Ok, årets sista dagar rullar mot sitt slut!
Tänkte försöka summera ihop året sin passerat.
Då blir det ju inte så nådigt, för skaran av idioter hopar sig på något konstigt sätt..
Jag menar detta året har visat mig att blod inte är tjockare än vatten
på fler än ett sätt!
Ta exempel på de fina som alltid backar upp, de där omutbara fantastiska grannarna vi har!
Eller den stora delen av familjen som man inte måste slicka röv på för att de spenderat tid ihop med våra barn.
Såååå hemska är de faktiskt inte kidsen, tack för att ni finns!
Det finns ju vissa idioter man egentligen bara vill gå fram till och smälla rätt & slätt över käften!!!
Vilken känsla det skulle vara & aj, vad ont jag skulle få på knogarna.
Alltså vad jag menar är att jag lätt skulle smälla alla som inte kan låta bli att lämna barn utanför sina bekymmer!
Folk som är så fulla av skit att de drar in det absolut finaste vi har i hela världen! Barnen!
Ni kan dra åt helvete, er skulle jag inte ens pissa på om ni brann!
Fler som kvalar in där är idioter med ärtor innanför pannbenet, de som inte tänker längre än vad näsan räcker.
Till dem kan jag lätt räkna söndersupna 40+ are, patetiska, konflikt rädda gubbar som genom att pippa brudar de själva skulle kunna satt till världen. ( men inte haft en aning om hur pappa stavas!)
Deras patetiska försök av deras för tidigt åldrade kärringar som kallar sig " mormor/ farmor"..
News flasches for u bitches, har du aldrig burit, älskat, väntat,
längtat och till sist leverat kommer du ALDRIG kunna förstå
vad det handlar om, för du som aldrig väntat ( på ditt lr ett adopterat) barn kan omöjligen förstå vad osjälvisk kärlek från hjärtat betyder!
NI som snackat er fulla av skit, fuck off!
NI som inte förstått vad livets verklighet handlar om, fuck off!
Och du din patetiska lilla jävla skithög som inte fattar att om man blandar in oskyldiga barn får dansa het salsa med sin värsta mardröm, skyll dig själv!
Till alla andra som visat mig och min familj, kärlek, vänskap,epmpati, ni som kämpat, hurrat och bara varit där, Tack!
Detta år har även lärt mig att känslor och personer gömda långt inne i hjärtat bara behövde göra mig påmind att de faktiskt bor där i mitt hjärta!
2013 har för mig inneburit, kärlek, glädje, lycka, nya fantastiska vänskapsband.
Det har även inneburit stor smärta, förlust utan ord, tårar utan gränser!
Det har lärt mig att kärlek, vänskap, empati och tårar vinner i längden.
2013 har fört mig längre, gjort mig ännu starkare och lärt mig att man behöver inte ha blodsband för att vara familj!
Tack alla fina för att ni förgyller mitt liv.
Tack för att ni finns!
Från bottnen av mitt hjärta,
Jag älskar er!
Till hela min norska sida med & utan blodsband,
Underbara, fantastiska, fina!<3
Tack!
Varje dag med och utan er, ni gör mig hel!
2014, nu kör vi "all in"& nu backar jag inte en mm!
Puss!<3
måndag 30 december 2013
tisdag 3 december 2013
1 år, 100 % kärlek!
Som en rallyräka har jag stressat mig i genom denna dag.
Förra året vid denna tid räknade jag timmarna till morgondagen.
Stor, tjock, otymplig och fylld till bredden med bebisar.
Ett år!
Det året har formligen rasslat iväg!
Det har inneburit så otroligt mycket kärlek och skratt.
Hundra procent ren lycka!
Vilket år, vilken resa.
Att bli mamma är stort, att bli det dubbelt på en gång är enormt!
Jag är så otroligt tacksam över att just vi fick denna jackpot!
Dagen har bestått av en massa stress och måsten.
Förbereda inför twinsens stora, första dag!
Vi hann även med att träffa nästan alla mammor och bebisar i våran tvillinggrupp.
Helt otroligt att det under 2012 föddes fyra tvillingpar i våran lilla kommun!
Ganska fantastiskt tycker jag!
Det tyckte även lokalpressen som trillade in en stund för att snacka om livet med tvillingar.
Att lyckas få en bild med sex stycken busiga, mysiga bebisar som hellre upptäcker världen än att sitta stilla visade sig vara omöjligt..
Gullungar!
Som rockmorsa i en grupp med vanliga mammor, är det inte så väldigt mycket som skiljer oss åt trots allt ändå.
Vi har ju alla påbörjat denna ljuvliga resa på samma sätt.
Med två små troll.
Vi har ju samma gissel med att man gör allt dubbelt, jämt!
Härligt att faktiskt se flera tvillingar racea runt samtidigt.
Den största skillnaden är nog egentligen att vi själva återspeglar oss själva i hur vi klär våra små älsklingar.
De andra mammorna var klädda i sina HM/ Lindex/ Cubus kläder precis som deras barn.
Inget fel i det, för de är jättefina både mammor och barn.
Jag och mina busar då?!
Jo vi var med klädda som vanligt, jeans, rockiga motiv prydde allas våra magar och bröst.
Lite gott och blandat.
Lite hederlig jäkla rock!
Och lite där känner jag att jag är glad över att jag nu mer vågar vara mig själv helt och hållet.
Att jag längre inte tvingar på mig själv diverse kläder som får mig att känna mig både malplacerad och obekväm.
De sista såna kläderna slängdes jag i förrgår.
Skönt!
Skönt att bara vara jag.
Med nitbälte, tighta jeans, läderarmband och lite " Maiden" på linnet.
Hundra procent kärlek, hundra procent mamma, hundra procent rock n` roll!
\ m/ 
Förra året vid denna tid räknade jag timmarna till morgondagen.
Stor, tjock, otymplig och fylld till bredden med bebisar.
Ett år!
Det året har formligen rasslat iväg!
Det har inneburit så otroligt mycket kärlek och skratt.
Hundra procent ren lycka!
Vilket år, vilken resa.
Att bli mamma är stort, att bli det dubbelt på en gång är enormt!
Jag är så otroligt tacksam över att just vi fick denna jackpot!
Dagen har bestått av en massa stress och måsten.
Förbereda inför twinsens stora, första dag!
Vi hann även med att träffa nästan alla mammor och bebisar i våran tvillinggrupp.
Helt otroligt att det under 2012 föddes fyra tvillingpar i våran lilla kommun!
Ganska fantastiskt tycker jag!
Det tyckte även lokalpressen som trillade in en stund för att snacka om livet med tvillingar.
Att lyckas få en bild med sex stycken busiga, mysiga bebisar som hellre upptäcker världen än att sitta stilla visade sig vara omöjligt..
Gullungar!
Som rockmorsa i en grupp med vanliga mammor, är det inte så väldigt mycket som skiljer oss åt trots allt ändå.
Vi har ju alla påbörjat denna ljuvliga resa på samma sätt.
Med två små troll.
Vi har ju samma gissel med att man gör allt dubbelt, jämt!
Härligt att faktiskt se flera tvillingar racea runt samtidigt.
Den största skillnaden är nog egentligen att vi själva återspeglar oss själva i hur vi klär våra små älsklingar.
De andra mammorna var klädda i sina HM/ Lindex/ Cubus kläder precis som deras barn.
Inget fel i det, för de är jättefina både mammor och barn.
Jag och mina busar då?!
Jo vi var med klädda som vanligt, jeans, rockiga motiv prydde allas våra magar och bröst.
Lite gott och blandat.
Lite hederlig jäkla rock!
Och lite där känner jag att jag är glad över att jag nu mer vågar vara mig själv helt och hållet.
Att jag längre inte tvingar på mig själv diverse kläder som får mig att känna mig både malplacerad och obekväm.
De sista såna kläderna slängdes jag i förrgår.
Skönt!
Skönt att bara vara jag.
Med nitbälte, tighta jeans, läderarmband och lite " Maiden" på linnet.
Hundra procent kärlek, hundra procent mamma, hundra procent rock n` roll!
\ m/
söndag 1 december 2013
Första advent!
Jul!
Pynta, feja, dona.
Baka och vara nån superhjälte.
Hemmet ska vara tipptopp, ungarna snälla för annars kommer inte tomten.
Ja, jag är inte bättre själv!
Men varför?!
En dag, en usel jävla dag ska man stressa röven av sig för.
Och varför?
Jag är inte troende..
Sen när dagen kommer och alla är uppklädda till tänderna, så är man skitslut redan klockan fyra!
Men det är ju såååå mysigt!
Hysteriskt, men yber svenskt!
Och varför i helvete ska man klä upp sig så mycket för?!
Jag menar som kvinna, inte nog med att du ska stressa röven av dig hela dagen med mat, tomte, paket, ungar, glögg och ett solskens humör.
Du ska helst även trippa runt i högklackat, någon lagom sexig outfit.
Den ska inte vara för mycket, inte för lite utan alldeles jävla lagom.
Under ska det vara rött, juligt, sexigt..
Äsch, älskar faktiskt julen!
Tycker det är skit mysigt.
Älskar att laga mat.
Fixa klappar.
Älskar allt!
Tok mycket.
Annars så längtar jag faktiskt en hel del efter att få fixa håret.
På fredag är det dax, äntligen!
Så tankarna spinner en del.
Ska jag göra det lite lagom eller ska jag ta och visa att man fan visst kan tokrocka även om man faktiskt är över trettio.
Äsch, man lever ju bara en gång!
Lets rock!\m/
Kanske skulle avrunda trippen med en ny piercing eller en gadd!
Mycket vill ha mer!
Och på tal om mer!
Snart ska de vi har i dubbel upplaga fylla 1 år!
Galet!
Så istället för att hänga här och skriva en massa nonsens, så är det det dax för mig att få tummen ur röven och öka takten!
För jag har ju kalas att planerna, jul att fixa och sexiga underkläder att köpa!
Önskar er alla en fortsatt trevlig första advent!:-)
Pynta, feja, dona.
Baka och vara nån superhjälte.
Hemmet ska vara tipptopp, ungarna snälla för annars kommer inte tomten.
Ja, jag är inte bättre själv!
Men varför?!
En dag, en usel jävla dag ska man stressa röven av sig för.
Och varför?
Jag är inte troende..
Sen när dagen kommer och alla är uppklädda till tänderna, så är man skitslut redan klockan fyra!
Men det är ju såååå mysigt!
Hysteriskt, men yber svenskt!
Och varför i helvete ska man klä upp sig så mycket för?!
Jag menar som kvinna, inte nog med att du ska stressa röven av dig hela dagen med mat, tomte, paket, ungar, glögg och ett solskens humör.
Du ska helst även trippa runt i högklackat, någon lagom sexig outfit.
Den ska inte vara för mycket, inte för lite utan alldeles jävla lagom.
Under ska det vara rött, juligt, sexigt..
Äsch, älskar faktiskt julen!
Tycker det är skit mysigt.
Älskar att laga mat.
Fixa klappar.
Älskar allt!
Tok mycket.
Annars så längtar jag faktiskt en hel del efter att få fixa håret.
På fredag är det dax, äntligen!
Så tankarna spinner en del.
Ska jag göra det lite lagom eller ska jag ta och visa att man fan visst kan tokrocka även om man faktiskt är över trettio.
Äsch, man lever ju bara en gång!
Lets rock!\m/
Kanske skulle avrunda trippen med en ny piercing eller en gadd!
Mycket vill ha mer!
Och på tal om mer!
Snart ska de vi har i dubbel upplaga fylla 1 år!
Galet!
Så istället för att hänga här och skriva en massa nonsens, så är det det dax för mig att få tummen ur röven och öka takten!
För jag har ju kalas att planerna, jul att fixa och sexiga underkläder att köpa!
Önskar er alla en fortsatt trevlig första advent!:-)
fredag 15 november 2013
Snällhet, svaghet?!
Snäll, vad är snäll för dig?
Kanske är det ett extra pass på jobbet?
Eller att du tok curlar din tonåring till max..
Eller att du håller inne med din åsikt just för att inte trampa någon på tårna..
Men frågan är ju just hur snällt det är?
Är du snäll om du tar extra passet och i så fall mot vem?
Och vad då curla?!
Hjälper du din lata tonåring om du fortsätter att tvätta deras
kläder trots att den snart är mer än vuxen?
Det finns ett talsätt som lyder: att tiga är silver, att tala är guld!
Vad myntade det uttrycket?
Själv så tror jag inte att man gynnar någon,
särskilt inte sig själv eller sina nära & kära om man är så utarbetad just för att du vill vara snäll..
Själv så tror jag att mina kids lär sig mer om livet och världen om
jag är lite av en " pain in the ass morsa" som vägrar serva dem så fort de knäpper med fingrarna.
Jag tror att mina kids lär sig mer om jag är en tuffare mamma.
Snäll!
Jag är så spyfärdigt skit trött på att vara snäll just för att inte trampa folk på tårna.
Just för att folk förväntar sig det av mig.
Just för att vara till lags.
Vem tackar mig för det?
Jag menar, om jag vänder ut och in på mig själv, strider mot mina egna principer just för att vara snäll.
Vem är jag snäll emot då?
Jag har fått äta upp min " snällhet" allt för många gånger.
Jag har fått känna hur min sk snällhet blev min dumhet till ett väldigt högt pris.
Jag har fått lära mig hur man som snäll blir utnyttjad om man har otur.
Jag har fått lära mig hur min snällhet blev min styrka.
Och nu är jag stark, skit stark!
Jag är kaxig.
Jag är tuff!
Denna gången är det inte jag som flyr.
Denna gången är det inte jag som hoppar flyendes ut genom fönstret, ut i sommarnatten. Med svidande hals, pulsen dunkades i hela kroppen. Varje pulsslag dunkar i huvudet.
Jag behöver inte springa barfota ner för backen, med stenarna som skär in i fötterna.
Denna gången kommer jag att jaga dig.
Brännässlorna som svedde hela min kropp när jag slängdes mig in snåret för att gömma mig för dig, deras brännande känsla är inget emot hur jag kommer bränna dig.
Märkena efter dig syns inte längre.
Denna gång kommer jag jaga dig till helvetet och tillbaka.
Nu är jag stark.
Nu är jag fri!
Tack Joakim för allt du gör för oss.
Tack för att du finns!
Tack för all kärlek du öser över oss.
Kanske är det ett extra pass på jobbet?
Eller att du tok curlar din tonåring till max..
Eller att du håller inne med din åsikt just för att inte trampa någon på tårna..
Men frågan är ju just hur snällt det är?
Är du snäll om du tar extra passet och i så fall mot vem?
Och vad då curla?!
Hjälper du din lata tonåring om du fortsätter att tvätta deras
kläder trots att den snart är mer än vuxen?
Det finns ett talsätt som lyder: att tiga är silver, att tala är guld!
Vad myntade det uttrycket?
Själv så tror jag inte att man gynnar någon,
särskilt inte sig själv eller sina nära & kära om man är så utarbetad just för att du vill vara snäll..
Själv så tror jag att mina kids lär sig mer om livet och världen om
jag är lite av en " pain in the ass morsa" som vägrar serva dem så fort de knäpper med fingrarna.
Jag tror att mina kids lär sig mer om jag är en tuffare mamma.
Snäll!
Jag är så spyfärdigt skit trött på att vara snäll just för att inte trampa folk på tårna.
Just för att folk förväntar sig det av mig.
Just för att vara till lags.
Vem tackar mig för det?
Jag menar, om jag vänder ut och in på mig själv, strider mot mina egna principer just för att vara snäll.
Vem är jag snäll emot då?
Jag har fått äta upp min " snällhet" allt för många gånger.
Jag har fått känna hur min sk snällhet blev min dumhet till ett väldigt högt pris.
Jag har fått lära mig hur man som snäll blir utnyttjad om man har otur.
Jag har fått lära mig hur min snällhet blev min styrka.
Och nu är jag stark, skit stark!
Jag är kaxig.
Jag är tuff!
Denna gången är det inte jag som flyr.
Denna gången är det inte jag som hoppar flyendes ut genom fönstret, ut i sommarnatten. Med svidande hals, pulsen dunkades i hela kroppen. Varje pulsslag dunkar i huvudet.
Jag behöver inte springa barfota ner för backen, med stenarna som skär in i fötterna.
Denna gången kommer jag att jaga dig.
Brännässlorna som svedde hela min kropp när jag slängdes mig in snåret för att gömma mig för dig, deras brännande känsla är inget emot hur jag kommer bränna dig.
Märkena efter dig syns inte längre.
Denna gång kommer jag jaga dig till helvetet och tillbaka.
Nu är jag stark.
Nu är jag fri!
Tack Joakim för allt du gör för oss.
Tack för att du finns!
Tack för all kärlek du öser över oss.
tisdag 5 november 2013
Bullshit!
Idag känner jag mig lite på hugget.
Känner lite hur jag skulle vilja få ur mig en massa!
Händer ju ganska mycket i mitt och familjens liv just nu.
Förtom alla jävla förkylningar och feber doser så är det så sjukt mycket paj kastning till höger och vänster just nu!
Funderar på om dessa paj kastande pajasar inte har något eget liv att
analysera.
Och om man nu mot alla odds ska kasta paj se då för fan till att det hamnar där det ska!
För att underlätta för idioter så tänkte j ag först förklarat vem som är dotter till vem.
Men va fan, då kanske jag missar några fler idiotiskt roande förslag om vem jag mer kan tänkas vara släkt med!:-)
Sedan så är det ju lite som i hundarnas värld, den svagaste lägger sig
på rygg och blottar strupen.
Galet kan man ju tycka men för min egen del då jag alltid levt med hund så väldigt, väldigt logiskt!
Där hugger man öppet och är det inte en "sne avlad " byracka så ger man sig inte på de man vet är större, starkare och modigare!
De svaga hundarna nöjer sig med sin lilla pinne när den starkare käkar ben.
Och på tal om styrka så känner jag mig väldigt stark.
Då syftar jag inte just på muskel massa utan på styrkan som finns inuti.
Den man får av värme, kärlek, goda vänner.
Men man får den även av svårigheter, saker man får kämpa för och av livet.
Muskelmassa har jag allt känt avsaknad av denna veckan.
Riva kakelugn själv, för hand.
Tungt, dammigt och svettigt!
Sen kom de, de där jävla bacillerna!
Jag hatar när kroppen blir som gele och halsen känns som ett rivjärn.
Och rivjärn kan ju jag vara ibland.
Oftast kan det nog verka som det här!
Liten, ettrig, rödhårig och jävlig med kontakter i den undre världen
enligt vissa!:-)
Och kontakter ska man vårda ömt, vilket jag är bra på.
Så pass bra på det att nästa år blir galet fantastiskt, för jag har dock använt några av mina, dock de riktiga i den riktiga världen och inte
de påhittade i någon sjuk pajas värld.
Nu ska jag vårda en helt annan kontakt och det är ett samtal till mitt livs kärlek!
Känner lite hur jag skulle vilja få ur mig en massa!
Händer ju ganska mycket i mitt och familjens liv just nu.
Förtom alla jävla förkylningar och feber doser så är det så sjukt mycket paj kastning till höger och vänster just nu!
Funderar på om dessa paj kastande pajasar inte har något eget liv att
analysera.
Och om man nu mot alla odds ska kasta paj se då för fan till att det hamnar där det ska!
För att underlätta för idioter så tänkte j ag först förklarat vem som är dotter till vem.
Men va fan, då kanske jag missar några fler idiotiskt roande förslag om vem jag mer kan tänkas vara släkt med!:-)
Sedan så är det ju lite som i hundarnas värld, den svagaste lägger sig
på rygg och blottar strupen.
Galet kan man ju tycka men för min egen del då jag alltid levt med hund så väldigt, väldigt logiskt!
Där hugger man öppet och är det inte en "sne avlad " byracka så ger man sig inte på de man vet är större, starkare och modigare!
De svaga hundarna nöjer sig med sin lilla pinne när den starkare käkar ben.
Och på tal om styrka så känner jag mig väldigt stark.
Då syftar jag inte just på muskel massa utan på styrkan som finns inuti.
Den man får av värme, kärlek, goda vänner.
Men man får den även av svårigheter, saker man får kämpa för och av livet.
Muskelmassa har jag allt känt avsaknad av denna veckan.
Riva kakelugn själv, för hand.
Tungt, dammigt och svettigt!
Sen kom de, de där jävla bacillerna!
Jag hatar när kroppen blir som gele och halsen känns som ett rivjärn.
Och rivjärn kan ju jag vara ibland.
Oftast kan det nog verka som det här!
Liten, ettrig, rödhårig och jävlig med kontakter i den undre världen
enligt vissa!:-)
Och kontakter ska man vårda ömt, vilket jag är bra på.
Så pass bra på det att nästa år blir galet fantastiskt, för jag har dock använt några av mina, dock de riktiga i den riktiga världen och inte
de påhittade i någon sjuk pajas värld.
Nu ska jag vårda en helt annan kontakt och det är ett samtal till mitt livs kärlek!
måndag 14 oktober 2013
Knallar, Thailand och rövare!
Okej, att hösten är här på allvar märks på alla möjliga sätt.
Kylan, färgerna, sprakandet från våran järnspis.
Härligt!
Man märker det även på att väldigt många knallar åker till Thailand.
Där ska det spekuleras och analyseras i vad som blir nästa års heta fluga på marknaderna runt om i vårat avlånga land.
På något sätt känns det lite skrämmande då vissa av dessa knappast kan klä sig själva. Än mindre skilja rätt från fel eller hur man uppför sig som folk!
För det är ju lite så att jobba som knalle är att sälja en del av dig och din själ till djävulen.
Och även om du är anställd av någon så blir du per automatik även ägd av chefens kärring/ gubbe och deras familj och vänner.
Du har absolut inget att säga till om när du påpekar detta senarium.
Detta är branchen där vett och etikett är bort glömt. Där blir d påmind om hur det funkar i hundarnas värld. Nosa, slicka och fjäska i rätt röv så kanske du får uppskattning för det du gör.
Tragisk!
Men det roligaste av allt är när dessa låtsas chefer vänder ryggen till så gapskrattar folk åt dem och tyvärr inte med.
Synd kan ju tyckas fast jag måste nog istället påpeka att själv göra själv ha!
Briljant tycker jag! Känner lite hur hornen i pannan växer sig större när man ser vissa knallars ex kräla sig som daggmaskar i leran framför fötterna på sina ex nya partners..
Sandlådenivån är skyhög inom många företag.
Om någon då tar fram en stor slev och rör med stora tag i div grytor.
Då folk och fä blir alldeles tagna över att någon faktiskt inte gör som någons bukis eller tillfälliga sängvärmare tycker. Att gammal vänskap ibland tom inte ens kommer på plats nummer två!
Ser fram emot nästa säsong med ett töntigt leende på läpparna!:-)
Själv vill jag oxå röra runt, fast inte i grytor utan i färgpyttsar!
Själv tänker jag försöka ta mig tillbaka till målaryrket.
Jag kommer att knalla igen, för även om jag målar så har jag hur jag än vänder röven blivit biten av detta liv som inte liknar något annat!:-)
Kylan, färgerna, sprakandet från våran järnspis.
Härligt!
Man märker det även på att väldigt många knallar åker till Thailand.
Där ska det spekuleras och analyseras i vad som blir nästa års heta fluga på marknaderna runt om i vårat avlånga land.
På något sätt känns det lite skrämmande då vissa av dessa knappast kan klä sig själva. Än mindre skilja rätt från fel eller hur man uppför sig som folk!
För det är ju lite så att jobba som knalle är att sälja en del av dig och din själ till djävulen.
Och även om du är anställd av någon så blir du per automatik även ägd av chefens kärring/ gubbe och deras familj och vänner.
Du har absolut inget att säga till om när du påpekar detta senarium.
Detta är branchen där vett och etikett är bort glömt. Där blir d påmind om hur det funkar i hundarnas värld. Nosa, slicka och fjäska i rätt röv så kanske du får uppskattning för det du gör.
Tragisk!
Men det roligaste av allt är när dessa låtsas chefer vänder ryggen till så gapskrattar folk åt dem och tyvärr inte med.
Synd kan ju tyckas fast jag måste nog istället påpeka att själv göra själv ha!
Briljant tycker jag! Känner lite hur hornen i pannan växer sig större när man ser vissa knallars ex kräla sig som daggmaskar i leran framför fötterna på sina ex nya partners..
Sandlådenivån är skyhög inom många företag.
Om någon då tar fram en stor slev och rör med stora tag i div grytor.
Då folk och fä blir alldeles tagna över att någon faktiskt inte gör som någons bukis eller tillfälliga sängvärmare tycker. Att gammal vänskap ibland tom inte ens kommer på plats nummer två!
Ser fram emot nästa säsong med ett töntigt leende på läpparna!:-)
Själv vill jag oxå röra runt, fast inte i grytor utan i färgpyttsar!
Själv tänker jag försöka ta mig tillbaka till målaryrket.
Jag kommer att knalla igen, för även om jag målar så har jag hur jag än vänder röven blivit biten av detta liv som inte liknar något annat!:-)
söndag 6 oktober 2013
Galet!!
Ok,nu är det dax att ta tag i alla funderingar och göra verklighet av några!
Har ju en del ganska galna idéer och bland dem finns en del som är sunda!
Ett exempel är ju detta med att skola om mig. Sjukt sugen faktiskt!
Något mindre kul är väl när verkligheten springer ifatt och man måste ta tag i saker man absolut egentligen inte vill!
Där har jag flera käftsmällar att dela ut!
Det finns en kaxig, fet, liten gubbjävel som endast är kaxig på fredagskvällarna efter en stadig rackare eller två!
Sådana tuffa gubbar som ringer och hotar folk.
Jag kan väl inte rå för att varken han eller hans blåsta avkomma inte kan uppföra sig som folk!
Så jag säger bara fullfölj ditt hot din pajas, jag har en överaskning åt dig!
Sen andra idioter som inte förstår hur mycket deras usla val påverkar så många!
Att de inte ens kan svara i telefon eller på sms.
Illa, fast det är ju klart, då måste man ju ta ansvar & stå för sina handlingar..
Eller som detta med respekt!
Om jag är hos någon annan som gäst.
Vad förväntar sig värden/ na av mig då?!
Kan man om man har "bjudit" in sig själv förvänta sig att värden ska ha full " all inclusive" åt mig och mina ev barn?!
När någon sen reagerar på detta då är den skurken?!
Hur blev det så??
Näe ni!
Så funkar det inte!
Jag förväntar mig att man behandlar folk så som man vill bli behandlad själv!
Och då syftar jag inte bara på gäster, bjudna eller ej!
Utan lite " sunt bonnförnuft"!
Så summan av kardemumman blir:
Man ringer inte och hotar folk.
Man tar ansvar för sina barn.
Man visar respekt hos den man är gäst.
Man svarar i telefon eller ringer upp senare, särskilt om man kan anta att det handlar om barn!
Fixar man inte dessa grundläggande förutsättningar för att beblanda sig med folk.
Då är mitt tips till dig, gå någon kurs i socialt beteende!
Har ju en del ganska galna idéer och bland dem finns en del som är sunda!
Ett exempel är ju detta med att skola om mig. Sjukt sugen faktiskt!
Något mindre kul är väl när verkligheten springer ifatt och man måste ta tag i saker man absolut egentligen inte vill!
Där har jag flera käftsmällar att dela ut!
Det finns en kaxig, fet, liten gubbjävel som endast är kaxig på fredagskvällarna efter en stadig rackare eller två!
Sådana tuffa gubbar som ringer och hotar folk.
Jag kan väl inte rå för att varken han eller hans blåsta avkomma inte kan uppföra sig som folk!
Så jag säger bara fullfölj ditt hot din pajas, jag har en överaskning åt dig!
Sen andra idioter som inte förstår hur mycket deras usla val påverkar så många!
Att de inte ens kan svara i telefon eller på sms.
Illa, fast det är ju klart, då måste man ju ta ansvar & stå för sina handlingar..
Eller som detta med respekt!
Om jag är hos någon annan som gäst.
Vad förväntar sig värden/ na av mig då?!
Kan man om man har "bjudit" in sig själv förvänta sig att värden ska ha full " all inclusive" åt mig och mina ev barn?!
När någon sen reagerar på detta då är den skurken?!
Hur blev det så??
Näe ni!
Så funkar det inte!
Jag förväntar mig att man behandlar folk så som man vill bli behandlad själv!
Och då syftar jag inte bara på gäster, bjudna eller ej!
Utan lite " sunt bonnförnuft"!
Så summan av kardemumman blir:
Man ringer inte och hotar folk.
Man tar ansvar för sina barn.
Man visar respekt hos den man är gäst.
Man svarar i telefon eller ringer upp senare, särskilt om man kan anta att det handlar om barn!
Fixar man inte dessa grundläggande förutsättningar för att beblanda sig med folk.
Då är mitt tips till dig, gå någon kurs i socialt beteende!
torsdag 15 augusti 2013
Sommar och en väldans massa dravel!
Reflektera.
Om jag skulle göra det över sommaren som har varit så har jag lärt mig ganska mycket!
Där när tankarna susar fritt runt i huvudet så får jag ett fånigt leende på mina läppar.
Sommaren har inneburit en massa skratt, trevligt sällskap, goda middagar och en väldans massa mil på Sveriges vägar!
Har antagligen konsumerat alldeles för mycket "statoil" kaffe och käkat på tok för mycket skräpmat men ändå så känns det varmt i hela min kropp när jag tänker på årets sommar.
En av höjdpunkterna var ett väldigt kärt och efterlängtat återseende, underbara Jemina!
Men jag har även upplevt en massa falskhet, lögner och skit som får mig att backa som person..
Mina tankar snurrar vidare..
Ta till exempel hur man som vuxen och sk ansvarsfull förälder ens kunna tänka sig att sätta sig själv och sina barn i bilen när man har druckit!
Nu kanske jag låter mer än hemsk men sådana idioter gör världen en tjänst om de kör på fyllan och inte möter en enda levande varelse och ger sig själva en enkel biljett 6 meter ner...
Eller hur folk (och då olika människor vid olika tillfällen)kan stå och ljuga folk rätt upp i ansiktet!
Jag förstår inte sånt riktigt!!
Eller alla dessa jävla snattare, helvete vad jag hatar sånt pack!!
Skulle ju helst vilja ställa dem på ett torg för allmän stening.
Och om man ändå ska passa på och vara hatisk och bitsk kan jag ju erkänna att mina känslor för våra sk nysvenskar har blivit allt mindre varma under sommaren.
Finns många som är super och jätte kalas på alla sätt och vis men shit, kanske är dax för Sverige att se över vad de drar hit för skit, eller?!
Fast om jag nu egentligen ska blogga på mitt sätt, på riktigt så funkar ju inte detta dravlandet!
Såååå, ta detta med männen vi lever med.
Finns ju en massa olika varianter!
Vi har ju toffelhjältarna, tupparna som inte ens klarar av att torka sig i röven själva.
Men även de där som snackar en massa men levererar noll.
Sen helylle killarna, vi har de stela jävlarna med ett kvast skaft i röven.
Men även de som inte vågar gå på toa utan sin sambo/fru/flickvän etc tillåtelse.
Vad har alla dessa gemensamt nu då?
Jo ibland så måste de ju erkänna att de har gjort något fel. (litet som stort!)
Och då sitter de ju ibl ganska långt inne..
Ta tex den fantastiska mannen jag lever med.
Ibland så kan jag fråga honom om de enklaste saker och han har inte en aning eller så får jag något luddigt svar som han skulle kunna dra på något främmande språk för jag skulle inte förstå mer av det iallafall.
Detta i sin tur leder mig vidare till hur vi kvinnor nu då funkar..
Jag menar, hur många av oss skulle inte (nästan iaf) begå brott för att få skita utan at nån skriker "mammmmmmmma?!" och sliter i dörren??!
Eller detta eviga plockandet efter alla medlemmar i familjen, fan så tröttsamt!
Så när du och din käre hälft har sanerat hushållet tillsammans så förstår de inte riktigt varför du är så trött när han har hjälpt till..
De fattar inte riktigt att de har guldläge när de faktiskt råkar pricka tvättkorgen med sina skitiga strumpor och kanske levererar lite gott att tugga på till kvällen någon gång mer än på din födelsedag...
Då skulle de ju bli nästintill dyrkade..
Smart eller osmart drag av dem låter jag vara osagt..
Sen detta med pms, hur jävla roliga är vi då?!
Vi sitter där med uppsvällda magar, har crawings som heter duga och är lite små lynniga och inte förstår riktigt varför de inte vill hitta på div aktiviteter. (för det är ju bara just då som vi kommer på att vi behöver göra just dessa urknäppa saker!!)
I vilket fall som helst så känner jag att sommaren har trots allt varit fantastisk och underbar på väldigt många olika sätt.
Nu laddas det för höst, skola och dagis för familjen.
Själv så laddar jag för att starta hösten med en barnfri vecka (Tack Mor & Far!) i solen med min sambo som ibland snackar utomjordiska! :-)
Om jag skulle göra det över sommaren som har varit så har jag lärt mig ganska mycket!
Där när tankarna susar fritt runt i huvudet så får jag ett fånigt leende på mina läppar.
Sommaren har inneburit en massa skratt, trevligt sällskap, goda middagar och en väldans massa mil på Sveriges vägar!
Har antagligen konsumerat alldeles för mycket "statoil" kaffe och käkat på tok för mycket skräpmat men ändå så känns det varmt i hela min kropp när jag tänker på årets sommar.
En av höjdpunkterna var ett väldigt kärt och efterlängtat återseende, underbara Jemina!
Men jag har även upplevt en massa falskhet, lögner och skit som får mig att backa som person..
Mina tankar snurrar vidare..
Ta till exempel hur man som vuxen och sk ansvarsfull förälder ens kunna tänka sig att sätta sig själv och sina barn i bilen när man har druckit!
Nu kanske jag låter mer än hemsk men sådana idioter gör världen en tjänst om de kör på fyllan och inte möter en enda levande varelse och ger sig själva en enkel biljett 6 meter ner...
Eller hur folk (och då olika människor vid olika tillfällen)kan stå och ljuga folk rätt upp i ansiktet!
Jag förstår inte sånt riktigt!!
Eller alla dessa jävla snattare, helvete vad jag hatar sånt pack!!
Skulle ju helst vilja ställa dem på ett torg för allmän stening.
Och om man ändå ska passa på och vara hatisk och bitsk kan jag ju erkänna att mina känslor för våra sk nysvenskar har blivit allt mindre varma under sommaren.
Finns många som är super och jätte kalas på alla sätt och vis men shit, kanske är dax för Sverige att se över vad de drar hit för skit, eller?!
Fast om jag nu egentligen ska blogga på mitt sätt, på riktigt så funkar ju inte detta dravlandet!
Såååå, ta detta med männen vi lever med.
Finns ju en massa olika varianter!
Vi har ju toffelhjältarna, tupparna som inte ens klarar av att torka sig i röven själva.
Men även de där som snackar en massa men levererar noll.
Sen helylle killarna, vi har de stela jävlarna med ett kvast skaft i röven.
Men även de som inte vågar gå på toa utan sin sambo/fru/flickvän etc tillåtelse.
Vad har alla dessa gemensamt nu då?
Jo ibland så måste de ju erkänna att de har gjort något fel. (litet som stort!)
Och då sitter de ju ibl ganska långt inne..
Ta tex den fantastiska mannen jag lever med.
Ibland så kan jag fråga honom om de enklaste saker och han har inte en aning eller så får jag något luddigt svar som han skulle kunna dra på något främmande språk för jag skulle inte förstå mer av det iallafall.
Detta i sin tur leder mig vidare till hur vi kvinnor nu då funkar..
Jag menar, hur många av oss skulle inte (nästan iaf) begå brott för att få skita utan at nån skriker "mammmmmmmma?!" och sliter i dörren??!
Eller detta eviga plockandet efter alla medlemmar i familjen, fan så tröttsamt!
Så när du och din käre hälft har sanerat hushållet tillsammans så förstår de inte riktigt varför du är så trött när han har hjälpt till..
De fattar inte riktigt att de har guldläge när de faktiskt råkar pricka tvättkorgen med sina skitiga strumpor och kanske levererar lite gott att tugga på till kvällen någon gång mer än på din födelsedag...
Då skulle de ju bli nästintill dyrkade..
Smart eller osmart drag av dem låter jag vara osagt..
Sen detta med pms, hur jävla roliga är vi då?!
Vi sitter där med uppsvällda magar, har crawings som heter duga och är lite små lynniga och inte förstår riktigt varför de inte vill hitta på div aktiviteter. (för det är ju bara just då som vi kommer på att vi behöver göra just dessa urknäppa saker!!)
I vilket fall som helst så känner jag att sommaren har trots allt varit fantastisk och underbar på väldigt många olika sätt.
Nu laddas det för höst, skola och dagis för familjen.
Själv så laddar jag för att starta hösten med en barnfri vecka (Tack Mor & Far!) i solen med min sambo som ibland snackar utomjordiska! :-)
fredag 19 juli 2013
Siliconbröst och politik!
Fördomar.
Har funderat en hel del på detta med fördomar.
Vad folk tycker, tänker, säger.
Hur de agerar.
Hur och om de vågar stå för vad de faktiskt tycker och säger..
Tänker bland annat på detta tjafset på facebook om vilket jävla parti man ska rösta på.
Tycker att det är så tröttsamt.
Jag tänker inte pracka på folk mina åsikter.
Tänker inte tala om för en kotte vad jag röstar på, just pga detta jävla propagerande!
Jag vet ju var vissa utav er står & även om vi tycker olika så tänker jag varken idiot förklara dig eller dina åsikter, för det om något talar om IQ på personer ifråga!
Jag har vänner med många åsikter från olika partier och även om jag röstar på tex centern,moderaterna,
folkpartiet eller sd så kommer det bli ett jävla gnällande.
Jag kommer ju inte rösta för att behaga er utan för att jag tycker att detta partiet har något/några grejer som behagar mina åsikter och vad jag står för..
Kanske tycker jag att moderaternas ekonomiplan för Sverige ser bra ut. Eller så kanske jag stödjer folkpartiets åsikter om djurhållning. Eller så kanske jag stöttar sd i deras invandrarpolitik!
Det finns INGET parti jag kan "köpa" helt & hållet.
Det enklaste vore ju att inte rösta alls, men då har man ju "förbrukat" sin rätt att tycka & klaga om samhället kan jag ju tycka!
Jag är ju trots allt samma människa som ni känner & faktiskt umgås med!
Jag har ju till trots ett efternamn som är förknippat med nazismen men inte fan gör det mig till en skinnskalle för det!
Jag är den jag är och jag står för vad jag gör, tycker och tänker!!
Detta i sin tur leder mig då raskt vidare till ämnet hur man nu "ska se ut och vara!"
Jag kände en gång en helt ljuvlig kille från dalarna.
Han körde HD, han hade långt mörkt hår, tatuerad, piercad och lika lång som han var bred.
Denna ljuvliga människa (som vi kan kalla Pumpa) såg nog lite skrämmande ut, med tanke på att folk klev lång åt sidan när han gick genom ett fullsatt publikhav på Hultsfredfestivalen.
Denna skrämmande & farliga varelse är en av de snällaste människor jag har träffat.
Han jobbade som dagis fröken med inriktning på autistiska barn!
Hans chef såg honom för den han var, nämligen en väldigt stor tillgång för hela deras verksamhet.
Detta i sin tur leder mig vidare till att om jag har en taskig dialekt, eller är tatuerad eller från ett annat land så är jag sämre?!
Just för att jag ser ut som jag gör?
Detta kan jag ju tycka är en "piss i havet" om du är duktig på det du gör!
Detta måste ju ändå väga mer en att just ha en "diskret svensk" på plats.
För nu mer är ju de flesta tatuerade.
De flesta har hål på fler ställen än i öronen.
Många brudar står med en "kuksugar-boll" i munnen & knappt kan prata rent.
Men det är väl helt ok för hon heter ju "Nilsson/Andresson/Svensson" etc. i efternamn, sen att personen ifråga egentligen inte har en aning om hur jobbet funkar spelar ju inte så stor roll!
För utåt är hon ju "felfri"!
Det retar mig!
Jag hatar detta jävla lismande, för man är den man är oavsett hur man ser ut!
Även om jag opererar in ett halvkilo silicon i bröna kommer jag ju vara den jag är.
Även om jag piercar mig full eller väljer att fylla min kropp med tatueringar så ÄR jag fortfarande samma jävla person!
IQ där emot är ju svårare att införskaffa om du nu har det som brist vara.
Då kanske man bör hålla sig till ett enklare jobb..
Detta i sin tur får mig åter att småskratta (denna gång i ensamhet, men många har skrattat gott och mycket!)åt en skapligt blåst brud som jämnförde Kiss med AC/DC!
Det är ju som att jämnföra en Pontiac med en Fiat, båda har fyra hjul och ratt!!
Hahahahahaaha!!:-)
Så om du har ett "fint" yttre(trots att kronofogden hänger i din dörr)så spelar det ingen roll.
Det enda som är viktigt är att du faktiskt har ett svensk klingande namn, inte e synligt piercad (om du nu är det så ska det vara helst i tungan så din chef, kvinna som man kan få njuta lite extra) eller tatuerad.
Att du har IQ som en fiskpinne är helt ok, för du är ju trots allt svensk, blond & vältränad!
Håll ut min vän för jag älskar dig just för att du är du!!
Jag är stolt och tacksam över att ha dig som vän!!
Hoppas att denna käftsmäll sitter som en smäck & att vägen till helvetet är lätt för er att finna!!
Har funderat en hel del på detta med fördomar.
Vad folk tycker, tänker, säger.
Hur de agerar.
Hur och om de vågar stå för vad de faktiskt tycker och säger..
Tänker bland annat på detta tjafset på facebook om vilket jävla parti man ska rösta på.
Tycker att det är så tröttsamt.
Jag tänker inte pracka på folk mina åsikter.
Tänker inte tala om för en kotte vad jag röstar på, just pga detta jävla propagerande!
Jag vet ju var vissa utav er står & även om vi tycker olika så tänker jag varken idiot förklara dig eller dina åsikter, för det om något talar om IQ på personer ifråga!
Jag har vänner med många åsikter från olika partier och även om jag röstar på tex centern,moderaterna,
folkpartiet eller sd så kommer det bli ett jävla gnällande.
Jag kommer ju inte rösta för att behaga er utan för att jag tycker att detta partiet har något/några grejer som behagar mina åsikter och vad jag står för..
Kanske tycker jag att moderaternas ekonomiplan för Sverige ser bra ut. Eller så kanske jag stödjer folkpartiets åsikter om djurhållning. Eller så kanske jag stöttar sd i deras invandrarpolitik!
Det finns INGET parti jag kan "köpa" helt & hållet.
Det enklaste vore ju att inte rösta alls, men då har man ju "förbrukat" sin rätt att tycka & klaga om samhället kan jag ju tycka!
Jag är ju trots allt samma människa som ni känner & faktiskt umgås med!
Jag har ju till trots ett efternamn som är förknippat med nazismen men inte fan gör det mig till en skinnskalle för det!
Jag är den jag är och jag står för vad jag gör, tycker och tänker!!
Detta i sin tur leder mig då raskt vidare till ämnet hur man nu "ska se ut och vara!"
Jag kände en gång en helt ljuvlig kille från dalarna.
Han körde HD, han hade långt mörkt hår, tatuerad, piercad och lika lång som han var bred.
Denna ljuvliga människa (som vi kan kalla Pumpa) såg nog lite skrämmande ut, med tanke på att folk klev lång åt sidan när han gick genom ett fullsatt publikhav på Hultsfredfestivalen.
Denna skrämmande & farliga varelse är en av de snällaste människor jag har träffat.
Han jobbade som dagis fröken med inriktning på autistiska barn!
Hans chef såg honom för den han var, nämligen en väldigt stor tillgång för hela deras verksamhet.
Detta i sin tur leder mig vidare till att om jag har en taskig dialekt, eller är tatuerad eller från ett annat land så är jag sämre?!
Just för att jag ser ut som jag gör?
Detta kan jag ju tycka är en "piss i havet" om du är duktig på det du gör!
Detta måste ju ändå väga mer en att just ha en "diskret svensk" på plats.
För nu mer är ju de flesta tatuerade.
De flesta har hål på fler ställen än i öronen.
Många brudar står med en "kuksugar-boll" i munnen & knappt kan prata rent.
Men det är väl helt ok för hon heter ju "Nilsson/Andresson/Svensson" etc. i efternamn, sen att personen ifråga egentligen inte har en aning om hur jobbet funkar spelar ju inte så stor roll!
För utåt är hon ju "felfri"!
Det retar mig!
Jag hatar detta jävla lismande, för man är den man är oavsett hur man ser ut!
Även om jag opererar in ett halvkilo silicon i bröna kommer jag ju vara den jag är.
Även om jag piercar mig full eller väljer att fylla min kropp med tatueringar så ÄR jag fortfarande samma jävla person!
IQ där emot är ju svårare att införskaffa om du nu har det som brist vara.
Då kanske man bör hålla sig till ett enklare jobb..
Detta i sin tur får mig åter att småskratta (denna gång i ensamhet, men många har skrattat gott och mycket!)åt en skapligt blåst brud som jämnförde Kiss med AC/DC!
Det är ju som att jämnföra en Pontiac med en Fiat, båda har fyra hjul och ratt!!
Hahahahahaaha!!:-)
Så om du har ett "fint" yttre(trots att kronofogden hänger i din dörr)så spelar det ingen roll.
Det enda som är viktigt är att du faktiskt har ett svensk klingande namn, inte e synligt piercad (om du nu är det så ska det vara helst i tungan så din chef, kvinna som man kan få njuta lite extra) eller tatuerad.
Att du har IQ som en fiskpinne är helt ok, för du är ju trots allt svensk, blond & vältränad!
Håll ut min vän för jag älskar dig just för att du är du!!
Jag är stolt och tacksam över att ha dig som vän!!
Hoppas att denna käftsmäll sitter som en smäck & att vägen till helvetet är lätt för er att finna!!
söndag 30 juni 2013
Mitt monster i garderoben.
Borde egentligen sova.
Men känner att jag måste.
Nu är det dax.
Skulle ju blivit käftsmällar men måste klämma in en sak emellan.
Något jobbigt.
Något svårt.
Någonting som väldigt många är drabbade av..
Endometrios.
En djävulsk sjukdom.
Den sliter familjer isär.
Den dödar hopp.
Den dödar liv & själ.
Jag är en av dem.
En av de alla kvinnor i Sverige som faktiskt bär på den.
Den är ärftligt.
Den är obotlig.
Den är smärtsam.
Och den lämnar djupa spår både i kropp & själ.
Att jag kände att det var dax att skriva om den just idag, var just alla mina ärr.
Då menar jag inte dem som finns inuti utan de som syns.
Efter kvällens dusch, när jag smörjer in min kropp.
Så ser jag mina ärr.
Jag smörjer ju även på dem.
Jag råkade riva till på ett.
Det gjorde ont.
Men den egentliga smärtan har ju redan passerat.
Vissa är över 10-år sen.
Kan nog säga både år, månad & datum på de flesta.
Några påminner mig om barnen jag en gång har förlorat.
Andra om hur viljan att besegra skiten är större än att vara " sjuk".
Jag ser mig inte som sjuk.
Har inte åkt ambulans på flera år.
Inga operationer i samband med den heller på länge.
Jag är helt medicin fri nu mer.
Jag äter inget smärtstillande inte heller medicamenter för att kontrollera sjukdomen.
Men det finns många som gör det.
Många som faktiskt behöver morfin för att klara sin vardag..
Jag är lyckligt lottad, för jag är inte en av dem..
Endometrios.
Djävulsk sjukdom som plågar och förstör.
Något som du aldrig kan"vinna" emot.
Men något man lär sig leva med.
Så alla ni som alltid köper rosa bandet.
Byt färg för engångs skull.
Byt till gult.
Var 5:e kvinna lever med denna sjukdom.
Den är den största orsaken till barnlöshet.
Den drabbar skoningslöst många i din närhet.
Din, syrra, kusin, moster, svägerska, grannfru osv.
Sök info om den.
Läs, lär, stöd föreningen för jag lovar att någon i din närhet bär den.
Precis som jag!
Endometrios.
Fuck it!!
Over 'n out!
fredag 28 juni 2013
Tacksamt slit & skit!
Har avklarat en massa måsten idag.
Ni vet, gräs, tvätt, plock & sånt.
Trista, tråkiga saker som ändå måste göras..
Har fått undan det sista efter midsommar. Skönt!!
Fattar inte att man tok sliter i dagar både före och efter.
Lägger en jäkla massa tid, energi & pengar.
Har toppen mysigt här då. Ni vet, lekar, traktor åkning, midsommarstång, grillningen, kräftfiske i bäcken midsommardagen osv..
Allt för att alla ska ha det så mysigt & trevligt som möjligt.
Men ibland så känns det som om man blir tagen förgiven och det känns ju trist!!
På söndag åker jag och småfolket tåg till Stockholm.
Har några få dagar som nästan inte kan kallas semester tillsammans hela familjen.
Få men viktiga timmar..
Nästa vecka åker barnen åt olika håll och vi på jobb.
Powermeet i Västerås.
Kanske inte min typ av musik men det ska bli så kul iallafall.
Så ni som vill träffa personen bakom bloggen kommer dit. ;-)
Denna gång blir det inte så mycket skit utdelat för tiden är knapp &"käftsmällarna" många.
Skramlar ihop lite fler så släpper jag fan lös nästa gång!;-)
Fram tills dess säger jag bara, må gott & rock on!:-)
söndag 16 juni 2013
En unik garanti! :-)
En månad. Det är illa!
Har inte skrivit en rad här på en månad...
Har haft fullt upp. Ni vet familjen, trädgården, livet!
I alla fall så har det hänt ganska så mycket.
Saker som har fått mig att fundera på hur allt ter sig.
Jag menar, hur folks handlingar blir summan av att man på ett eller annat sätt agerar.
Jag kan ju känna att livet ibland bjuder på utmaningar som kan kännas omöjliga att klara av.
Fast ändå på något sätt tar man sig oftast igenom det på ett eller annat sätt.
Ta det här med min ena dotters mobbning i skolan.
Visst det har blivit bättre.
Kan tycka att skolan fortfarande agerar åt helvete i väldigt många situationer.
Men det beror nog inte bara på skolan utan även på föräldrarna till eleverna som faktiskt går på skolan.
Vi bor ju på en minimalt lite ort, där över hälften av alla är släkt på ett eller annat sätt.
Detta i sin tur märks ganska så väl i vissa lägen.
Tex på skolavslutningen i kyrkan.
Alla är där, föräldrar, elever, lärare farmödrar osv..
Jag tror jag kan säga att fem procent av alla som var där behagade att hälsa på mig och mina barn.
Varför?!
Jo för att jag satte stopp på min dotters mobbning.
Vilket i sin tur ledde till att det fick hårda konsekvenser för mobbaren.
Inte mer än rätt kan ju de flesta tycka!
Eller?!
Näe, för det var ju en såndär som är släkt med allt och alla i byn jag klämde åt och det var ju dumt?
I helvete heller att det var!!
Skulle göra om det tusen gånger till om jag var tvungen.
Ni ska veta att jag sover väldigt gott om natten & skiter högaktningsfullt i om ni hälsar eller inte!
Bitterfittor är vad ni är.
Folk som tror att de är så mycket bättre än alla andra!
Och när vi nu är inne på ämnet bitterfittor så finns de överallt.
Gamla som unga.
De finns i alla skepnader, färger och former.
De finns också av bägge könen.
Och oftast så vågar de inte stå för vad de gör.
De klarar inte av kritik.
Ej heller att någon kan vara bättre än dem.
De glider allt som oftast på andras pengar.
Vill verka ambitiösa och duktiga men när allt kommer till kritan så är varken kunskapen eller orken så särskilt stor.
Bara munnen, den är stor!
För att spela allan och i själva verket klarar de varken av att styra eller ratta.
Jobbigt, fast mest för dem som har axlat en alldeles för stor roll.
Patetiskt, att behöva gömma sig bakom någon annan när de inte klarar av situationen.
Detta har de gemensamt med en stor portion bitterhet.
Kanske är de bittra över sitt liv, sina förhållanden, sina jobb?
Eller kanske är de bittra över att de inte alltid står i centrum?
Eller så kanske de är bittra över allt de inte fått och antagligen aldrig kommer att få?
Jag har inte en aning om vad all denna bitterhet egentligen grundar sig i.
Jag vet bara att sån vill jag inte bli!
Och det är lite dit jag vill komma med allt detta.
För om jag vet om mina fel och brister.
Och faktiskt mer än gärna tar kritik och ser det som något bra.
Då vet jag att jag kommer fortsätta framåt.
Att jag kommer fortsätta utvecklas som person.
Jag kommer bli bättre.
Komma längre.
Bli lyckligare.
Bli rikare på väldigt många sätt.
Jag kommer inte bli som du!
En bitterfitta!
Och det, det kommer garanterat sitta som en käftsmäll!
Har inte skrivit en rad här på en månad...
Har haft fullt upp. Ni vet familjen, trädgården, livet!
I alla fall så har det hänt ganska så mycket.
Saker som har fått mig att fundera på hur allt ter sig.
Jag menar, hur folks handlingar blir summan av att man på ett eller annat sätt agerar.
Jag kan ju känna att livet ibland bjuder på utmaningar som kan kännas omöjliga att klara av.
Fast ändå på något sätt tar man sig oftast igenom det på ett eller annat sätt.
Ta det här med min ena dotters mobbning i skolan.
Visst det har blivit bättre.
Kan tycka att skolan fortfarande agerar åt helvete i väldigt många situationer.
Men det beror nog inte bara på skolan utan även på föräldrarna till eleverna som faktiskt går på skolan.
Vi bor ju på en minimalt lite ort, där över hälften av alla är släkt på ett eller annat sätt.
Detta i sin tur märks ganska så väl i vissa lägen.
Tex på skolavslutningen i kyrkan.
Alla är där, föräldrar, elever, lärare farmödrar osv..
Jag tror jag kan säga att fem procent av alla som var där behagade att hälsa på mig och mina barn.
Varför?!
Jo för att jag satte stopp på min dotters mobbning.
Vilket i sin tur ledde till att det fick hårda konsekvenser för mobbaren.
Inte mer än rätt kan ju de flesta tycka!
Eller?!
Näe, för det var ju en såndär som är släkt med allt och alla i byn jag klämde åt och det var ju dumt?
I helvete heller att det var!!
Skulle göra om det tusen gånger till om jag var tvungen.
Ni ska veta att jag sover väldigt gott om natten & skiter högaktningsfullt i om ni hälsar eller inte!
Bitterfittor är vad ni är.
Folk som tror att de är så mycket bättre än alla andra!
Och när vi nu är inne på ämnet bitterfittor så finns de överallt.
Gamla som unga.
De finns i alla skepnader, färger och former.
De finns också av bägge könen.
Och oftast så vågar de inte stå för vad de gör.
De klarar inte av kritik.
Ej heller att någon kan vara bättre än dem.
De glider allt som oftast på andras pengar.
Vill verka ambitiösa och duktiga men när allt kommer till kritan så är varken kunskapen eller orken så särskilt stor.
Bara munnen, den är stor!
För att spela allan och i själva verket klarar de varken av att styra eller ratta.
Jobbigt, fast mest för dem som har axlat en alldeles för stor roll.
Patetiskt, att behöva gömma sig bakom någon annan när de inte klarar av situationen.
Detta har de gemensamt med en stor portion bitterhet.
Kanske är de bittra över sitt liv, sina förhållanden, sina jobb?
Eller kanske är de bittra över att de inte alltid står i centrum?
Eller så kanske de är bittra över allt de inte fått och antagligen aldrig kommer att få?
Jag har inte en aning om vad all denna bitterhet egentligen grundar sig i.
Jag vet bara att sån vill jag inte bli!
Och det är lite dit jag vill komma med allt detta.
För om jag vet om mina fel och brister.
Och faktiskt mer än gärna tar kritik och ser det som något bra.
Då vet jag att jag kommer fortsätta framåt.
Att jag kommer fortsätta utvecklas som person.
Jag kommer bli bättre.
Komma längre.
Bli lyckligare.
Bli rikare på väldigt många sätt.
Jag kommer inte bli som du!
En bitterfitta!
Och det, det kommer garanterat sitta som en käftsmäll!
tisdag 14 maj 2013
Lite ego tid utan bollibompa sex!
Ikväll så har jag funderat på vad som krävs för att hålla kärleken vid liv.
Hur man ska göra.
Eller kanske vad man bör göra.
Eller vad man egentligen borde ha gjort?
Alltså vad jag menar är, räcker det med ett kallt glas vin, sega färdig skalade räkor från Ica och några rosor som sett sina bästa dagar där bredvid kassörskan när du ska betala där halv taskiga så kallade räkorna?
Eller kräver du mer?
Och i så fall vad?
Vissa kanske går igång på en massa prylar.
Andra bara att gubben är hemma en kväll.
Vissa måste hela tiden bli bekräftade på ett eller annat sätt.
Eller är det hos er som Uggla sjunger: "får jag inte nitar & läder, höga stön & porriga kläder..."
För egen del så tycker jag att det är viktigt med lite egen tid både själv men även som par om det finns barn med i bilden.
Hos oss finns det småfolk.
Fyra stycken närmare bestämt.
I varierande ålder.
Och snart är det dax för lite sånt!
Egentid alltså!
Lite hålla handen, lite gulligull, lite goda middagar på egen hand.
Helt ljuvligt, i helgen kan jag tex äta en hel varm middag utan att torka små rumpor.
Kommer kunna skita med stängd dörr!!
Kommer kunna få vara bara vi.
Lite hångel.
Lite rajraj.
Lite jävla skön rock!
Att kunna få vara ett par och inte "bara" mamma och pappa.
Även om det nu råkar vara så att vi faktiskt har världens goaste bunt med småfolk.
Skönt!
Världens bästa ord får vila lite.
Mina öron får pausa från frasen ni vet, mammis, eller Maaaammmmmaaa!!!!!
Så för att lyxa till det lite extra börjar jag med lite ego tid hos frissan imorgon.
Sen rullar det vidare lite mer varje dag, lite ego tid.
Tid för oss!
Hur man ska göra.
Eller kanske vad man bör göra.
Eller vad man egentligen borde ha gjort?
Alltså vad jag menar är, räcker det med ett kallt glas vin, sega färdig skalade räkor från Ica och några rosor som sett sina bästa dagar där bredvid kassörskan när du ska betala där halv taskiga så kallade räkorna?
Eller kräver du mer?
Och i så fall vad?
Vissa kanske går igång på en massa prylar.
Andra bara att gubben är hemma en kväll.
Vissa måste hela tiden bli bekräftade på ett eller annat sätt.
Eller är det hos er som Uggla sjunger: "får jag inte nitar & läder, höga stön & porriga kläder..."
För egen del så tycker jag att det är viktigt med lite egen tid både själv men även som par om det finns barn med i bilden.
Hos oss finns det småfolk.
Fyra stycken närmare bestämt.
I varierande ålder.
Och snart är det dax för lite sånt!
Egentid alltså!
Lite hålla handen, lite gulligull, lite goda middagar på egen hand.
Helt ljuvligt, i helgen kan jag tex äta en hel varm middag utan att torka små rumpor.
Kommer kunna skita med stängd dörr!!
Kommer kunna få vara bara vi.
Lite hångel.
Lite rajraj.
Lite jävla skön rock!
Att kunna få vara ett par och inte "bara" mamma och pappa.
Även om det nu råkar vara så att vi faktiskt har världens goaste bunt med småfolk.
Skönt!
Världens bästa ord får vila lite.
Mina öron får pausa från frasen ni vet, mammis, eller Maaaammmmmaaa!!!!!
Så för att lyxa till det lite extra börjar jag med lite ego tid hos frissan imorgon.
Sen rullar det vidare lite mer varje dag, lite ego tid.
Tid för oss!
söndag 12 maj 2013
Fuck off!!
Nu får det vara nog!
Nu orkar jag inte mer!
Alltså detta hel ylle präktiga, jag tror jag spyr!!!
Shit, måste andas, måste hugga, måste få ge lite käftsmällar!!!
Ta till exempel de lata jävlarna.
De som hellre sitter på röven än att ta ett hedeligt spadtag, ni vet de där bidrags lyftarna.
De där jag kallar ""white trash".
Kan inte hjälpa det, men det går som en ilning i min kropp och jag mår illa!
Kanske taskigt att se ner på dem som inte förstår bättre.
Kanske är jag elak?
Eller så är jag bara klarsynt och ärlig?!
För är det inte så att om man är ett lat arsel och har svårt att få tummen ur röven, är det inte då "lätt att glida med någon annans pengar?"
Kan inte hjälpa det, kan inte låta bli men jag ser ner på er, lyft på röven era lata jävlar och pröva på att jobba ni oxå.
Sitt för fan inte hemma och gnäll!!!
Ta för fan och se till att barnen ni har valt att sätta till världen går före ALLT annat!
Svårt att gå upp på morgonen?
Svårt att välja mellan cigg och frukost till ditt barn?
Väx upp, sparka er själva i röven och skaffa er ett jobb.
Gör nåt! Gör nåt vettigt eller håll käft för jag orkar inte höra på erat gnäll!
Jag vaknar också på morgonen.
Jag har också varit ensam med barn, två faktiskt.
Men vet ni?!
Jag gick upp fem varje morgon, körde barn till dagis och fritids.
Slet som ett djur för hundra spänn i timmen.
Tyckte inte att det räckte till oss, till mina älsklingar, så ett jobb till när jag är ledig, är jag är barn fri.
För jag ska fixa detta, för de är mina, de är mitt allt!!
De ska ha allt, för jag väljer det.
För jag valde att bli mamma!
Nu är jag mamma ledig.
Nu är jag rastlös!
Nu kryper det i kroppen och jag måste snart ut och iväg!
Måste göra lite nytta.
Måste visa att jag duger.
Att stilla myrorna i baken.
Att inte bara "sitta still"!
Har våra underbara tvillingar,mina två underbara töser, våran gård, vårat hus med div djur.
Här finns att göra, här sitter man aldrig still!
Men rastlösheten gnager.
Måste stilla den, måste..
(Börjar med speedway premiär på hemma plan på tisdag!
En gång Dacke, alltid Dacke!)
Så du som lever på bidrag.
Du som tycker att livet är toppen så.
Nästa gång pengarna plingar in på kontot, tänk på mig då!
Tänk på alla de som är tvungna att lyfta bidrag för en verklig sak och inte för att de är lata!
Jag kan unna de som inte kan, de som inte har en möjlighet.
De gamla, de sjuka, de föräldrarlediga, de med en GILTLIG orsak. De unnar jag varenda krona för det de får är ibland inte nog.
Men du latarsel!!
Skänk en tanke, för när du trycker på uttag eller drar ditt kort hoppas jag att det står "medges ej",
Hoppas att det sitter som en käftsmäll, för mina skattepengar är inte ämnade för DIG!!
Nu orkar jag inte mer!
Alltså detta hel ylle präktiga, jag tror jag spyr!!!
Shit, måste andas, måste hugga, måste få ge lite käftsmällar!!!
Ta till exempel de lata jävlarna.
De som hellre sitter på röven än att ta ett hedeligt spadtag, ni vet de där bidrags lyftarna.
De där jag kallar ""white trash".
Kan inte hjälpa det, men det går som en ilning i min kropp och jag mår illa!
Kanske taskigt att se ner på dem som inte förstår bättre.
Kanske är jag elak?
Eller så är jag bara klarsynt och ärlig?!
För är det inte så att om man är ett lat arsel och har svårt att få tummen ur röven, är det inte då "lätt att glida med någon annans pengar?"
Kan inte hjälpa det, kan inte låta bli men jag ser ner på er, lyft på röven era lata jävlar och pröva på att jobba ni oxå.
Sitt för fan inte hemma och gnäll!!!
Ta för fan och se till att barnen ni har valt att sätta till världen går före ALLT annat!
Svårt att gå upp på morgonen?
Svårt att välja mellan cigg och frukost till ditt barn?
Väx upp, sparka er själva i röven och skaffa er ett jobb.
Gör nåt! Gör nåt vettigt eller håll käft för jag orkar inte höra på erat gnäll!
Jag vaknar också på morgonen.
Jag har också varit ensam med barn, två faktiskt.
Men vet ni?!
Jag gick upp fem varje morgon, körde barn till dagis och fritids.
Slet som ett djur för hundra spänn i timmen.
Tyckte inte att det räckte till oss, till mina älsklingar, så ett jobb till när jag är ledig, är jag är barn fri.
För jag ska fixa detta, för de är mina, de är mitt allt!!
De ska ha allt, för jag väljer det.
För jag valde att bli mamma!
Nu är jag mamma ledig.
Nu är jag rastlös!
Nu kryper det i kroppen och jag måste snart ut och iväg!
Måste göra lite nytta.
Måste visa att jag duger.
Att stilla myrorna i baken.
Att inte bara "sitta still"!
Har våra underbara tvillingar,mina två underbara töser, våran gård, vårat hus med div djur.
Här finns att göra, här sitter man aldrig still!
Men rastlösheten gnager.
Måste stilla den, måste..
(Börjar med speedway premiär på hemma plan på tisdag!
En gång Dacke, alltid Dacke!)
Så du som lever på bidrag.
Du som tycker att livet är toppen så.
Nästa gång pengarna plingar in på kontot, tänk på mig då!
Tänk på alla de som är tvungna att lyfta bidrag för en verklig sak och inte för att de är lata!
Jag kan unna de som inte kan, de som inte har en möjlighet.
De gamla, de sjuka, de föräldrarlediga, de med en GILTLIG orsak. De unnar jag varenda krona för det de får är ibland inte nog.
Men du latarsel!!
Skänk en tanke, för när du trycker på uttag eller drar ditt kort hoppas jag att det står "medges ej",
Hoppas att det sitter som en käftsmäll, för mina skattepengar är inte ämnade för DIG!!
torsdag 25 april 2013
Rock, småfisar och jobb!
Idag har tankarna rullat mycket åt hur det är att vara förälder.
Hur de små liven som man älskar till döds kan på något konstigt sätt suga ur varje liten energi droppe..
Shit, att ha en helt makalöst underbar liten treåring som är som en speedad duracell kanin, kan nog dra musten ur vilken människa som helst.
Hon är helt fantastisk med sina finurliga tankar som är väldigt stora i detta lilla söta huvud.
Hur kan hon lyckas att rubba hela min värld med ett endaste leende och tindrande, stora blå ögon fulla av skit och bus?
Underbara unge!
När jag känner att tålamodet börjar tryta, stannar jag upp och minns vad jag precis passerat.
Hur fort allt kan vara försent!
Tvillingarna då?!
Jo tackar som frågar, de är små, otroligt fantastiska små individer.
Så olika fast ändå så lika.
Kan inte sluta le ett sånt där superfånigt leende när jag ser dem liggandes brevid varandra.
Hur de håller varandras händer.
När de stjäler diverse saker ifrån varandra.
Helt magiskt!
Min stora duktiga Emilia, hon är klok som en bok, när hon vill.
Hon får mig att le, att känna mig så stolt.
Smart som tusan och vacker som en dag.
Och på något konstigt sätt så samtidigt som de suger musten ur mig så är de mitt livs drog.
De tar samtidigt som de fyller mig med livslust och en sån otrolig energi!
Ikväll har jag haft en röjar runda här hemma i herrgården.
Det måste ju bara betyda en sak.
För när man väl fått bunten med småfolk att sova och jag skulle kunna sitta stilla och njuta av lugnet så sprider sig en sån där jobbig känsla i kroppen.
Kan inte sitta still, måste fixa och greja..
Att vara mammaledig är ju myspys och jag älskar verkligen att spendera tid med mina barn.
Men nu suger det i jobbar tarmen!!
Varje mm i kroppen skriker att nu är det dax.
Att tok bygga, att charma skiten ur folk, att sätta lite press på sig som säljare och göra sitt yttersta!
Att få jobba så varje mm i kroppen gör sig påmind när man lägger sig att man verkligen inte sitter still på jobbet och ändå tycker att det är kul!
Blir så skönt när småfolket är större och jag kan satsa lite tid och energi på min firma.
Att ta tillvara på alla resurser som jag faktiskt sitter på och förvalta dem som de kan och borde förvaltas.
Men det är ju ett tag kvar tills dess så under tiden får jag helt enkelt nöja mig med att ge järnet åt någon annan.
Och det är lite däråt tankarna kring småfolket kommer in.
Så länge de är små så kommer jag varva jobb och mina fantastiska fyra.
och vara den jag är.
Deras Rock morsa! ;-)
Ga
Hur de små liven som man älskar till döds kan på något konstigt sätt suga ur varje liten energi droppe..
Shit, att ha en helt makalöst underbar liten treåring som är som en speedad duracell kanin, kan nog dra musten ur vilken människa som helst.
Hon är helt fantastisk med sina finurliga tankar som är väldigt stora i detta lilla söta huvud.
Hur kan hon lyckas att rubba hela min värld med ett endaste leende och tindrande, stora blå ögon fulla av skit och bus?
Underbara unge!
När jag känner att tålamodet börjar tryta, stannar jag upp och minns vad jag precis passerat.
Hur fort allt kan vara försent!
Tvillingarna då?!
Jo tackar som frågar, de är små, otroligt fantastiska små individer.
Så olika fast ändå så lika.
Kan inte sluta le ett sånt där superfånigt leende när jag ser dem liggandes brevid varandra.
Hur de håller varandras händer.
När de stjäler diverse saker ifrån varandra.
Helt magiskt!
Min stora duktiga Emilia, hon är klok som en bok, när hon vill.
Hon får mig att le, att känna mig så stolt.
Smart som tusan och vacker som en dag.
Och på något konstigt sätt så samtidigt som de suger musten ur mig så är de mitt livs drog.
De tar samtidigt som de fyller mig med livslust och en sån otrolig energi!
Ikväll har jag haft en röjar runda här hemma i herrgården.
Det måste ju bara betyda en sak.
För när man väl fått bunten med småfolk att sova och jag skulle kunna sitta stilla och njuta av lugnet så sprider sig en sån där jobbig känsla i kroppen.
Kan inte sitta still, måste fixa och greja..
Att vara mammaledig är ju myspys och jag älskar verkligen att spendera tid med mina barn.
Men nu suger det i jobbar tarmen!!
Varje mm i kroppen skriker att nu är det dax.
Att tok bygga, att charma skiten ur folk, att sätta lite press på sig som säljare och göra sitt yttersta!
Att få jobba så varje mm i kroppen gör sig påmind när man lägger sig att man verkligen inte sitter still på jobbet och ändå tycker att det är kul!
Blir så skönt när småfolket är större och jag kan satsa lite tid och energi på min firma.
Att ta tillvara på alla resurser som jag faktiskt sitter på och förvalta dem som de kan och borde förvaltas.
Men det är ju ett tag kvar tills dess så under tiden får jag helt enkelt nöja mig med att ge järnet åt någon annan.
Och det är lite däråt tankarna kring småfolket kommer in.
Så länge de är små så kommer jag varva jobb och mina fantastiska fyra.
och vara den jag är.
Deras Rock morsa! ;-)
Ga
onsdag 17 april 2013
Endast illusioner eller äkta vara?
Funderar på detta med hur man ser ut.
Alltså om man låter sig vara så som man känner sig.
Om folk i allmänhet "låser in" sina riktiga jag och klär sig som någon de inte är.
Eller är det så att folk faktiskt klär sig efter vilka de verkligen är.
Och då menar jag om de lever ut vilka de är totalt..
På resan jag nyligen gjorde hade jag ganska gott om tid att studera folk som susade förbi mig på olika flygplatser och terminaler av olika slag..
Alla sorter människor, på väg någonstans.
Ta tex de där "ultra blonderarde" brudarna med väskor från Burberry och stora vita gnistrande pärlor i öronen. Den lite finare sorten..
Sedan så har vi botox brudarna med plutande läppar, och "jag har endast luft innanför pannbenet" brudarna.
Kostymnissarna, mormor-tanterna från typ Mallis, med gubben som handbagage..
Småbarns morsorna med stora blommiga toppar i div gälla färger med korta rufsiga frisyrer..
Klär alla dessa människor så som de känner sig eller gör de det för att skapa en illusion av någon de vill att vi ska tro att de är?
För min egen del så trivs jag fruktansvärt bra i slitna jeans med någon tight topp.
Mitt älskade nitbälte, överlycklig när det inte är superkallt så jag kan ha min skinnjacka.
Converse eller ett par dojjor med superhöga klackar, är också favoriter.
Men av praktiska skäl blir det ofta ett par gympaskor som går att torka av eller sandaler då jag bor på landet..
Och det är lite hitåt då jag vill komma.
Tex småbarns mamman kanske just har kort, ruffsigt hår för att det är lätt att fixa.
Eller "ultrablondinerna" sina väskor just för att det höjer deras status i sina egna ögon..
Eller?!
För egen del så när man bor som jag gör blir det snack om just ingenting (från början) som sen eskalerar till något jätte stort just för att du sticker ut lite från mängden.
Ett av mina roligaste sommar nöjen jag har här hemma (så lätt road jag är!! Hahahaha!)
är att när vi ska tillbringa en dag på stranden med ungarna, så sätter jag i min lilla playboy kanin i naveln just för att retas!
Och OJ vilka blickar man får från "bullfika-kommiten".
Just för att en mamma med en "bunny" i naveln kan väl inte ha med kanelbullar och saft till sina ungar, eller?!
Jopp det kan hon!
Fruktansvärt jättegoda hembakta kanelbullar dessutom!
Och där i deras ögon har de gett mig "en stämpel" precis som jag nyss gjorde för att lista upp div folk.
Och är det så, att man antingen måste smälta in i mängden för att passa in.
Eller är det så att man kan sticka ut även på landet?
Funderar på att sätta ribban högt i år och trippa in i Vena kyrka i ett par av mina favorit dojor.
För det att jag faktiskt törs sticka ut och vara den jag verkligen är, det kommer sitta som en käftsmäll!!
Alltså om man låter sig vara så som man känner sig.
Om folk i allmänhet "låser in" sina riktiga jag och klär sig som någon de inte är.
Eller är det så att folk faktiskt klär sig efter vilka de verkligen är.
Och då menar jag om de lever ut vilka de är totalt..
På resan jag nyligen gjorde hade jag ganska gott om tid att studera folk som susade förbi mig på olika flygplatser och terminaler av olika slag..
Alla sorter människor, på väg någonstans.
Ta tex de där "ultra blonderarde" brudarna med väskor från Burberry och stora vita gnistrande pärlor i öronen. Den lite finare sorten..
Sedan så har vi botox brudarna med plutande läppar, och "jag har endast luft innanför pannbenet" brudarna.
Kostymnissarna, mormor-tanterna från typ Mallis, med gubben som handbagage..
Småbarns morsorna med stora blommiga toppar i div gälla färger med korta rufsiga frisyrer..
Klär alla dessa människor så som de känner sig eller gör de det för att skapa en illusion av någon de vill att vi ska tro att de är?
För min egen del så trivs jag fruktansvärt bra i slitna jeans med någon tight topp.
Mitt älskade nitbälte, överlycklig när det inte är superkallt så jag kan ha min skinnjacka.
Converse eller ett par dojjor med superhöga klackar, är också favoriter.
Men av praktiska skäl blir det ofta ett par gympaskor som går att torka av eller sandaler då jag bor på landet..
Och det är lite hitåt då jag vill komma.
Tex småbarns mamman kanske just har kort, ruffsigt hår för att det är lätt att fixa.
Eller "ultrablondinerna" sina väskor just för att det höjer deras status i sina egna ögon..
Eller?!
För egen del så när man bor som jag gör blir det snack om just ingenting (från början) som sen eskalerar till något jätte stort just för att du sticker ut lite från mängden.
Ett av mina roligaste sommar nöjen jag har här hemma (så lätt road jag är!! Hahahaha!)
är att när vi ska tillbringa en dag på stranden med ungarna, så sätter jag i min lilla playboy kanin i naveln just för att retas!
Och OJ vilka blickar man får från "bullfika-kommiten".
Just för att en mamma med en "bunny" i naveln kan väl inte ha med kanelbullar och saft till sina ungar, eller?!
Jopp det kan hon!
Fruktansvärt jättegoda hembakta kanelbullar dessutom!
Och där i deras ögon har de gett mig "en stämpel" precis som jag nyss gjorde för att lista upp div folk.
Och är det så, att man antingen måste smälta in i mängden för att passa in.
Eller är det så att man kan sticka ut även på landet?
Funderar på att sätta ribban högt i år och trippa in i Vena kyrka i ett par av mina favorit dojor.
För det att jag faktiskt törs sticka ut och vara den jag verkligen är, det kommer sitta som en käftsmäll!!
tisdag 16 april 2013
Livet är så kort!
För er som undrar så har jag inte gått under jorden.
Jag har stirrat döden blint i ögat.
Jag har funderat, analyserat och om preoriterat hela min livs bild.
Jag har sett en nära familjemedlem lida och plågas.
Att se henne plågas, våndas & slitas mellan hopp och förtvivlan är det jobbigaste jag genomlidit.
Hennes sambo försvann i en lavin precis innan påsken.
Jag påbörjade min resa hem till henne på påskafton.
Söndagskvällen var jag äntligen där i Senja, Norge.
Lavinras hade gjort att vägarna dit var avstängda så efter att åkt bil, buss, flyg fick sista biten ske med båt över havet för att komma fram.
Kändes som en taskig "katastrof-film" där man redan vet att huvudrolls innehavaren är borta.
Att vänta på att de ska börja leta och gräva efter deras kroppar.(De var tre barndomsvänner som gick bort.)
Att förbereda sig och henne på vad som komma skall.
Att få hennes älskade hem.
Att hjälpa henne plocka ihop spillrorna av deras liv för att hon ska vidare.
När man befinner sig i en sådan situation binder man även starka band med människor man aldrig innan mött.
För man finns för varandra.
Man kramar, stöttar och hoppas att det lindrar en gnutta.
Nu är grabbarna funna och vilar där de ska.
Kvar står deras älskade.
Livet är jävligt hårt ibland.
Allt detta har fått mig att fundera på om det verkligen är värt att bli sur på ungarna när de går in med skor på mitt nyskurade golv.
Eller är det värt att slösa värdefull tid på meningslöst tjafs?
För mig känns det väldig löjligt att bli sur för sådana skit saker.
Är det inte istället bättre att faktiskt ta tillvara på varje stund man har med sina nära och kära?
Jag vet att de i Norge skulle göra vad som helst för fem minuter med de sina som gick bort på ett så brutalt och tragiskt sätt.
Jag vill inte ångra mig.
Inte en gång till för jag reste ju dit när det var försent, när han redan var borta.
Jag tänker leva mitt liv till fullo.
Jag tänker inte ta hänsyn till "vad andra" ska tycka!
Jag har tex alltid önskat mig fler tatueringar än den enda jag bär.
Tänkte göra en till, sen skulle det få va just för att vad andra ska tycka..
Jag tänker ge mina ungar godis även om det inte är lördag, om jag nu vill det.
Och vill jag dricka skumpa på en tisdag just för att det är tisdag så tänker jag göra det!
Livet är för kort för att slösas bort på en massa onödiga "om och men".
Att vakna brevid mannen jag älskar är helt fantastiskt!
Att kunna sträcka ut handen och dra fingrarna genom hans hår när han sover.
Eller att bara kunna tassa in och titta på mina fyra mirakel när de ligger och sover i sina sängar.
Att kunna lyfta luren och höra sin systers röst i andra änden och faktiskt säga, jag älskar dig!
Nu har våren kommit hit och i söndags när vi var ute i trädgården gjorde jag något jag aldrig gjort innan.
Jag satte mig ner och njöt över att solen sken och att jag är här! (något jag tagit förgivet innan)
Trots att ungarna löpte mer eller mindre amok.
Trots att trädgården ser ut som fan själv efter hösten (då jag inte kunde göra något då twinsen var inneboende och jag var stor, tung och väldigt ovigulant.)
Men jag njöt av stunden och livet.
Inser att jag är väldigt rik som har allt detta!
Jag lever här, jag lever nu och jag lever till fullo för imorgon kan det vara försent!
Tills vi möts igen Börge, sov i ro min vän!
Jag har stirrat döden blint i ögat.
Jag har funderat, analyserat och om preoriterat hela min livs bild.
Jag har sett en nära familjemedlem lida och plågas.
Att se henne plågas, våndas & slitas mellan hopp och förtvivlan är det jobbigaste jag genomlidit.
Hennes sambo försvann i en lavin precis innan påsken.
Jag påbörjade min resa hem till henne på påskafton.
Söndagskvällen var jag äntligen där i Senja, Norge.
Lavinras hade gjort att vägarna dit var avstängda så efter att åkt bil, buss, flyg fick sista biten ske med båt över havet för att komma fram.
Kändes som en taskig "katastrof-film" där man redan vet att huvudrolls innehavaren är borta.
Att vänta på att de ska börja leta och gräva efter deras kroppar.(De var tre barndomsvänner som gick bort.)
Att förbereda sig och henne på vad som komma skall.
Att få hennes älskade hem.
Att hjälpa henne plocka ihop spillrorna av deras liv för att hon ska vidare.
När man befinner sig i en sådan situation binder man även starka band med människor man aldrig innan mött.
För man finns för varandra.
Man kramar, stöttar och hoppas att det lindrar en gnutta.
Nu är grabbarna funna och vilar där de ska.
Kvar står deras älskade.
Livet är jävligt hårt ibland.
Allt detta har fått mig att fundera på om det verkligen är värt att bli sur på ungarna när de går in med skor på mitt nyskurade golv.
Eller är det värt att slösa värdefull tid på meningslöst tjafs?
För mig känns det väldig löjligt att bli sur för sådana skit saker.
Är det inte istället bättre att faktiskt ta tillvara på varje stund man har med sina nära och kära?
Jag vet att de i Norge skulle göra vad som helst för fem minuter med de sina som gick bort på ett så brutalt och tragiskt sätt.
Jag vill inte ångra mig.
Inte en gång till för jag reste ju dit när det var försent, när han redan var borta.
Jag tänker leva mitt liv till fullo.
Jag tänker inte ta hänsyn till "vad andra" ska tycka!
Jag har tex alltid önskat mig fler tatueringar än den enda jag bär.
Tänkte göra en till, sen skulle det få va just för att vad andra ska tycka..
Jag tänker ge mina ungar godis även om det inte är lördag, om jag nu vill det.
Och vill jag dricka skumpa på en tisdag just för att det är tisdag så tänker jag göra det!
Livet är för kort för att slösas bort på en massa onödiga "om och men".
Att vakna brevid mannen jag älskar är helt fantastiskt!
Att kunna sträcka ut handen och dra fingrarna genom hans hår när han sover.
Eller att bara kunna tassa in och titta på mina fyra mirakel när de ligger och sover i sina sängar.
Att kunna lyfta luren och höra sin systers röst i andra änden och faktiskt säga, jag älskar dig!
Nu har våren kommit hit och i söndags när vi var ute i trädgården gjorde jag något jag aldrig gjort innan.
Jag satte mig ner och njöt över att solen sken och att jag är här! (något jag tagit förgivet innan)
Trots att ungarna löpte mer eller mindre amok.
Trots att trädgården ser ut som fan själv efter hösten (då jag inte kunde göra något då twinsen var inneboende och jag var stor, tung och väldigt ovigulant.)
Men jag njöt av stunden och livet.
Inser att jag är väldigt rik som har allt detta!
Jag lever här, jag lever nu och jag lever till fullo för imorgon kan det vara försent!
Tills vi möts igen Börge, sov i ro min vän!
tisdag 2 april 2013
Intensiva intryck!
Intensivt.
Intensivt kan beskriva så väldigt mycket.
För min del har den senaste veckan varit intensiv känslomässigt framför allt.
Och det är ju inte så konstigt med tanke på läget.
Här har intrycken varit många.
Vi skrattar, kramas, gråter, lyssnar, minns.
Men framför allt så finns vi för varandra.
Att bara sitta tysta brevid varandra.
Eller att prata om saker vi gjort som små.
Tiden läker alla sår sägs det.
Det tror inte jag riktigt på.
Jag tror att tiden lindrar.
Någon gång blir det lättare.
Någon gång kan man leva vidare.
Oron som jag hade i kroppen försvann igår när jag klev av båten här
och kramade om henne på bryggan.
(Visst jag har små barn hemma.Men min sambo är fantastisk, han fixar det!)
När vi stod där visste jag att det var här jag skulle vara.
Här och ingen annanstans.
Jag gjorde rätt i att lyssna på mitt hjärta och det ledde mig hit.
Norskan som varit som "rena grekiskan" för mig, den förstår jag nu bra.
Naturen och dessa bergen är helt fantastisk.
Efter som vägarna hit stängde för att det gick laviner blev det då båt sista biten igår..
Annorlunda.
Att komma över fjorden in.
Att känna vinden i ansiktet och sitta där i overallen som gjorde mig till en michellingubbe och höra båtmotorn surra och båten resa sig i fören.
Jag såg säl, det har jag aldrig sett i vilt tillstånd innan.
Att känna en nära samhörighet med folk jag aldrig innan har träffat.
Två välbekanta ansikten, resten är nya men samhörigheten känns gammal.
Intryck..
Intensiva intryck.
Imorgon är det en ny dag med nya ansikten.
Imorgon, mycket kan ske om bara vädret lättar.
Vädret säger annat men vi hoppas på det bästa!
Intensivt kan beskriva så väldigt mycket.
För min del har den senaste veckan varit intensiv känslomässigt framför allt.
Och det är ju inte så konstigt med tanke på läget.
Här har intrycken varit många.
Vi skrattar, kramas, gråter, lyssnar, minns.
Men framför allt så finns vi för varandra.
Att bara sitta tysta brevid varandra.
Eller att prata om saker vi gjort som små.
Tiden läker alla sår sägs det.
Det tror inte jag riktigt på.
Jag tror att tiden lindrar.
Någon gång blir det lättare.
Någon gång kan man leva vidare.
Oron som jag hade i kroppen försvann igår när jag klev av båten här
och kramade om henne på bryggan.
(Visst jag har små barn hemma.Men min sambo är fantastisk, han fixar det!)
När vi stod där visste jag att det var här jag skulle vara.
Här och ingen annanstans.
Jag gjorde rätt i att lyssna på mitt hjärta och det ledde mig hit.
Norskan som varit som "rena grekiskan" för mig, den förstår jag nu bra.
Naturen och dessa bergen är helt fantastisk.
Efter som vägarna hit stängde för att det gick laviner blev det då båt sista biten igår..
Annorlunda.
Att komma över fjorden in.
Att känna vinden i ansiktet och sitta där i overallen som gjorde mig till en michellingubbe och höra båtmotorn surra och båten resa sig i fören.
Jag såg säl, det har jag aldrig sett i vilt tillstånd innan.
Att känna en nära samhörighet med folk jag aldrig innan har träffat.
Två välbekanta ansikten, resten är nya men samhörigheten känns gammal.
Intryck..
Intensiva intryck.
Imorgon är det en ny dag med nya ansikten.
Imorgon, mycket kan ske om bara vädret lättar.
Vädret säger annat men vi hoppas på det bästa!
söndag 31 mars 2013
På väg.
Nu är jag på väg till dig..
Och jag kommer med blandade känslor.
Jag har längtat så efter att träffa dig.
Men jag önskar att det var som det brukar vara när vi ses.
Att det är för att dela glädje.
Denna gång kommer jag till dig för att dela det svåra du genomgår.
För att bara vara hos dig hjärtat.
På bussen hit funderade jag på allt vi har gjort.
Hur det var när vi var små.
Hur vi kröp ner i sovsäckar i tältet på farmors och farfars gräsmatta.
Alla bus, källargubben och hur många liter vinbärs saft vi drack ihop som barn.
Eller när vi var tonåringar och var lite små tokiga.
Jag undrar lite över hur det kommer vara när vi blir gamla.
Tror du att vi kommer vara lika tokiga då?
Jag tror det.
När vi är där då kommer vi kunna titta tillbaka på allt vi har gjort ända sen vi var små.
Hand i hand kommer vi kommer vi att gå.
Som vi alltid gjort, som vi alltid gör.
Och snart är jag där.
Med min hand i din.
Jag älskar dig.
Och jag kommer med blandade känslor.
Jag har längtat så efter att träffa dig.
Men jag önskar att det var som det brukar vara när vi ses.
Att det är för att dela glädje.
Denna gång kommer jag till dig för att dela det svåra du genomgår.
För att bara vara hos dig hjärtat.
På bussen hit funderade jag på allt vi har gjort.
Hur det var när vi var små.
Hur vi kröp ner i sovsäckar i tältet på farmors och farfars gräsmatta.
Alla bus, källargubben och hur många liter vinbärs saft vi drack ihop som barn.
Eller när vi var tonåringar och var lite små tokiga.
Jag undrar lite över hur det kommer vara när vi blir gamla.
Tror du att vi kommer vara lika tokiga då?
Jag tror det.
När vi är där då kommer vi kunna titta tillbaka på allt vi har gjort ända sen vi var små.
Hand i hand kommer vi kommer vi att gå.
Som vi alltid gjort, som vi alltid gör.
Och snart är jag där.
Med min hand i din.
Jag älskar dig.
onsdag 27 mars 2013
Tusen tårar och livet!
Idag skriver jag med sorg i tankarna.
Jag skriver med alla känslor som en människa kan känna på en och samma gång.
Hur värdefullt livet är.
Hur maktlös och liten man kan känna sig.
Eller i alla fall jag!
Dagen har gett mig så många tankeställare.
Om vad som verkligen är viktigt här i livet och hur oerhört skört livet är!
Idag har jag gråtit så oändligt många tårar.
Tårar för maktlöshet.
Tårar för hopplöshet.
Tårar av kärlek.
Tårar av frustration.
En "familjemedlem" till mig ligger begravd i ett lavinras.
Hans älskade sambo sitter och väntar på att räddningsmanskapet ska kunna nå dit.
Hans sambo har jag vuxit upp med.
De bor väldigt långt ifrån mig och avståndet oss imellan är just nu längre än någonsin.
Vi brukar ses på somrarna.
Då brukar hon komma hem.
För mitt hem är även hennes.
Förr förra gången hade hon med sig sin "fjälltoppsprins".
Då fick rösten jag pratat med i telefon i över tio års tid ett ansikte.
Han som har retat mig för min urdåliga norska.
Han som inte kan förstå att jag inte har en aning om vad han säger till mig när han pratar norska.
Han!
Vi hade så mysigt.
Vi grillade, spelade kubb och krocket.
Vi drog en "krogrunda" i lilla Hultan, dvs vi var på metropol för hotellet var stängt.
Vi missade taxin hem.
Vi skrattade!
Vi var en sväng på öland, vi badade och njöt av livet.
Jag var säker på att han skulle slita sig från sin älskade "fjälltopp" och att han skulle komma hit igen.
Nu blir det inte så.
Nu är det försent.
Jag som hatar vinter, snö och kyla.
Jag har aldrig varit där.
Långt, långt uppe i nordligaste Norge.
Det ångrar jag nu.
Jag ångrar över att jag suttit på röven och aldrig varit där.
Visst jag har barn och det har inte de.
Det är superlångt och lite halv krångligt att ta sig dit.
Men det går.
Om man anstränger sig och inte är så jävla bekväm.
Och det svider.
Det bränner och gör ont.
Det sitter som en käftsmäll.
Och det är inte mer än rätt, den ska jag ha.
Nu är jag snart antagligen på väg dit.
Till dem.
För att dela hennes smärta.
För att stötta, för att minnas och för att det är det enda rätta.
För att lägga mig brevid henne och hålla om henne hårt tills hon somnar.
Nu när det är försent.
Jag önskar att det inte var så långt borta.
Att jag kunde vara där nu.
Torka hennes tårar och krama henne.
Att jag kunde lätta all smärta om endast så för en liten stund.
Jag väntar på morgondagen med fasa.
Jag hoppas att allt bara är en ond dröm.
Att jag vaknar upp och inser att allt är som vanligt, som det ska vara.
Jag var arg på min sambo igår över en skit sak.
En piss i havet, en bagatell som igentligen inte betyder något.
Idag ser jag hur fånigt allt är.
Hur värdefull tiden man har tillsammans är.
Livet är kort, alldeles för kort för att ödslas på skit saker.
Jag är så tacksam över mannen som sitter brevid mig i soffan.
Han som raserade alla mina skyddsmurar.
Han som förändrade alla mina planer jag hade för livet.
Han förändrade dem till det bättre.
Han har lärt mig så otroligt mycket.
Han har lärt mig vad det innebär att älska.
Vad det innebär att lita på någon fullt ut.
Han har lärt mig vad livet går ut på!
Jag är så otroligt tacksam över min sambo och alla mina fyra fantastiska barn!
Idag går tankarna till min familj i Norge.
Idag går tankarna till vad som betyder något här i livet.
Idag går tankarna till mitt livs kärlek.
Så därför tänker jag göra något som för mig innan var helt otänkbart.
Men jag gör det idag för jag vill inte vakna upp imorgon och inse att det är försent.
Joakim, jag älskar dig!
Vill du gifta dig med mig?
torsdag 21 mars 2013
Hultsfred!
Hultsfred, aa vad ska jag säga eller rättare sagt var ska jag börja?!
Har funderat mycket idag på mina känslor om och kring Hultsfred.
Och då inte bara som festival utan även som ort.
Hultsfred.
Stället där jag känner varenda sten i varenda gata.
Stället där jag har vuxit upp.
Stället som jag alltid har kallat hemma.
(Nu mer bor jag förvisso utanför Hultsfred på en gård med min familj.)
Hultsfred musikaliskt har givit mig så mycket.
Där såg jag mina första konserter.
Där gjorde jag mina första möten med div olika musiker.
Tack vare en massa eldsjälar som från början gjorde det möjligt för mig och så oändligt många andra.
Första gången jag stötte på rock och verkligen insåg att jag gillade det var när jag var fem år gammal. Brorsan hade ett kassettband som var inspelat från en LP skiva, gruppen var Kizz.
Grupp nummer två var Twisted Sisters då var jag ett halv år äldre.
Behöver jag säga att rent musikaliskt så har Hultsfred varit ett underbart ställe att växa upp på.
Här på virsan har vi brist på mycket men musik har aldrig varit en brist iallafall.
Festival Hultan, oj listan är fantastisk och lång.
Då jag själv har jobbat idellt och yrkesmässigt där har jag haft det stora previlegiet
att träffa många stora och mindre musiker.
Att älska musik, att andas musik att bara vara och njuta av musiken!
Hultan, stället där jag har skrattat,dansat,upplevt de flesta känslor man kan känna.
Tänk er känslan (ni som har varit i Hultan) att vara sjutton år gammal.
Bo i en egen lägenhet nere i centrum.
Dansa nere i ett utav danstälten tills de sista tonerna klingat ut.
Varm, upprymd och väldigt trött i benen vänder jag kosan för att gå hem.
Solen är på väg upp, går barfota på de så välbekanta gatorna, där och då i den ljumna sommar morgonen när inte en människa syns till slår tanken mig: pågår det verkligen en festival här? Så tyst, så tomt, bara mina nakna fötter mot asfalten, skorna dinglandes i handen...
Eller tänk er att åka båt på Hulingen med mörkret runt dig och en fakla i din hand. Ju närmare scenen du kommer desto tydligare blir ljudet av alla människor som står där och väntar på en späktakulär ljusshow.Båten glider in vid strandens kant du slussas upp för trappan till Hawaii scenen med facklan i din hand. Du ser hur folkmassan rör sig "där ute".. Facklan släcks, ljus showen börjar, i kulisserna står du och får en av ditt livs häftigaste upplevelser..Eller tänk dig att njuta av solen gassandes i ansiktet sittandes i ett öltält.
Härliga vänner brevid dig, en kall cider i handen och D.A.D är vad dina öron får njuta av..
Listan av alla ljuva minnen kan bli hur lång som helst.
Underbara, härliga minnen.
All den goda maten, alla dofter (på gott och ont) alla kära återseenden, allt!
Om nu då denna underbara upplevelse inte längre finns att tillgå nere i parken bland alla våra björkar.
Om nu de "fem utlovade åren" endast blev två kan jag bara säga, hoppas att ni får er en tankeställare när ingen kommer till Sigtuna för Hultsfred är och för blir småländskt.
Här lever jag, här lever mina barn och här kommer alltid, alltid musiken att leva.
\m/ Rock on!
måndag 18 mars 2013
Fullständigt nockad!
I helgen så har jag upplevt något jag inte trodde jag skulle få känna igen någonsin.
Jag har blivit så rörd, så tagen av en enda liten, liten individ.
Och denna lilla heter Joshi.
Sist jag blev så rörd var av en golden tik jag hade.
Min Tintin, min älskling och tills jag blev mamma så var hon mitt absoluta allt.
Hon var mer än en hund. Hon var min skugga och jag hade med mig min hund precis överallt.
Dit jag gick, gick hon.
Jag har haft hundar efter henne men ingen har berört mig så som hon.
De andra var och är hundar. Tintin var så mycket, mycket mer.
Jag trodde att det var en sak som man kunde vara glad över om man fick uppleva en gång under sitt liv.
Dagen då hon somnade in tog hon med sig en väldigt stor del av mitt hjärta.
Fina, vackra "Tiffa".
Men i lördags hos Anders och Lotta hade de en liten sexton veckors valp.
Och jag tänker inte sticka under stol med att ALLA valpar är söta.
Men denna ljuvliga lilla sak, jag säger bara OJ!
Jag är ingen små hunds människa till att börja med.
Tycker att hundar mindre än knähöjd kvalar in i "marsvins" kategorin typ.
Små, bjebbiga saker som ofta blir lite små sura och bitska.
Men denna lilla underbara tjej.
Hennes personlighet är det som berör mig.
Hennes små lurviga små tassar, hennes mörkt bruna ögon med superduper långa ögonfransar.
Jag drogs till henne och hon till mig.
Jag kan inte sluta tänka på henne.
Hon dyker upp i mina tankar mest hela tiden.
Och det obehagliga är att jag blev så påverkad av henne att hon tom dök upp i mina drömmar i natt.
Jag börjar tro att vi hör ihop...
Jag gillar inte att bli så tagen, så påverkad, så frustrerad över att känna så här!
Tror det beror på febern jag har. Måste vara så, jag feber yrar helt enkelt och allt går över när febern är borta, eller?!
Darling, jag tror vi måste ha Joshi!
Jag har blivit så rörd, så tagen av en enda liten, liten individ.
Och denna lilla heter Joshi.
Sist jag blev så rörd var av en golden tik jag hade.
Min Tintin, min älskling och tills jag blev mamma så var hon mitt absoluta allt.
Hon var mer än en hund. Hon var min skugga och jag hade med mig min hund precis överallt.
Dit jag gick, gick hon.
Jag har haft hundar efter henne men ingen har berört mig så som hon.
De andra var och är hundar. Tintin var så mycket, mycket mer.
Jag trodde att det var en sak som man kunde vara glad över om man fick uppleva en gång under sitt liv.
Dagen då hon somnade in tog hon med sig en väldigt stor del av mitt hjärta.
Fina, vackra "Tiffa".
Men i lördags hos Anders och Lotta hade de en liten sexton veckors valp.
Och jag tänker inte sticka under stol med att ALLA valpar är söta.
Men denna ljuvliga lilla sak, jag säger bara OJ!
Jag är ingen små hunds människa till att börja med.
Tycker att hundar mindre än knähöjd kvalar in i "marsvins" kategorin typ.
Små, bjebbiga saker som ofta blir lite små sura och bitska.
Men denna lilla underbara tjej.
Hennes personlighet är det som berör mig.
Hennes små lurviga små tassar, hennes mörkt bruna ögon med superduper långa ögonfransar.
Jag drogs till henne och hon till mig.
Jag kan inte sluta tänka på henne.
Hon dyker upp i mina tankar mest hela tiden.
Och det obehagliga är att jag blev så påverkad av henne att hon tom dök upp i mina drömmar i natt.
Jag börjar tro att vi hör ihop...
Jag gillar inte att bli så tagen, så påverkad, så frustrerad över att känna så här!
Tror det beror på febern jag har. Måste vara så, jag feber yrar helt enkelt och allt går över när febern är borta, eller?!
Darling, jag tror vi måste ha Joshi!
fredag 15 mars 2013
Ego, ligga och Kurt Cobain!
Dagens tankar kretsar en del runt det här med vad man gör för sig själv (?)eller andra.
Tänkte på hur det ofta (inte alltid) men väldigt ofta syns på dig hur du mår.
Alltså jag menar, om du till exempel precis har separerat ifrån någon.
Och även om det är du själv som valt att ta det steget så när du väl samlat ihop resterna av dig själv.
Är det inte så då att man ser lite bättre ut än vad man gjorde när man levde i relationen?
Att även om du månar om ditt utseende så blir det lite extra viktigt hur du ser ut.
Att du slänger en extra blick i spegeln innan du går ut?
Om du nu sen träffar någon och har ett nytt förhållande.
Håller du samma mått då?
Lägger du ner samma tid på ditt utseende då med, så som du gjorde som singel?
Eller är det inte lite så att du istället för att tillbringa en väldans massa timmar (i din ensamhet)på att måna om dig själv?
Att du lägger dem på tid tillsammans med din kärlek.
Att din lilla ego tid hamnar i kläm och du istället väljer någon form av umgänge med honom/henne istället för att fixa diverse grejer med dig själv.
Och att jag nu kom in på detta ämne var att jag nu ikväll efter duschen insåg att mina fötter inte är vad de har varit.
Nu menar jag ju inte att jag har valkar tjocka som brand väggar under fötterna, ej heller tånaglar som liknar en drakes klor.
Utan insåg att mina fötter inte längre filas och smörjs minst två, tre gånger i veckan.
Jag insåg dessutom att nagellacket som fanns på få naglar (a eller en liten gnutta på ena stortån) eventuellt kan tänkas vara från veckan innan bb.
Detta innebär då (pinsamt att erkänna MEN!)att denna kvarleva är med största sanorlikhet sen slutet på november.
Och jo jag har klippt naglarna sen dess, men inte lackat dem!
Och varför det?
Jo för jag har valt myspys tid istället för att måla naglarna.
Så nu har fötterna filats och smörjts.
Nagellacket blir efter dessa små rader..
Och varför filar och lackar jag naglarna då?
För min eller min sambos skull?
Sen det här med att träna, det känns ju mindre lockande vissa dagar.
Imorgon står en lång promenad i rask takt på schemat.
Detta innebär ut med twinsen, hunden och äh va faan gubben får haka på han oxå.
Kan ju vara lite skönt om solen behagar att komma fram.
Men de där dagarna det ska joggas och det är minus grader.
De dagarna när varje djupt andetag du tar gör så ont just för att det är så satans kallt ute.
Och det känns som om du just andats in något väldigt frätande, de dagarna gillar jag det inte!
Även de dagarna när du måste ha mössa (vilket jag använder flitigt & har en uppsjö av)
och möss jävlen kasar upp på huvudet (och jag måste dra ner den för annars så gör det jävulusiskt ont i öronen) samtidigt som jag börjar känna mig lite små svett i pannan..
De dagana är jag mindre motiverad dock!
Men imorgon är det ju då som sagt hurtbulle fart på promenaden och belöningen kommer till kvällen.
Haha näe det blir inget ligga inte!
Utan det blir middag hos ett par vänner.
Där blir både mage och strupe uppvaktat på allra bästa tänkbara sätt.
Där får även öronen sin dos av det goda.
Mannen i detta par är en väldigt duktig kock men även musiker.
Han var rätt stor en gång i tiden och har jammat med en av rockvärldens absolut största stjärnor genom tiderna enligt mig.
En av mina ledstjärnor sen tidiga tonår, Kurt Cobain.
Så imorgon traskas det för magen, strupen och öronens skull!
Och fötterna filas och lackas för min skull, för även med ofilade fötter och väldigt taskigt nagellack på tårna så får jag garanterat ligga. ;-)
Tänkte på hur det ofta (inte alltid) men väldigt ofta syns på dig hur du mår.
Alltså jag menar, om du till exempel precis har separerat ifrån någon.
Och även om det är du själv som valt att ta det steget så när du väl samlat ihop resterna av dig själv.
Är det inte så då att man ser lite bättre ut än vad man gjorde när man levde i relationen?
Att även om du månar om ditt utseende så blir det lite extra viktigt hur du ser ut.
Att du slänger en extra blick i spegeln innan du går ut?
Om du nu sen träffar någon och har ett nytt förhållande.
Håller du samma mått då?
Lägger du ner samma tid på ditt utseende då med, så som du gjorde som singel?
Eller är det inte lite så att du istället för att tillbringa en väldans massa timmar (i din ensamhet)på att måna om dig själv?
Att du lägger dem på tid tillsammans med din kärlek.
Att din lilla ego tid hamnar i kläm och du istället väljer någon form av umgänge med honom/henne istället för att fixa diverse grejer med dig själv.
Och att jag nu kom in på detta ämne var att jag nu ikväll efter duschen insåg att mina fötter inte är vad de har varit.
Nu menar jag ju inte att jag har valkar tjocka som brand väggar under fötterna, ej heller tånaglar som liknar en drakes klor.
Utan insåg att mina fötter inte längre filas och smörjs minst två, tre gånger i veckan.
Jag insåg dessutom att nagellacket som fanns på få naglar (a eller en liten gnutta på ena stortån) eventuellt kan tänkas vara från veckan innan bb.
Detta innebär då (pinsamt att erkänna MEN!)att denna kvarleva är med största sanorlikhet sen slutet på november.
Och jo jag har klippt naglarna sen dess, men inte lackat dem!
Och varför det?
Jo för jag har valt myspys tid istället för att måla naglarna.
Så nu har fötterna filats och smörjts.
Nagellacket blir efter dessa små rader..
Och varför filar och lackar jag naglarna då?
För min eller min sambos skull?
Sen det här med att träna, det känns ju mindre lockande vissa dagar.
Imorgon står en lång promenad i rask takt på schemat.
Detta innebär ut med twinsen, hunden och äh va faan gubben får haka på han oxå.
Kan ju vara lite skönt om solen behagar att komma fram.
Men de där dagarna det ska joggas och det är minus grader.
De dagarna när varje djupt andetag du tar gör så ont just för att det är så satans kallt ute.
Och det känns som om du just andats in något väldigt frätande, de dagarna gillar jag det inte!
Även de dagarna när du måste ha mössa (vilket jag använder flitigt & har en uppsjö av)
och möss jävlen kasar upp på huvudet (och jag måste dra ner den för annars så gör det jävulusiskt ont i öronen) samtidigt som jag börjar känna mig lite små svett i pannan..
De dagana är jag mindre motiverad dock!
Men imorgon är det ju då som sagt hurtbulle fart på promenaden och belöningen kommer till kvällen.
Haha näe det blir inget ligga inte!
Utan det blir middag hos ett par vänner.
Där blir både mage och strupe uppvaktat på allra bästa tänkbara sätt.
Där får även öronen sin dos av det goda.
Mannen i detta par är en väldigt duktig kock men även musiker.
Han var rätt stor en gång i tiden och har jammat med en av rockvärldens absolut största stjärnor genom tiderna enligt mig.
En av mina ledstjärnor sen tidiga tonår, Kurt Cobain.
Så imorgon traskas det för magen, strupen och öronens skull!
Och fötterna filas och lackas för min skull, för även med ofilade fötter och väldigt taskigt nagellack på tårna så får jag garanterat ligga. ;-)
tisdag 12 mars 2013
Tupp, tupp ,höna!
Efter ett mycket roligt samtal med min sambo, så satte ärtorna fart igen.
Han vill så gärna skriva här så att han kan få skriva "mina" känslor för honom.
Kalla honom för diverse saker.
Han är en ganska kul prick, som får mig att skratta flera gånger varje dag.
Tex idag så sa han; om jag fick skriva på din blogg skulle jag skriva "jag har mött min skapare, han som är bla,bla,bla..."
Skämt åsido men detta fick som sagt fart på tankarna och ledde mig hit.
Hur ni män vill att vi kvinnor ska se på er.
Vad ni önskar, hur ni vill att vi ska vara.
Eller?!
Själv så tror jag att ni gärna står där framför spegeln och spänner diverse kroppsdelar.
Att ni hoppas att vi inte ska se era brister, tex att vissa bölar till filmer, någon annan är kanske mörkrädd, eller älskar att göra "mindre manliga grejer".
Tror det till och med finns karlar som blir mindre manliga så fort deras fruar, sambos, flickvänner osv inte är precis brevid dem.
För då behöver de ju inte hävda sig lika mycket..
Fast vissa "tuppar" galer så struparna blir blåa just för att hävda sin manlighet.
Just för att dölja sin osäkerhet och visa sina"superduperkollainmigmusklerna", kanske just för att deras balle är så ofantligt liten.
Men hur jävla manligt är det då?!
För mig är en riktig man någon som står stadigt på jorden.
Någon som kan stå för sina åsikter.
Någon som inte galer så fort jag inte är brevid.
Någon som får mig att skratta och må bra.
Någon som faktiskt är som du!
Ok, och vad önskar ni då av oss?
Vissa vill ha någon utan vilja, någon med vilja.
Någon annan vill ha "titta jag är söt som socker när jag plutar med läpparna och fattar mindre än en fiskpinne. Men söt det är jag!" såna brudar.
Sen finns det vissa som vill ha tjejer med lite skinn på näsan.
Andra vill ha kvinnan som gör allt.
Hur man än vänder och vrider på saker och ting så vet jag att alla inte har det som vi.
Men så länge man uppskattar det man har och båda är nöjda spelar allt annat inte så stor roll.
Inte ens om du är en fjäderlös tupp som gal!
Han vill så gärna skriva här så att han kan få skriva "mina" känslor för honom.
Kalla honom för diverse saker.
Han är en ganska kul prick, som får mig att skratta flera gånger varje dag.
Tex idag så sa han; om jag fick skriva på din blogg skulle jag skriva "jag har mött min skapare, han som är bla,bla,bla..."
Skämt åsido men detta fick som sagt fart på tankarna och ledde mig hit.
Hur ni män vill att vi kvinnor ska se på er.
Vad ni önskar, hur ni vill att vi ska vara.
Eller?!
Själv så tror jag att ni gärna står där framför spegeln och spänner diverse kroppsdelar.
Att ni hoppas att vi inte ska se era brister, tex att vissa bölar till filmer, någon annan är kanske mörkrädd, eller älskar att göra "mindre manliga grejer".
Tror det till och med finns karlar som blir mindre manliga så fort deras fruar, sambos, flickvänner osv inte är precis brevid dem.
För då behöver de ju inte hävda sig lika mycket..
Fast vissa "tuppar" galer så struparna blir blåa just för att hävda sin manlighet.
Just för att dölja sin osäkerhet och visa sina"superduperkollainmigmusklerna", kanske just för att deras balle är så ofantligt liten.
Men hur jävla manligt är det då?!
För mig är en riktig man någon som står stadigt på jorden.
Någon som kan stå för sina åsikter.
Någon som inte galer så fort jag inte är brevid.
Någon som får mig att skratta och må bra.
Någon som faktiskt är som du!
Ok, och vad önskar ni då av oss?
Vissa vill ha någon utan vilja, någon med vilja.
Någon annan vill ha "titta jag är söt som socker när jag plutar med läpparna och fattar mindre än en fiskpinne. Men söt det är jag!" såna brudar.
Sen finns det vissa som vill ha tjejer med lite skinn på näsan.
Andra vill ha kvinnan som gör allt.
Hur man än vänder och vrider på saker och ting så vet jag att alla inte har det som vi.
Men så länge man uppskattar det man har och båda är nöjda spelar allt annat inte så stor roll.
Inte ens om du är en fjäderlös tupp som gal!
söndag 10 mars 2013
Svettigt och flåsigt blir det!
Ok dagens spinn i tankarna lyder som följer.
Jag har börjat motionera! Galet.
När jag var barn/tonåring så idrottade jag mest hela tiden.
Var ganska duktig om jag får säga det själv.
Men bara för att man var duktig då, hade bra flås, orkade springa hur långt och mycket som helst så kan jag ju dock säga att så är ju inte fallet idag!
Skulle jag springa 800 meter idag på banan eller 400 meter häck skulle jag antagligen trilla ihop och dö.
När det gäller vigheten så kan jag även där säga att jag ej längre innehar förmågan att göra en Fumikomi Geri* som jag var väldigt väldigt bra på.
Herregud, stället där jag bor på (a eller skogen vi bor i, typ)består av väldigt, väldigt väldigt många långa sega "dukommertrillaihopochdöbackar." (gud vad jag tycker om att tröka ihop ord så där!!)
Detta i sin tur leder raskt vidare till att om du är lite väl optimistisk när det gäller din fysiska hälsa så känns dessa som om du bestiger Mount Everest varje gång du ökar takten från snigel fart till något fortare.
Att träna har ju en väldans massa fördelar men även en del naktdelar som till exempel
tävlings-djävulen som bor inuti mig kommer ju fram.
Min stackars sambo kommer att få utstå mina absolut värsta sidor. (värre än när jag slutade röka faktiskt!)
Att vi dessutom använder oss av samma program gör ju inte saken sämre.
Jag måste ju hinna samma runda som honom lite fortare. Eller samma antal kilometrar fast med fler uppförsbackar på samma tid som honom helst snabbare!
Problemet blir ju dock att han är ju så satans envis så han är ju en väldigt jobbig motståndare!
Det i sin tur sätter ju fart på den där tävling-djävulen inuti och den eldar ju på mig ännu mer.
Alltså jag menar, vilken normal människa ger sig ut i över fem minus grader med snön yrandes runt huvudet för att få lite fler siffror i protokollet.
Inte jag. I vanliga fall.
Jag som är en tvättäkta vinterhatare!!
Allt under femton plus grader tycker jag är kallt.
Ett utav mina favorit plagg i garderoben är bikinin.
Så nu blir det fast att kroppen ömmar och skriker ett litet pass med situps för där har jag ju mitt gamla rekord (innan graviditeten med twinsen)på 450 situps att slå. (och tills jag ens gör dem lär jag ju få jobba!!)
Kan jag då även få tävla lite med Jocke och slå honom så blir ju min kväll komplett!
För jag som är en tävlings människa älskar ju att förlora!
Eller inte..
Så på med tränings outfiten (Jane Fonda i sina forna glans dagar hade inte en chans eller?)och njut av det lilla som finns kvar på denna härliga kväll!
*Fumikomi Geri= En schysst karatespark. (som vid rätt träff ger dig ett aslångt försprång för att hinna pinna iväg (om du e lite snabb under sulorna vill säga)ifrån din ganska korkade storebror som mer än gärna vill slå dig gul och blå just för att du råkat repa en av hans favvo Lp skivor, typ!)
Jag har börjat motionera! Galet.
När jag var barn/tonåring så idrottade jag mest hela tiden.
Var ganska duktig om jag får säga det själv.
Men bara för att man var duktig då, hade bra flås, orkade springa hur långt och mycket som helst så kan jag ju dock säga att så är ju inte fallet idag!
Skulle jag springa 800 meter idag på banan eller 400 meter häck skulle jag antagligen trilla ihop och dö.
När det gäller vigheten så kan jag även där säga att jag ej längre innehar förmågan att göra en Fumikomi Geri* som jag var väldigt väldigt bra på.
Herregud, stället där jag bor på (a eller skogen vi bor i, typ)består av väldigt, väldigt väldigt många långa sega "dukommertrillaihopochdöbackar." (gud vad jag tycker om att tröka ihop ord så där!!)
Detta i sin tur leder raskt vidare till att om du är lite väl optimistisk när det gäller din fysiska hälsa så känns dessa som om du bestiger Mount Everest varje gång du ökar takten från snigel fart till något fortare.
Att träna har ju en väldans massa fördelar men även en del naktdelar som till exempel
tävlings-djävulen som bor inuti mig kommer ju fram.
Min stackars sambo kommer att få utstå mina absolut värsta sidor. (värre än när jag slutade röka faktiskt!)
Att vi dessutom använder oss av samma program gör ju inte saken sämre.
Jag måste ju hinna samma runda som honom lite fortare. Eller samma antal kilometrar fast med fler uppförsbackar på samma tid som honom helst snabbare!
Problemet blir ju dock att han är ju så satans envis så han är ju en väldigt jobbig motståndare!
Det i sin tur sätter ju fart på den där tävling-djävulen inuti och den eldar ju på mig ännu mer.
Alltså jag menar, vilken normal människa ger sig ut i över fem minus grader med snön yrandes runt huvudet för att få lite fler siffror i protokollet.
Inte jag. I vanliga fall.
Jag som är en tvättäkta vinterhatare!!
Allt under femton plus grader tycker jag är kallt.
Ett utav mina favorit plagg i garderoben är bikinin.
Så nu blir det fast att kroppen ömmar och skriker ett litet pass med situps för där har jag ju mitt gamla rekord (innan graviditeten med twinsen)på 450 situps att slå. (och tills jag ens gör dem lär jag ju få jobba!!)
Kan jag då även få tävla lite med Jocke och slå honom så blir ju min kväll komplett!
För jag som är en tävlings människa älskar ju att förlora!
Eller inte..
Så på med tränings outfiten (Jane Fonda i sina forna glans dagar hade inte en chans eller?)och njut av det lilla som finns kvar på denna härliga kväll!
*Fumikomi Geri= En schysst karatespark. (som vid rätt träff ger dig ett aslångt försprång för att hinna pinna iväg (om du e lite snabb under sulorna vill säga)ifrån din ganska korkade storebror som mer än gärna vill slå dig gul och blå just för att du råkat repa en av hans favvo Lp skivor, typ!)
fredag 8 mars 2013
Som en Marskatt!!
Känslor!!
Tänkte lite på att det är Mars och det bara dräller av vårkänslor i allt och alla!!
Jupp, så även i mig! ;-)
Alltså jag menar (aa där kom de allaredan!)solen som vi alla gått och väntat på, nu är den pågång!
Äntligen!!
Man rakar av sig "vinterpälsen"(hehehehhe!)och känner solens första strålar smeka huden!
ÅÅh, så jävla göttigt de är!!
Mmm, som en mars katt!!??
Eller inte, den frågan lämnar vi åt dess öde!
Vad jag däremot känner så är det ju helt plötsligt lite lättare att gå vidare på något sätt..
Lättare att förlåta och vara förstående!
Eller hur funkar vi egentligen?
Är det inte så att vi blir lite snällare, lite bättre,lite givmildare, lite kåtare, ni förstår kanske vart jag vill komma?!
Jag för min del känner energin flöda runt i kroppen och det där man har gått och dragit på hela vintern (du vet de där som var så jävla jobbigt!!)det känns nu lite lättare, lite enklare och väldigt så mycket bättre på alla dess vis!!
Jag för min del kan bara med säkerhet säga att ikväll blir det en käftsmäll till mig själv för en jävla massa dravel om sol och vårkänslor!
Så puss å godnatt!
Tänkte lite på att det är Mars och det bara dräller av vårkänslor i allt och alla!!
Jupp, så även i mig! ;-)
Alltså jag menar (aa där kom de allaredan!)solen som vi alla gått och väntat på, nu är den pågång!
Äntligen!!
Man rakar av sig "vinterpälsen"(hehehehhe!)och känner solens första strålar smeka huden!
ÅÅh, så jävla göttigt de är!!
Mmm, som en mars katt!!??
Eller inte, den frågan lämnar vi åt dess öde!
Vad jag däremot känner så är det ju helt plötsligt lite lättare att gå vidare på något sätt..
Lättare att förlåta och vara förstående!
Eller hur funkar vi egentligen?
Är det inte så att vi blir lite snällare, lite bättre,lite givmildare, lite kåtare, ni förstår kanske vart jag vill komma?!
Jag för min del känner energin flöda runt i kroppen och det där man har gått och dragit på hela vintern (du vet de där som var så jävla jobbigt!!)det känns nu lite lättare, lite enklare och väldigt så mycket bättre på alla dess vis!!
Jag för min del kan bara med säkerhet säga att ikväll blir det en käftsmäll till mig själv för en jävla massa dravel om sol och vårkänslor!
Så puss å godnatt!
torsdag 7 mars 2013
Att sälja sten till en smålänning..
Ok idag så är jag ganska taggad!
Dagen har fått mig att ifrågasätta lojalitet.
Hur den värdesätts och uppskattas.
Hur folk ser på dig och hur du ser på folk.
Detta i sin tur får mig att ifrågasätta ordet Respekt!!
Ta tex när jag "modellade" för ett halvt liv sen, då gjorde jag en hel del kul saker.
Jag fick en massa roliga livserfarenheter, men fick även lära mig att värdesätta mig själv och andra.
Vart gränsen för mitt eget ego går.
Jag valde att tacka nej till ett ganska stort jobb som både karriärs och penga mässigt hade garanterat allt, allt utom respekt!
Jag nobbade en tidning som börjar på s & slutar på litz..
Detta för att man kan inte köpa allt och definitivt inte respekt!
Hade jag gjort detta så hade jag "sålt" min självrespekt, till en summa (ganska hyffsad)pengar..
Respekt, en karamell att suga på..
Lojalitet då?
Om man jobbar som knalle tex, vart går gränsen för lojalitet då?
Går den vid "jagärnykternärchefenärinärheten" gränsen?
Eller om du som jag, aldrig druckit bakom disken.
Aldrig jobbat där påverkad.
Med andra ord lojal..
Men om du nu då står skit full bakom disken ex antal gånger eller kanske tom "blåser jobb" pga att du festat lite för mycket, hur lojal är du då?
Om man kniper käft om det och sen hoppas att alla runt ikring dig oxå ska göra det, är det att vara lojal?
Är det respekt?!
Är det ärlighet?!
Hur värdesätter man detta nu då?
Hur uppskattas din lojalitet?
Får du då den respekt du har gjort dig förtjänt av?
Jag kan väl tycka att man i mån och mycket "som man bäddar får man ligga".
Men om du nu då bäddar din säng ordentligt och det sen kommer en liten jävel och hoppar runt i din säng och stökar ner, kan du stå för din bäddning då?
Jag känner att allt har ett pris, eller i alla fall det mesta, dock inte respekt.
Ok,om man nu då inte har en chef utan en låt oss kalla det vän, vart drar du gränsen då?
Vart brister din lojalitet, din respekt?
Hur värdesätter du din vänskap?
Hur ärlig är du?
Jag känner att jag för egen del bara kan tala för mig själv.
Att jag bara kan vara det jag alltid är, det jag kräver av andra: ärlighet!
Och den jargongen borde ju ni kunna lika bra som jag vid det här laget vart jag står och tycker!!
Jag vet med säkerhet att jag är en jävligt duktig säljare.
Någon sa till mig en gång "du skulle kunna sälja grus till en småländsk bonde"..
Att vara en säljare kan alla men att få kunden till att köpa det kan färre..
Att sen min sambo ligger på samma nivå som jag gör ju inte saken sämre.
Tillsammans bildar vi ett "dream-team".
Tillsammans är vi elit!
Att jobba ihop med den du lever med funkar inte för alla, men för en del och då kanske du har ett vinnande koncept!
Detta har vissa insett och faktiskt gett oss en hel del bra jobb-erbjudanden.
Jobb värda att fundera på..
Men sen finns det ju även då från våran sida något som heter lojalitet, respekt men även vänskap!
Att ha ett jobb man trivs med och dessutom kan mycket om är ju ganska givande.
Inte minst för företaget du jobbar åt!
Om du tex säljer blommor kan det ju vara en klar fördel om du inte bara ser skillnaden på en fredskalla och en kaktus utan även kan berätta en del om dem.
Om sen chefen/vännen ser min kunskap och uppskattar den med tidigare nämnda faktorer.
Det är då jag som anställd/vän ger allt.
För oavsett om det handlar om vänskap eller jobb så satsar man inte helhjärtat blir det skit oavsett hur du vänder röven!
Alltså jag menar att oavsett om du är vän,anställd,chef,sambo,gift,moster,granne,kusin (aa, jag idiot förklarar även idag då vissa inte förstår..)osv..
Vad du än har för "relation" som du värdesätter så kommer du långt med just:
Lojalitet, ärlighet & respekt!
Så ta nu hand om dina relationer oavsett vad du har för några för så länge du är rädd om dem så har du vunnit mycket.
Då har du vunnit min Respekt!!
onsdag 6 mars 2013
Ärlighet varar längst eller?!
Tjupp, tjupp!
Attans vad dagarna går!
Mars allaredan, tycker inte att det var länge sen det var jul.
Våren på ingång, härligt!!
Sen sist har det ju hunnit hända en hel del.
Jag har hunnit bli lite äldre, har hunnit börja träna lite smått.
Har hunnit få mig väldigt många intressanta nya upptäckter om folk, både på gott och ont!
Och det är väl lite däråt jag kommer att dra mina tankar denna gång.
För som jag sagt tidigare så kommer jag inte stänga ner yttligare en blogg.
Jag har sagt det innan men känner att jag är tvungen att påpeka igen att denna blogg skrivs, för, om, med, av mig. För min skull och ingen annans!
Jag kommer garanterat trampa folk på tårna. Kommer garanterat få frågan (som så många gånger förr) "du skrev om mig va?!"
Av alla som frågat så har EN gissat rätt EN gång, vilket jag oxå bekräftade direkt att det handlade om honom!!
Ok folk nu då!
Vad tycker jag egentligen?
Alltså, som jag har sagt innan och kommer garanterat få säga igen: ÄRLIGHET!!
Ärlighet är så viktigt för mig.
Att man kan stå för vem man är, vad man gör och vad man tycker!
Att man inte ska säga en sak men ena en annan.
Att man inte ska försöka dölja eller lägga saker och ting på andra.
Men i vissa lägen så kanske man gör bäst i att hålla tyst.
Man kanske bara ska acceptera vissa saker, bara låta de passera medan du tyst låter det glida förbi dig eller?
Eller är det inte så då, att du blir det du avskyr.
Du blir en som inte är ärlig!
Sanningen ligger i betraktarens ögon, eller?
Men tänk om betraktaren inte ser allt.
Den kanske inte är ärlig,
Den kanske är van att allt och alla svassar på tå efter personen ifråga.
Hur ärligt blir det då?
För dig, mig och omgivningen?!
Äsch, jag vet inte.
Men har lärt mig att ibland kanske man gör bäst i att bara hålla käften och hålla med.
Att man kanske för att inte bli nermejad och totalt överkörd, bita ihop kanske lite iaf.
Men shit vad svårt!(och oj, vilka "käftsmällar" jag har fått pga det!)
Jag är jätte dålig på det.
Skulle nog helt ärligt tom kunna kalla mig totalt värdelös!
Jag har ju fått det inpräntat i mitt huvud av framför allt min far: "Säg vad du tycker och tänker.Stå för vem du är!"
Samma sak lär jag mina barn.
För kan jag inte lära dem det, så kan jag nog inte lära dem något!
Så kom inte och gnäll via din mamma,pappa,svärmor,svärfar,bästis,sambo,syrra (ah, ni kanske fattar vad jag menar!!)utan kom direkt och säg vad som skaver.
Och kan du nu inte det, så tycker jag att du gör bäst i att hålla käft!
Enkelt va?!
Så tips till er som skickar ut pekpinnar till höger och vänster.
Vissa kanske skulle lyssna mer på dig/er om ni:
* Sopar rent framför egen dörr först
* Va ärlig i alla lägen
* Stå för dina åsikter
* Respektera andras
* Begär inte saker av andra du inte kan leva upp till själv
Kan du fixa dessa fem super enkla punkter så har du kommit långt, framför allt i mina ögon.
Och till dig som tog åt dig av kvällens tankar:
Svider orden som du nyss läste så var detta inlägg ämnat just för dig!
Alltså jag menar, de ska sitta som en käftsmäll.
Det goda nu då, att folk som jag trodde kände visar sig vara små oslipade diamanter.
Hårda, men väldigt, väldigt fina!
Eller folk jag känt ytligt visar sig vara så fina, så roliga och jag är så tacksam över att jag ha gett dem en chans!
Tacksam över att kanske tom kunna kalla dem vän!
Sen diamanterna som jag har på avstånd runt omkring mig, de jag alltför sällan träffar.
(de som klappar takten i min fanclub!;-))
Dem som jag bär med mig inom mig, jag önskar att ni var närmre, att vi kunde ses mer ofta.
Jag saknar er brutala ärlighet!!
Jag saknar era galna upptåg, era knäppa ideer, era perspektiv på livet.
Jag känner på mig att i år så blir det kära återseenden.
I år tänker jag göra allt för att vi ska ses!
Både ni i och utanför Sveriges gränser, nu är det dax!
All min kärlek till er.
Puss
Attans vad dagarna går!
Mars allaredan, tycker inte att det var länge sen det var jul.
Våren på ingång, härligt!!
Sen sist har det ju hunnit hända en hel del.
Jag har hunnit bli lite äldre, har hunnit börja träna lite smått.
Har hunnit få mig väldigt många intressanta nya upptäckter om folk, både på gott och ont!
Och det är väl lite däråt jag kommer att dra mina tankar denna gång.
För som jag sagt tidigare så kommer jag inte stänga ner yttligare en blogg.
Jag har sagt det innan men känner att jag är tvungen att påpeka igen att denna blogg skrivs, för, om, med, av mig. För min skull och ingen annans!
Jag kommer garanterat trampa folk på tårna. Kommer garanterat få frågan (som så många gånger förr) "du skrev om mig va?!"
Av alla som frågat så har EN gissat rätt EN gång, vilket jag oxå bekräftade direkt att det handlade om honom!!
Ok folk nu då!
Vad tycker jag egentligen?
Alltså, som jag har sagt innan och kommer garanterat få säga igen: ÄRLIGHET!!
Ärlighet är så viktigt för mig.
Att man kan stå för vem man är, vad man gör och vad man tycker!
Att man inte ska säga en sak men ena en annan.
Att man inte ska försöka dölja eller lägga saker och ting på andra.
Men i vissa lägen så kanske man gör bäst i att hålla tyst.
Man kanske bara ska acceptera vissa saker, bara låta de passera medan du tyst låter det glida förbi dig eller?
Eller är det inte så då, att du blir det du avskyr.
Du blir en som inte är ärlig!
Sanningen ligger i betraktarens ögon, eller?
Men tänk om betraktaren inte ser allt.
Den kanske inte är ärlig,
Den kanske är van att allt och alla svassar på tå efter personen ifråga.
Hur ärligt blir det då?
För dig, mig och omgivningen?!
Äsch, jag vet inte.
Men har lärt mig att ibland kanske man gör bäst i att bara hålla käften och hålla med.
Att man kanske för att inte bli nermejad och totalt överkörd, bita ihop kanske lite iaf.
Men shit vad svårt!(och oj, vilka "käftsmällar" jag har fått pga det!)
Jag är jätte dålig på det.
Skulle nog helt ärligt tom kunna kalla mig totalt värdelös!
Jag har ju fått det inpräntat i mitt huvud av framför allt min far: "Säg vad du tycker och tänker.Stå för vem du är!"
Samma sak lär jag mina barn.
För kan jag inte lära dem det, så kan jag nog inte lära dem något!
Så kom inte och gnäll via din mamma,pappa,svärmor,svärfar,bästis,sambo,syrra (ah, ni kanske fattar vad jag menar!!)utan kom direkt och säg vad som skaver.
Och kan du nu inte det, så tycker jag att du gör bäst i att hålla käft!
Enkelt va?!
Så tips till er som skickar ut pekpinnar till höger och vänster.
Vissa kanske skulle lyssna mer på dig/er om ni:
* Sopar rent framför egen dörr först
* Va ärlig i alla lägen
* Stå för dina åsikter
* Respektera andras
* Begär inte saker av andra du inte kan leva upp till själv
Kan du fixa dessa fem super enkla punkter så har du kommit långt, framför allt i mina ögon.
Och till dig som tog åt dig av kvällens tankar:
Svider orden som du nyss läste så var detta inlägg ämnat just för dig!
Alltså jag menar, de ska sitta som en käftsmäll.
Det goda nu då, att folk som jag trodde kände visar sig vara små oslipade diamanter.
Hårda, men väldigt, väldigt fina!
Eller folk jag känt ytligt visar sig vara så fina, så roliga och jag är så tacksam över att jag ha gett dem en chans!
Tacksam över att kanske tom kunna kalla dem vän!
Sen diamanterna som jag har på avstånd runt omkring mig, de jag alltför sällan träffar.
(de som klappar takten i min fanclub!;-))
Dem som jag bär med mig inom mig, jag önskar att ni var närmre, att vi kunde ses mer ofta.
Jag saknar er brutala ärlighet!!
Jag saknar era galna upptåg, era knäppa ideer, era perspektiv på livet.
Jag känner på mig att i år så blir det kära återseenden.
I år tänker jag göra allt för att vi ska ses!
Både ni i och utanför Sveriges gränser, nu är det dax!
All min kärlek till er.
Puss
onsdag 20 februari 2013
En väldans massa åsikter!!
Ok, nu så har det varit några intensiva dagar där allt och inget har hänt.
Kvalitets tid med nära och kära.
Har återigen hittat tillbaka upp på hästryggen vilket var ljuvlit men jävligt kallt!
Tror min stora tös var glad över att rida ut med mig för det var alldeles för länge sen vi gjorde!!!
Tok myst på min favorit plats här på herrgården, dvs glas verandan!
Det är mitt absoluta favorit rum här hemma.
Våra små tvillingar växer så det knakar och jag längtar tills vi kan vara mer ute.
Men solen ska visst infinna sig nästa vecka..
Det tror jag på först när jag ser det!!
Allvar nu då!
Imorgon ska jag träffa mina stora barns "pappa" över en bit mat och försöka komma fram till någon form av umgänge.
På gott och ont!
Som jag skrivit tidigare så är jag övertygad om att det bara är en tidsfråga innan han tröttnar på att "leka pappa"..
Hoppas av hela mitt hjärta att jag har fel!
Känns som om jag ska klämma hål på en "infekterad varböld" i morgon.
Jag ska framföra mina barns krav, hur de vill ha sin relation med honom.
Deras tankar, deras önskningar och deras viljor!!
Försöka vara diplomatisk och hålla mina egna känslor i styr!
Försöka att inte be honom dra åt helvete. Då det känns som om det är väldigt lätt hänt efter hans behandling utav töserna.
Shit, vilken jäkla dag jag har framför mig!!
Aja, tio kilo is i magen och bara "tänka snälla tankar" så kanske, men bara kanske det går vägen!
Sen tänkte jag berätta lite om mina funderingar kring det här med barndop.
Att man är sambo med en knalle och lever i en knalle familj så innebär det ju att helger är ganska svårt att få till. Så att alla är lediga och inte i andra änden utav vårt avlånga land!
Till det ska det även funka för min familj som oxå jobbar helg, eller våran ena gudmor som jobbar som simtränare dvs, en massa tävlingar på helgerna som ingår i hennes jobb.....
Sen till det så ska det även funka med kyrkan osv...
Shit vad jobbigt det blev!
Känns lite som om det lättaste vore att bara ge upp och skippa dop!
Att fixa dop till ett barn är en sak, men till två krävs lite mer..
Då är det fyra faddrar man ska ta hänsyn till, sen allas ledigheter, sen kyrkan, sen vart man ska ha eländet och vad som ska bjudas på osv..
Sedan alla andras önskemål där i kring!
Alltså, allt jag önskar är att få döpa våra twins i samma kyrka som mina andra barn. Helst med den sköna, coola prällen!
Att alla ska ha tid att närvara och att det är vi som får bestämma hur vi vill ha det!
Aaa, enkelt, tänker kanske du!!
Men ICKE! Skit svårt!!!
Kommer sluta med att vi döper Ellie & Cooper (fanns inte så många fler alterntiva pojknamn för oss. Skulle inte funka med tex: Hej,det är jag som är Gustavs mamma/pappa!) i handfatet hemma en måndags kväll typ under tandborstning och allmänt ståhej som det alltid är här när småfolket ska sova!
Tur att vi inte ska planera bröllop för det skulle aldrig gå med allas viljor åt alla håll!
Sen har jag funderat på det här med förutfattade meningar.
Ta tex att bara för att jag är en redtop så har jag hett humör. Bara för att jag står för vad jag tycker och tänker.
Mmm, bra där! Då blir man hetlevrad!
Eller det här med att folk kanske tror att jag i vissa lägen bossar på min sambo. Och i andras ögon tror vissa att han bossar på mig!
Säger som Magnus och Brasse: Fel, fel, fel FEL!!
Vi pratar jämt med varandra. Om allt!
Diskuterar, vänder och vrider på saker och ting för att hitta den lösning som är bäst för oss! Vår familj!!
Tycker det är lite roligt att folk funderar på oss.
Alltså jag menar, vem som är boss(du kan få kalla mig för chääääfen,darling!)hos oss, eller vem som gör vad osv.
För det betyder i sin tur att de är så jäkla uttåkade i sina egna liv så de har inget bättre för sig!
För en rockande knalle och en rockmorsa kan ju knappast dra jämt, stötta varandra, dela allt, älska att göra det mesta ihop, vara bästa vänner..
Eller går det?!
Ja, jävlar i havet!! Tänk, det går ju!!!
Så summa summarum blir följande:
Att skvätta vatten på kottarnas huvuden blir inte det lättaste.
Jag kommer ev låta någon få en "däng av den berömda sleven" imorgon.
Dagen kommer avrundas hemma med en massa kärlek, busiga, underbara ungar och en jädrans massa bäbis gos!
Kvalitets tid med nära och kära.
Har återigen hittat tillbaka upp på hästryggen vilket var ljuvlit men jävligt kallt!
Tror min stora tös var glad över att rida ut med mig för det var alldeles för länge sen vi gjorde!!!
Tok myst på min favorit plats här på herrgården, dvs glas verandan!
Det är mitt absoluta favorit rum här hemma.
Våra små tvillingar växer så det knakar och jag längtar tills vi kan vara mer ute.
Men solen ska visst infinna sig nästa vecka..
Det tror jag på först när jag ser det!!
Allvar nu då!
Imorgon ska jag träffa mina stora barns "pappa" över en bit mat och försöka komma fram till någon form av umgänge.
På gott och ont!
Som jag skrivit tidigare så är jag övertygad om att det bara är en tidsfråga innan han tröttnar på att "leka pappa"..
Hoppas av hela mitt hjärta att jag har fel!
Känns som om jag ska klämma hål på en "infekterad varböld" i morgon.
Jag ska framföra mina barns krav, hur de vill ha sin relation med honom.
Deras tankar, deras önskningar och deras viljor!!
Försöka vara diplomatisk och hålla mina egna känslor i styr!
Försöka att inte be honom dra åt helvete. Då det känns som om det är väldigt lätt hänt efter hans behandling utav töserna.
Shit, vilken jäkla dag jag har framför mig!!
Aja, tio kilo is i magen och bara "tänka snälla tankar" så kanske, men bara kanske det går vägen!
Sen tänkte jag berätta lite om mina funderingar kring det här med barndop.
Att man är sambo med en knalle och lever i en knalle familj så innebär det ju att helger är ganska svårt att få till. Så att alla är lediga och inte i andra änden utav vårt avlånga land!
Till det ska det även funka för min familj som oxå jobbar helg, eller våran ena gudmor som jobbar som simtränare dvs, en massa tävlingar på helgerna som ingår i hennes jobb.....
Sen till det så ska det även funka med kyrkan osv...
Shit vad jobbigt det blev!
Känns lite som om det lättaste vore att bara ge upp och skippa dop!
Att fixa dop till ett barn är en sak, men till två krävs lite mer..
Då är det fyra faddrar man ska ta hänsyn till, sen allas ledigheter, sen kyrkan, sen vart man ska ha eländet och vad som ska bjudas på osv..
Sedan alla andras önskemål där i kring!
Alltså, allt jag önskar är att få döpa våra twins i samma kyrka som mina andra barn. Helst med den sköna, coola prällen!
Att alla ska ha tid att närvara och att det är vi som får bestämma hur vi vill ha det!
Aaa, enkelt, tänker kanske du!!
Men ICKE! Skit svårt!!!
Kommer sluta med att vi döper Ellie & Cooper (fanns inte så många fler alterntiva pojknamn för oss. Skulle inte funka med tex: Hej,det är jag som är Gustavs mamma/pappa!) i handfatet hemma en måndags kväll typ under tandborstning och allmänt ståhej som det alltid är här när småfolket ska sova!
Tur att vi inte ska planera bröllop för det skulle aldrig gå med allas viljor åt alla håll!
Sen har jag funderat på det här med förutfattade meningar.
Ta tex att bara för att jag är en redtop så har jag hett humör. Bara för att jag står för vad jag tycker och tänker.
Mmm, bra där! Då blir man hetlevrad!
Eller det här med att folk kanske tror att jag i vissa lägen bossar på min sambo. Och i andras ögon tror vissa att han bossar på mig!
Säger som Magnus och Brasse: Fel, fel, fel FEL!!
Vi pratar jämt med varandra. Om allt!
Diskuterar, vänder och vrider på saker och ting för att hitta den lösning som är bäst för oss! Vår familj!!
Tycker det är lite roligt att folk funderar på oss.
Alltså jag menar, vem som är boss(du kan få kalla mig för chääääfen,darling!)hos oss, eller vem som gör vad osv.
För det betyder i sin tur att de är så jäkla uttåkade i sina egna liv så de har inget bättre för sig!
För en rockande knalle och en rockmorsa kan ju knappast dra jämt, stötta varandra, dela allt, älska att göra det mesta ihop, vara bästa vänner..
Eller går det?!
Ja, jävlar i havet!! Tänk, det går ju!!!
Så summa summarum blir följande:
Att skvätta vatten på kottarnas huvuden blir inte det lättaste.
Jag kommer ev låta någon få en "däng av den berömda sleven" imorgon.
Dagen kommer avrundas hemma med en massa kärlek, busiga, underbara ungar och en jädrans massa bäbis gos!
onsdag 13 februari 2013
Lycklig, lyckligare, lyckligast!
Ok, dagens heta ämmne är lycka.
och då menar jag inte en sån där tillfällig lycka.
Utan riktig, äkta lycka.
Vad det är för dig, mig, din bästa vän osv..
Är ni med på vad jag menar?
För mig är lycka ganska många saker, tex saker som får mig att må bra en längre stund.
Alltså jag menar, lycka för mig är när jag mår bra i både själ och hjärta långt efteråt.
Exempelvis, förra året så gick jag och Jocke till ett ställe här i skogen där vi bor.
Jag tog med honom till ett av mina favorit ställen.
Ett ställe dit jag flytt under tider långt innan han och jag var ett par. (Jag har direkt importerat honom ifrån Stockholm! :P)
Ett ställe att andas och tänka på.
Det är en höjd som ger en riktigt härlig utsikt rätt lång utöver skogarna.
Tyst, stilla och ensamt!
Hade en filt och lite gott i ryggan för både mage och strupen.
Solen sken och det var tidig vår.
Super härligt!!
Att dela detta ställe med honom och sitta där tillsammans och filura på diverse saker här i livet.
Det är en sorts lycka då jag fortfarande blir varm innuti när jag tänker på den dagen.
En annan sorts lycka är när jag ser hur bra mina barn mår.
Hur jag hör deras bubblande skratt.
Får deras kärlek och deras ömhets bevis.
Ser dem växa, lära sig nya saker.
Deras glittrande ögon.
Att titta på dem när de ligger som små dockor i sina sängar och sover tryggt.
Det är riktig lycka!
Att komma hem och mötas av min sambo, att krypa in i hans famn och få en såndär kram som bara han kan ge.
Att sträcka ut handen i sängen och känna att han sover brevid.
Att överraska honom, att göra honom glad.
Det är också lycka!
Eller att stå i en eka, lägga upp spöet högt över huvudet och kasta iväg draget.
Höra linan susa iväg för att sen bryta vatten ytan.
Det go vänner, det är med lycka.
Jag tror ni fattar vad jag menar, detta är bara några av alla saker som gör mig lycklig!
Vad ger dig sådan lycka?
Lycka och innre frid på samma gång?
Jag tror inte att äkta lycka går att mäta i matriella ting.
Ej heller köpas.
Jag tror att det krävs att man trivs med sitt liv, sig själv och sin omgivning för att kunna finna sådan lycka.
Imorgon är det alla hjärtansdag och jag vet med all säkerhet att alla kärleksgåvor i världen inte kan uppvägas mot den lycka jag känner.
För jag är för första gången i mitt liv riktigt, riktigt lycklig!
Jag älskar dig Joakim.
och då menar jag inte en sån där tillfällig lycka.
Utan riktig, äkta lycka.
Vad det är för dig, mig, din bästa vän osv..
Är ni med på vad jag menar?
För mig är lycka ganska många saker, tex saker som får mig att må bra en längre stund.
Alltså jag menar, lycka för mig är när jag mår bra i både själ och hjärta långt efteråt.
Exempelvis, förra året så gick jag och Jocke till ett ställe här i skogen där vi bor.
Jag tog med honom till ett av mina favorit ställen.
Ett ställe dit jag flytt under tider långt innan han och jag var ett par. (Jag har direkt importerat honom ifrån Stockholm! :P)
Ett ställe att andas och tänka på.
Det är en höjd som ger en riktigt härlig utsikt rätt lång utöver skogarna.
Tyst, stilla och ensamt!
Hade en filt och lite gott i ryggan för både mage och strupen.
Solen sken och det var tidig vår.
Super härligt!!
Att dela detta ställe med honom och sitta där tillsammans och filura på diverse saker här i livet.
Det är en sorts lycka då jag fortfarande blir varm innuti när jag tänker på den dagen.
En annan sorts lycka är när jag ser hur bra mina barn mår.
Hur jag hör deras bubblande skratt.
Får deras kärlek och deras ömhets bevis.
Ser dem växa, lära sig nya saker.
Deras glittrande ögon.
Att titta på dem när de ligger som små dockor i sina sängar och sover tryggt.
Det är riktig lycka!
Att komma hem och mötas av min sambo, att krypa in i hans famn och få en såndär kram som bara han kan ge.
Att sträcka ut handen i sängen och känna att han sover brevid.
Att överraska honom, att göra honom glad.
Det är också lycka!
Eller att stå i en eka, lägga upp spöet högt över huvudet och kasta iväg draget.
Höra linan susa iväg för att sen bryta vatten ytan.
Det go vänner, det är med lycka.
Jag tror ni fattar vad jag menar, detta är bara några av alla saker som gör mig lycklig!
Vad ger dig sådan lycka?
Lycka och innre frid på samma gång?
Jag tror inte att äkta lycka går att mäta i matriella ting.
Ej heller köpas.
Jag tror att det krävs att man trivs med sitt liv, sig själv och sin omgivning för att kunna finna sådan lycka.
Imorgon är det alla hjärtansdag och jag vet med all säkerhet att alla kärleksgåvor i världen inte kan uppvägas mot den lycka jag känner.
För jag är för första gången i mitt liv riktigt, riktigt lycklig!
Jag älskar dig Joakim.
tisdag 12 februari 2013
SEX!!
Idag har jag funderat mycket kring sex.
Hur det är, hur det kan vara, hur kommer det att bli?
Alltså jag menar (japp ni som brukar läsa min blogg kanske vid detta laget vet att det är så jag brukar börja mina funderingar. Och det gör jag just för att jag kan och gillar det!)idag tex var jag på hörsel kontroll med min yngsta dotter.
Väl där i receptionen/kassan ska man ju anmäla sig vilket vi(a eller jag) gjorde till en sån purk-råtta till kärring.
Detta i sin tur drog ju igång min tankeverksamhet om varför hon var så jävla bitter.
Kanske går att hitta div anledningar, men jag tror att en uttav dem är hur man mår i sin helhet.
Detta i sin tur fick mig att konstatera att hon kanske lider av sexbrist. (för det måste ju bli en brist om man inte har det alls eller?!)
Aha, tänker du nu säkert då! Hon är en nymfoman!!
Hahaha, näe det är jag inte.
Därimot så är jag helt övertygad om att om man har ett aktivt sexliv eller iallafall någon form av det så mår man mycket bättre!
Man får närhet,ömhet, kärlek. Man får känna sig åtråvärd och man får ge någon annan det samma!
Sen alla andra fördelar det för med sig ger ju tillslut bara ett enda stort vinnande koncept!
Men om man nu är singel då, och av en miljard olika anledningar inte vill ha en partner, ligga runt, ha EN älskare/inna så kanske man (om man är kvinna iaf eller har det behovet)kan skaffa sig en gummitarzan.(eller varför inte en uppblåsbar brutta om man nu vill det!)
För jag kan ju bara gå till mig själv och konstatera att jag mår bra när jag har någon att hålla i handen.
Någon att krypa tätt intill. Någon att känna närhet med.
Även när jag var singel kunde jag väl konstatera att vissa dagar hade det varit väldigt skönt att ha någon att krypa tätt intill.
Att känna någons hud mot min.
Att använda min kropp och njuta av att vara kvinna!
Att få ge och ta!
Men om man nu då lever i ett förhållande, man kanske är gift sedan x antal år tillbaka och allt går på rutin.
Eller så kanske du vill men inte din partner. Eller så kanske båda vill men inte med varandra (fast ingen gör något åt saken) eller så kanske man har ett skit trist sexliv eller....
Men man känner att man hör ihop med den man lever med och inte vill såra den för det man har är på ett helt annat plan och sex inte är så viktigt.
Hur gör man då?!
Och det är det jag menar, hon surtanten tidigare idag kanske på ett eller annat sätt inte hade det hon igentligen ville och/eller behövde.
Summan av kardemumman i dagens stora filosofi blir att om man har en normal fungerande relation när det gäller sex och kärlek i allmänhet så är jag helt övertygad om att man blir en gladare och lyckligare människa.
Även om man sitter i en kassa!!
Hur det är, hur det kan vara, hur kommer det att bli?
Alltså jag menar (japp ni som brukar läsa min blogg kanske vid detta laget vet att det är så jag brukar börja mina funderingar. Och det gör jag just för att jag kan och gillar det!)idag tex var jag på hörsel kontroll med min yngsta dotter.
Väl där i receptionen/kassan ska man ju anmäla sig vilket vi(a eller jag) gjorde till en sån purk-råtta till kärring.
Detta i sin tur drog ju igång min tankeverksamhet om varför hon var så jävla bitter.
Kanske går att hitta div anledningar, men jag tror att en uttav dem är hur man mår i sin helhet.
Detta i sin tur fick mig att konstatera att hon kanske lider av sexbrist. (för det måste ju bli en brist om man inte har det alls eller?!)
Aha, tänker du nu säkert då! Hon är en nymfoman!!
Hahaha, näe det är jag inte.
Därimot så är jag helt övertygad om att om man har ett aktivt sexliv eller iallafall någon form av det så mår man mycket bättre!
Man får närhet,ömhet, kärlek. Man får känna sig åtråvärd och man får ge någon annan det samma!
Sen alla andra fördelar det för med sig ger ju tillslut bara ett enda stort vinnande koncept!
Men om man nu är singel då, och av en miljard olika anledningar inte vill ha en partner, ligga runt, ha EN älskare/inna så kanske man (om man är kvinna iaf eller har det behovet)kan skaffa sig en gummitarzan.(eller varför inte en uppblåsbar brutta om man nu vill det!)
För jag kan ju bara gå till mig själv och konstatera att jag mår bra när jag har någon att hålla i handen.
Någon att krypa tätt intill. Någon att känna närhet med.
Även när jag var singel kunde jag väl konstatera att vissa dagar hade det varit väldigt skönt att ha någon att krypa tätt intill.
Att känna någons hud mot min.
Att använda min kropp och njuta av att vara kvinna!
Att få ge och ta!
Men om man nu då lever i ett förhållande, man kanske är gift sedan x antal år tillbaka och allt går på rutin.
Eller så kanske du vill men inte din partner. Eller så kanske båda vill men inte med varandra (fast ingen gör något åt saken) eller så kanske man har ett skit trist sexliv eller....
Men man känner att man hör ihop med den man lever med och inte vill såra den för det man har är på ett helt annat plan och sex inte är så viktigt.
Hur gör man då?!
Och det är det jag menar, hon surtanten tidigare idag kanske på ett eller annat sätt inte hade det hon igentligen ville och/eller behövde.
Summan av kardemumman i dagens stora filosofi blir att om man har en normal fungerande relation när det gäller sex och kärlek i allmänhet så är jag helt övertygad om att man blir en gladare och lyckligare människa.
Även om man sitter i en kassa!!
måndag 11 februari 2013
Löften,whiskey och ålders noja!!
Denna vecka har jag varit oerhört värdelös på att blogga!
Detta trots att jag har hunnit med en hel massa. Kanske just därför?!!
Den gångna veckan har bjudit på en liten road trip till Jönköping. Där hann vi med både shopping,uppvakta min käre far och träffa någon som ibland kallar sig chef! ;)
Eller chef å chef, min chef är han ju inte iaf. Kan kanske bli.. (om han sköter sina kort rätt & ber på sina bara knän!)Hahaha, skojja bara. En skön tjomme som vi drog en kopp kaffe med..
Jag har även hunnit med att stifta en ny bekantskap med en person som totalt radrade ut alla tidigare omdömmen. Och återigen kände jag att jag gjorde rätt i som lyssnade på mig själv (och två underbara herrar) och gav personen en ärlig chans. Vilket jag hoppas att jag inte kommer ångra!
Det här med chans då!
Som trollkarlen från oz, dök mina två äldsta barns biologiska pappa upp och bad om en andra chans.
Dock inte med mig utan med mina döttrar. Ja, just det MINA!!
För hans är de iaf inte längre. Men han ville iaf träffa dem.(Efter att inte sett dem på sju månader tyckte han tydligen att det var dax!)
Vilket han fick.(trots att varje mm i min kropp skriker NEEEJJJJJ!!!)
De var iväg på en fika och töserna kom hem ganska glada, men pratade inte så mycket om honom.
Den äldsta kallar honom för pappa, den minsta kallar honom vid hans namn. (det måste ju oxå kännas konstigt att höra sitt barn säga ditt namn istället för pappa/mamma!)
Men hon tycker att hennes pappa är någon annan. Hon tycker att det är min sambo Jocke. Detta trots att hon vet att hennes biologiska pappa är hennes pappa..
Konstigt fast ändå inte!
Att bli förälder kan de flesta. Men att vara en kan inte alla!!
Jag hoppas att jag inte har sålt "min balla till räven" och får ångra detta bittert!
Jag hoppas att jag slippar alla tusen frågor igen!
Jag hoppas att jag och Jocke slipper att åter igen torka deras tårar.
Att barnen slipper bli frustrerade och ledsna denna gång.
Jag hoppas att jag har fel när varje mm av mig vill stoppa deras relation för jag tror att de åter igen kommer bli svikna. Att jag och Jocke får pussla och plåstra ihop deras brustna hjärtan.
Men denna gång har jag lovat mig själv, men framför allt mina barn, att sviker han dem denna gång. Så kommer han inte få en chans att svika dem innan de är så pass stora att de kan se honom in i ögonen och säga vad de känner och tycker om honom.
De kommer då vara så stora att de själva kan be honom dra åt helvete för denna gång (för jag tror till hundra procent att det bara är en tids fråga innan nästa svek från hans sida)kommer vara sista gången jag isåfall gör det!!
Men som sagt, alla är värda en ärlig andra chans och denna är hans. Vad han sen väljer att göra med den, det är upp till honom!
Ok, nu skakar vi av oss det as jobbiga för en stund och kollar in resterande av vad jag har styrt med denna vecka...
Jag har hunnit med att begrunda och praktisera hurvida om jag är en whiskey brud eller inte. Jag kom fram till samma resultat som innan, inte! Förutom att jag kännde av whiskeyn på alla de tänkbara sätt som är dess syfte, så insåg jag även att, faan jag blir ju fyllekåt av skiten oxå! Näe du, whiskey är nog inte min grej..
Ska nog låta bli den drycken även om Jocke tyckte att jag blev "kul"!
Har även hunnit med att få en ålders kris dessutom!
Alltså, jag menar, jag är lite över trettio och har precis insett att man delar in födelsedagar i olika kategorier här i livet.
Först när du blir medveten om vad födelsedag är förnågot, älskar du att fylla år!
Några år senare här i livet så skiter du i att du fyller år.
För att sen hamna där jag är nu!
Att jag panikslagen tittar mig i speglen varje morgon efter gråa hårstrån,rynkor och liknande i ansiktet. Ser jag mig naken i speglen måste varje mm av kroppen spanas in för att se om allt sitter där det ska. Att det inte kasats ner eller blivit något ofrivilligt gäddhäng någonstans. Kollar att det inte har vuxit ut "ridbyxlår" under natten!
När denna procedur är gjord kan jag andas ut och tänka:
Tack gode gud att jag fortfarande är den jag är!!
Sen kommer man antagligen att börja gå tillbax i denna uppräkning fast baklänges och man hoppar över denna period då jag tror att den är lite extra lång för att liksom täcka åt båda hållen.
För när dagen D väl har kommit och man både har gäddhäng,gråahår, rynkor och inget sitter på de ursprungliga ställerna och man inte kan göra så mycket åt det.
Det är då man börjar baklänges.
Alltså, man skiter i att det blir yttligare ett år till i protokollet för att senare tacksamt se fram emot din nästa födelsedag och faktiskt tycka att det är skitskoj att fylla år igen!
Men om man nu delar in livet i dessa kategorier är ju jag på mitten uttav min stapel. Detta framkallar ett svagt illamåående,kväljningar,kallsvettas lite och en molande känsla i magen för då betyder det ju att jag är i.....!!!
Näe jag tänker inte ens skriva det!! Fy satan, hua!!
Näe, jag bestämmer att jag har fått en stor släng av någon födelsedags kris som är på övergåeende och att jag fortfarande tillhör åldern där man inte bryr sig och konstaterar att ålder bara är något på pappret och att man blir så gammal som man gör sig!!
Så nu ska denna unga pingla ta och byta piercing smycke för att sen mysa ner sig i soffan och dagdrömma om sommarens kommande bravader.
Dessa dock utan whiskey!!
Detta trots att jag har hunnit med en hel massa. Kanske just därför?!!
Den gångna veckan har bjudit på en liten road trip till Jönköping. Där hann vi med både shopping,uppvakta min käre far och träffa någon som ibland kallar sig chef! ;)
Eller chef å chef, min chef är han ju inte iaf. Kan kanske bli.. (om han sköter sina kort rätt & ber på sina bara knän!)Hahaha, skojja bara. En skön tjomme som vi drog en kopp kaffe med..
Jag har även hunnit med att stifta en ny bekantskap med en person som totalt radrade ut alla tidigare omdömmen. Och återigen kände jag att jag gjorde rätt i som lyssnade på mig själv (och två underbara herrar) och gav personen en ärlig chans. Vilket jag hoppas att jag inte kommer ångra!
Det här med chans då!
Som trollkarlen från oz, dök mina två äldsta barns biologiska pappa upp och bad om en andra chans.
Dock inte med mig utan med mina döttrar. Ja, just det MINA!!
För hans är de iaf inte längre. Men han ville iaf träffa dem.(Efter att inte sett dem på sju månader tyckte han tydligen att det var dax!)
Vilket han fick.(trots att varje mm i min kropp skriker NEEEJJJJJ!!!)
De var iväg på en fika och töserna kom hem ganska glada, men pratade inte så mycket om honom.
Den äldsta kallar honom för pappa, den minsta kallar honom vid hans namn. (det måste ju oxå kännas konstigt att höra sitt barn säga ditt namn istället för pappa/mamma!)
Men hon tycker att hennes pappa är någon annan. Hon tycker att det är min sambo Jocke. Detta trots att hon vet att hennes biologiska pappa är hennes pappa..
Konstigt fast ändå inte!
Att bli förälder kan de flesta. Men att vara en kan inte alla!!
Jag hoppas att jag inte har sålt "min balla till räven" och får ångra detta bittert!
Jag hoppas att jag slippar alla tusen frågor igen!
Jag hoppas att jag och Jocke slipper att åter igen torka deras tårar.
Att barnen slipper bli frustrerade och ledsna denna gång.
Jag hoppas att jag har fel när varje mm av mig vill stoppa deras relation för jag tror att de åter igen kommer bli svikna. Att jag och Jocke får pussla och plåstra ihop deras brustna hjärtan.
Men denna gång har jag lovat mig själv, men framför allt mina barn, att sviker han dem denna gång. Så kommer han inte få en chans att svika dem innan de är så pass stora att de kan se honom in i ögonen och säga vad de känner och tycker om honom.
De kommer då vara så stora att de själva kan be honom dra åt helvete för denna gång (för jag tror till hundra procent att det bara är en tids fråga innan nästa svek från hans sida)kommer vara sista gången jag isåfall gör det!!
Men som sagt, alla är värda en ärlig andra chans och denna är hans. Vad han sen väljer att göra med den, det är upp till honom!
Ok, nu skakar vi av oss det as jobbiga för en stund och kollar in resterande av vad jag har styrt med denna vecka...
Jag har hunnit med att begrunda och praktisera hurvida om jag är en whiskey brud eller inte. Jag kom fram till samma resultat som innan, inte! Förutom att jag kännde av whiskeyn på alla de tänkbara sätt som är dess syfte, så insåg jag även att, faan jag blir ju fyllekåt av skiten oxå! Näe du, whiskey är nog inte min grej..
Ska nog låta bli den drycken även om Jocke tyckte att jag blev "kul"!
Har även hunnit med att få en ålders kris dessutom!
Alltså, jag menar, jag är lite över trettio och har precis insett att man delar in födelsedagar i olika kategorier här i livet.
Först när du blir medveten om vad födelsedag är förnågot, älskar du att fylla år!
Några år senare här i livet så skiter du i att du fyller år.
För att sen hamna där jag är nu!
Att jag panikslagen tittar mig i speglen varje morgon efter gråa hårstrån,rynkor och liknande i ansiktet. Ser jag mig naken i speglen måste varje mm av kroppen spanas in för att se om allt sitter där det ska. Att det inte kasats ner eller blivit något ofrivilligt gäddhäng någonstans. Kollar att det inte har vuxit ut "ridbyxlår" under natten!
När denna procedur är gjord kan jag andas ut och tänka:
Tack gode gud att jag fortfarande är den jag är!!
Sen kommer man antagligen att börja gå tillbax i denna uppräkning fast baklänges och man hoppar över denna period då jag tror att den är lite extra lång för att liksom täcka åt båda hållen.
För när dagen D väl har kommit och man både har gäddhäng,gråahår, rynkor och inget sitter på de ursprungliga ställerna och man inte kan göra så mycket åt det.
Det är då man börjar baklänges.
Alltså, man skiter i att det blir yttligare ett år till i protokollet för att senare tacksamt se fram emot din nästa födelsedag och faktiskt tycka att det är skitskoj att fylla år igen!
Men om man nu delar in livet i dessa kategorier är ju jag på mitten uttav min stapel. Detta framkallar ett svagt illamåående,kväljningar,kallsvettas lite och en molande känsla i magen för då betyder det ju att jag är i.....!!!
Näe jag tänker inte ens skriva det!! Fy satan, hua!!
Näe, jag bestämmer att jag har fått en stor släng av någon födelsedags kris som är på övergåeende och att jag fortfarande tillhör åldern där man inte bryr sig och konstaterar att ålder bara är något på pappret och att man blir så gammal som man gör sig!!
Så nu ska denna unga pingla ta och byta piercing smycke för att sen mysa ner sig i soffan och dagdrömma om sommarens kommande bravader.
Dessa dock utan whiskey!!
måndag 4 februari 2013
Shopping, Mustafa-Linda & knallesäsong!
Idag så har jag fortsatt med att vara sjuk. Kul!! Eller inte..
För att pigga upp tillvaron så tog jag och min kärlek en liten sväng till en liten affär för att inhandla div onödigheter.
Väl där satte vi igång med att shoppa loss lite grann. Till en början så gick det ju ganska bra och den självgående delen av småfolket skötte sig över all förväntan.
(undrens tid är inte förbi, eller?!)
Härligt, tänkte jag och njöt av fem minuters fridfull shopping.
Sen där och mitt ibland glas och div porslin tröttnar våran ljuvliga treåring och tycker livet är skit trist. Så hon börjar med lite stök och bök. För att gradvis öka upp trixandet till:nuärmammasnartpåbristningsgränsnivån.. Själv känner jag hur svettpärlorna börjar göra sig hemmastadda på min panna.
Hur dum i huvudet får man vara när man frivilligt går in bland glas och porslin med ett litet yrväder?! Dumt, dumt, DUMT!!
Bättre fly än illa fäkta, så inget korssbart inhandlades idag iaf för jag tog våran virvelvind och gick bort till gardin avdelningen ist.
Vi är i ett stort behov av nya köksgardiner. Men inte ens det gick att hitta.
Så lika fort som shopping djävulen slukade tag i mig lika fort försvann han tack vare vårat yrväder i kombination med skitfula köksgardiner..
Jag ger upp och får nog känna mig besegrad och ha kvar våra fula gardiner i köket ett tag till..
På hemvägen skulle vi passa på att vara lite onyttiga och äta på en välkänd humburgerkedja, men icke!! Inte ens det fanns på denna ort.
Där imot hittade jag en liten grill vid namn: "Lindas grill!"
Härligt, tänkte jag och stegade i för att fylla våra & de stora kidzens magar med div onyttigheter.
Väl där inne fanns det inte ett spår av "Linda". Inte ens en liten "Fatima". Bara en super trevlig "Mustafa". Dyr, men trevlig!
Äsch, tänkte jag. Barnen var hungriga så trots överpriser så beställde jag mat.
Maten tog jag med till blien för att utfodra samtliga medlemmar medan vi rullade iväg hemmåt.
Maten smakade sisådär,(allt luktade och smakade på ett och samma sätt. Trots tre olika maträtter till oss i bilen.) men hungriga som vi var så tuggades den ner av oss alla.
Väl hemma kom svaret på varför!
Toan har haft flitigt besök av mig under kvällen. Min käre sambo skulle kunna ställa upp i en ensamble med sin bakdel. Småfolket tutar på rätt så bra med sina ändalycktor oxå!
Så Tack "Mustafa-Linda" för att jag fick köpa en omgång magont av dig för närmare trehundra spänn!!
Precis det som jag önskade mig, mest av allt!
Näe, jag får hoppas på bättre "shopping-lycka" nästa gång eller helt enkelt vänta tills det är dax för säsongs livet som knalle. För då kan man hitta en hel del riktigt bra och snygga grejer till bra priser! Tack vare alla fantastiska knallar, man möter under sommaren. Och snart är det dax igen, äntligen!!
För att pigga upp tillvaron så tog jag och min kärlek en liten sväng till en liten affär för att inhandla div onödigheter.
Väl där satte vi igång med att shoppa loss lite grann. Till en början så gick det ju ganska bra och den självgående delen av småfolket skötte sig över all förväntan.
(undrens tid är inte förbi, eller?!)
Härligt, tänkte jag och njöt av fem minuters fridfull shopping.
Sen där och mitt ibland glas och div porslin tröttnar våran ljuvliga treåring och tycker livet är skit trist. Så hon börjar med lite stök och bök. För att gradvis öka upp trixandet till:nuärmammasnartpåbristningsgränsnivån.. Själv känner jag hur svettpärlorna börjar göra sig hemmastadda på min panna.
Hur dum i huvudet får man vara när man frivilligt går in bland glas och porslin med ett litet yrväder?! Dumt, dumt, DUMT!!
Bättre fly än illa fäkta, så inget korssbart inhandlades idag iaf för jag tog våran virvelvind och gick bort till gardin avdelningen ist.
Vi är i ett stort behov av nya köksgardiner. Men inte ens det gick att hitta.
Så lika fort som shopping djävulen slukade tag i mig lika fort försvann han tack vare vårat yrväder i kombination med skitfula köksgardiner..
Jag ger upp och får nog känna mig besegrad och ha kvar våra fula gardiner i köket ett tag till..
På hemvägen skulle vi passa på att vara lite onyttiga och äta på en välkänd humburgerkedja, men icke!! Inte ens det fanns på denna ort.
Där imot hittade jag en liten grill vid namn: "Lindas grill!"
Härligt, tänkte jag och stegade i för att fylla våra & de stora kidzens magar med div onyttigheter.
Väl där inne fanns det inte ett spår av "Linda". Inte ens en liten "Fatima". Bara en super trevlig "Mustafa". Dyr, men trevlig!
Äsch, tänkte jag. Barnen var hungriga så trots överpriser så beställde jag mat.
Maten tog jag med till blien för att utfodra samtliga medlemmar medan vi rullade iväg hemmåt.
Maten smakade sisådär,(allt luktade och smakade på ett och samma sätt. Trots tre olika maträtter till oss i bilen.) men hungriga som vi var så tuggades den ner av oss alla.
Väl hemma kom svaret på varför!
Toan har haft flitigt besök av mig under kvällen. Min käre sambo skulle kunna ställa upp i en ensamble med sin bakdel. Småfolket tutar på rätt så bra med sina ändalycktor oxå!
Så Tack "Mustafa-Linda" för att jag fick köpa en omgång magont av dig för närmare trehundra spänn!!
Precis det som jag önskade mig, mest av allt!
Näe, jag får hoppas på bättre "shopping-lycka" nästa gång eller helt enkelt vänta tills det är dax för säsongs livet som knalle. För då kan man hitta en hel del riktigt bra och snygga grejer till bra priser! Tack vare alla fantastiska knallar, man möter under sommaren. Och snart är det dax igen, äntligen!!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)