Konsten att plocka svamp på gågatan.

Idag har jag funderat på hur livet som singel kvinna ter sig.
I ett sömnigt småsamhälle antagligen nära dig.
Mina tankar kretsar då hur folk man förväntar sig att man ska agera.
Vad som är ok och inte.
Vart de berömda gränserna går..

Själv är jag ju inte singel men har några riktigt fina tiopoängssvänninorsnyggasom satan vänner som då är singlar.
Vi pratar, diskuterar,  ventilerar & asgarvar om detta stora lilla ämne.

Alla har väl någon gång fått sms som anspelar på sex.
Och ibland så kanske vederbörande bör tänka på att ska du bjuda ut en pingla på middag, bio etc så bör du inte skicka en bild på ditt nyrakade paket.
Kanske ej heller ge detalj beskrivning på hur din sneda lilla numer flintskalliga vän ser ut,  glad som ledsen.
Vi btyr oss inte. Kukkomplex smittar inte på motsatt kön.
Vi tackar, asgarvar,  bockar och ställer in allt vad date heter.

Eller denna då  på lilla citys "avenyn " (efter en tuff dsg på jobbet): "Hej, du att jag tänkte...
Fan va fin du är.
Om du och jag skulle ta och plocka lite svamp? I skogen, umgås, plocka svamp.. "

Alltså va fan grabbar??!
Vadå plocka svamp?
Om du har samlat mod till att gå fram till pinglan för att bjuda ut henne, sen fråga om svamp?!
Antingen är du för snål för en middag eller för jävla feg för att klämma ur dig:" ska vi gå hem och ligga lite.

Att va singel i ett småsamhälle är fan inte lätt som tjej.
Antingen ska man leva som nunna eller ta någon som är tok desperat eller någon annans partner eller göra som jag gjorde direkt importera en karl från ett annat landskap. 😉

Vad jag verkligen menar med detta är att bara för att man som singel kvinna lever på en väldigt liten ort så kanske man inte är helt galet desperat även om du tror det! Jag menar, gift, singel, kantarellkung eller om du  heter Svamp Bob.
Det spelar ju ingen större roll!
Allt man faktiskt önskar sig är en man som inte alla i släkten och kompiskretsen legat med.
En man som bara är min & inte fem stycken andra brudars oxå.
En som inte slåss.
En som faktiskt vågar säga ska vi ligga ist för ska vi plocka svamp ..
Fattar inte ..

Kämpa ni brudar, ni är så fina och är värda så mycket mer än det.

Fuck off kantarellkungen, kvalité framför kvantitet .

Riktiga fittor har håriga kulor.

Oki, har funderat på det här med män...
För vissa är en riktig karla karl en som charmar kvinnor så det står härliga till.
För andra har han mega muskler.
För somliga är han super smart & gör en kalkyl på hur han ska få dig att falla.
För mig, för mig är en riktig man någon som vet varifrån han kommer,  vad han tycker & vart han är på väg.

Jag hatar.
Verkligen avskyr folk som inte vågar stå för sina egna åsikter.
Män som kvinnor.

De där som slickar din röv så det svider.
De fyller sina munnar med en massa orddravel & bajs.
Fega, jävla kräk.
Svaga indivder, som inte har något som helst problem med att ljuga dig full av skit via telefon för öga mot öga blir det ju jobbigt.

De är lika svaga som människorna som utnyttjar läget av någon annans position.
Sen om den tillhör en chef på nån skvallerblogg, någon topp chef eller eliten av någon större klubbverksamhet. Jag menar vissa glider på andra, jag gör det inte.

Det är så mycket enklare att gömma sig bakom någon annans rökridå en att bygga sig en egen mur.
Att snacka i skuggan för i dagsljus blir det jobbigt.
Det är så mycket enklare att vara falsk än ärlig.
Men vet du?
Det får igång min inre kämpar glöd.
Den som skalar av dig naken.
Blottande, bar visar den dig din stjärt för allmänheten.
Du vet att jag kämpar.
Trodde vi var vänner,  du bränner.
Bränt barn skyr elden, skyll dig själv.
Ska visa er vad lojalitet är.
Ska visa hur man kämpar.
Ska visa er hur det känns att sänkas av någon som du litat på.

Så trött på att de största fittorna går i lågskor.
Så trött på att kämpa för självklara egenskaper som betald skatt, lön, pension mm.
Jävla pack!

Skulle kunna göra det enkelt för mig, men jag är inte som ni, veka, fega, svaga.
Skulle jag spela enkelt hade detta redan varit löst.
Men det är inte min grej.
Vi kör det den riktiga vägen.
Den man kör om man inte har brallan full med skit.

Du kan kalla ditt företag för tex sweet poisedon, eller b-textil, eller kanske verab..
Vad vet jag??
Jag är ju bara tjejen ni ljuger rätt upp i ansiktet.
Henne ni kör över helt för att sen skylla på.
Vet ni?
Hade jag inte haft det jag har i bagaget så hade jag antagligen varit knäckt.
Men vet ni?
Ni är en piss i havet,  inget mot vad jag verkligen har slagits emot.
Ni har gått på en nit denna gång.
Hämnden är ljuv mina herrar och pay back is a bitch.
See u at the bottom.;-)

Att kunna gå vidare..

Stockholm är vackert.
Ligger här på sachsska & tittar ut över staden.
Funderar på det här med livet.
Igår kväll gjorde sig livet ännu en gång mig påmint om hur fort allt kan vara över.
Hur viktigt det är att man visar de man älskar att man faktiskt gör det.

Lilla vackra Ellie.
Min yngsta dotter.
Så liten men en så otroligt viktig person.
Så sjuk, så liten & skör.
Vad skulle jag göra om vi förlorade henne?
Hela våran familj och värld skulle rasa.

Har funderat mycket över familj.
Vad den betyder.
Vad den borde betyda.

Hur man kan vara så ytliga när det ändå är eran egen.
Hur kan man inte bry sig?
Fast det är bra, för nu vet jag.
Jag vet att ni inte bryr er.
Ytliga.
Lika falska som kopiorna på kläderna ni stoltserar med.
Ett tomt skal, ett pråligt yttre.
Så att inte grannen ska se.
Så att ni ska passa in i erat fasad spel ni spelar ihop med era vänner.

Hade ni brytt er om vi hade förlorat henne inatt?
Hade ni i själ och hjärta brytt er?!
Jag tror faktiskt inte det.

Ett mess, ett ord på Facebook, ett kort samtal i mobilen.
Något!
Något som visar att ni undrar hur er systerdotter mår.
Att ni bryr er.
Att ni faktiskt har några känslor för denna lilla fantastiska individ.

Skämmas borde ni göra!
Skämmas över att ni hellre spelar teater med fake fasad så att ingen ska kunna ana att ni faktiskt inte har en aning om hur mycket hon kämpar.

Jag skiter i allt nu.
Jag är så otroligt trött på att dölja.
På att låtsas om som om att vi finns för varandra.
Det gör vi ju inte och har antagligen aldrig gjort.
Inte på riktigt.

Ni lär mig att man kan inte välja sin familj.
Att blod inte är tjockare än vatten.

Jag har en familj.
En fantastisk familj.
Där vi finns för varandra.
Oavsett vad grannarna, jobbarkompisar, kärringen på konsum tycker.

Nu har mörkret börjat lägga sig över Stockholm.
Jag tittar ut genom fönstret.
Smeker min älskade dotters febriga huvud.
Hon sover.
Jag funderar.
Småland, mörkaste småland.
Jag ångrar inget.
Jag kommer aldrig mer att vända åter.
Finns inget kvar där mer än falska fasader.

När ni leker fina familjen.
När folk snackar om hur vår familj är.
Tänk då på hur ni har valt.
Falska fasader istället för att bära huvudet högt och visa kärlek.

Jag ångrar inget och för första gången någonsin i mitt liv är jag stark, trygg och älskad av människor som faktiskt ser mig för den jag är och inte den ni tycker jag borde vara.

Hoppas dessa ord svider, nöter och bränner.
Precis som en tvättäkta käftsmäll!