På väg.

Nu är jag på väg till dig..
Och jag kommer med blandade känslor.
Jag har längtat så efter att träffa dig.
Men jag önskar att det var som det brukar vara när vi ses.
Att det är för att dela glädje.
Denna gång kommer jag till dig för att dela det svåra du genomgår.
För att bara vara hos dig hjärtat.
På bussen hit funderade jag på allt vi har gjort.
Hur det var när vi var små.
Hur vi kröp ner i sovsäckar i tältet på farmors och farfars gräsmatta.
Alla bus, källargubben och hur många liter vinbärs saft vi drack ihop som barn.
Eller när vi var tonåringar och var lite små tokiga.
Jag undrar lite över hur det kommer vara när vi blir gamla.
Tror du att vi kommer vara lika tokiga då?
Jag tror det.
När vi är där då kommer vi kunna titta tillbaka på allt vi har gjort ända sen vi var små.
Hand i hand kommer vi kommer vi att gå.
Som vi alltid gjort, som vi alltid gör.
Och snart är jag där.
Med min hand i din.
Jag älskar dig.

Tusen tårar och livet!

Idag skriver jag med sorg i tankarna.
Jag skriver med alla känslor som en människa kan känna på en och samma gång.
Hur värdefullt livet är.
Hur maktlös och liten man kan känna sig.
Eller i alla fall jag!

Dagen har gett mig så många tankeställare.
Om vad som verkligen är viktigt här i livet och hur oerhört skört livet är!
Idag har jag gråtit så oändligt många tårar.
Tårar för maktlöshet.
Tårar för hopplöshet.
Tårar av kärlek.
Tårar av frustration.

En "familjemedlem" till mig ligger begravd i ett lavinras.
Hans älskade sambo sitter och väntar på att räddningsmanskapet ska kunna nå dit.
Hans sambo har jag vuxit upp med.
De bor väldigt långt ifrån mig och avståndet oss imellan är just nu längre än någonsin.

Vi brukar ses på somrarna.
Då brukar hon komma hem.
För mitt hem är även hennes.
Förr förra gången hade hon med sig sin "fjälltoppsprins".
Då fick rösten jag pratat med i telefon i över tio års tid ett ansikte.
Han som har retat mig för min urdåliga norska.
Han som inte kan förstå att jag inte har en aning om vad han säger till mig när han pratar norska.
Han!
Vi hade så mysigt.
Vi grillade, spelade kubb och krocket.
Vi drog en "krogrunda" i lilla Hultan, dvs vi var på metropol för hotellet var stängt.
Vi missade taxin hem.
Vi skrattade!
Vi var en sväng på öland, vi badade och njöt av livet.

Jag var säker på att han skulle slita sig från sin älskade "fjälltopp" och att han skulle komma hit igen.
Nu blir det inte så.
Nu är det försent.

Jag som hatar vinter, snö och kyla.
Jag har aldrig varit där.
Långt, långt uppe i nordligaste Norge.
Det ångrar jag nu.
Jag ångrar över att jag suttit på röven och aldrig varit där.
Visst jag har barn och det har inte de.
Det är superlångt och lite halv krångligt att ta sig dit.
Men det går.
Om man anstränger sig och inte är så jävla bekväm.
Och det svider.
Det bränner och gör ont.
Det sitter som en käftsmäll.
Och det är inte mer än rätt, den ska jag ha.

Nu är jag snart antagligen på väg dit.
Till dem.
För att dela hennes smärta.
För att stötta, för att minnas och för att det är det enda rätta.
För att lägga mig brevid henne och hålla om henne hårt tills hon somnar.
Nu när det är försent.

Jag önskar att det inte var så långt borta.
Att jag kunde vara där nu.
Torka hennes tårar och krama henne.
Att jag kunde lätta all smärta om endast så för en liten stund.

Jag väntar på morgondagen med fasa.
Jag hoppas att allt bara är en ond dröm.
Att jag vaknar upp och inser att allt är som vanligt, som det ska vara.

Jag var arg på min sambo igår över en skit sak.
En piss i havet, en bagatell som igentligen inte betyder något.
Idag ser jag hur fånigt allt är.
Hur värdefull tiden man har tillsammans är.
Livet är kort, alldeles för kort för att ödslas på skit saker.
Jag är så tacksam över mannen som sitter brevid mig i soffan.
Han som raserade alla mina skyddsmurar.
Han som förändrade alla mina planer jag hade för livet.
Han förändrade dem till det bättre.

Han har lärt mig så otroligt mycket.
Han har lärt mig vad det innebär att älska.
Vad det innebär att lita på någon fullt ut.
Han har lärt mig vad livet går ut på!
Jag är så otroligt tacksam över min sambo och alla mina fyra fantastiska barn!

Idag går tankarna till min familj i Norge.
Idag går tankarna till vad som betyder något här i livet.
Idag går tankarna till mitt livs kärlek.

Så därför tänker jag göra något som för mig innan var helt otänkbart.
Men jag gör det idag för jag vill inte vakna upp imorgon och inse att det är försent.

Joakim, jag älskar dig!
Vill du gifta dig med mig?

Hultsfred!

Hultsfred, aa vad ska jag säga eller rättare sagt var ska jag börja?!
Har funderat mycket idag på mina känslor om och kring Hultsfred.
Och då inte bara som festival utan även som ort.
Hultsfred.
Stället där jag känner varenda sten i varenda gata.
Stället där jag har vuxit upp.
Stället som jag alltid har kallat hemma.
(Nu mer bor jag förvisso utanför Hultsfred på en gård med min familj.)

Hultsfred musikaliskt har givit mig så mycket.
Där såg jag mina första konserter.
Där gjorde jag mina första möten med div olika musiker.
Tack vare en massa eldsjälar som från början gjorde det möjligt för mig och så oändligt många andra.

Första gången jag stötte på rock och verkligen insåg att jag gillade det var när jag var fem år gammal. Brorsan hade ett kassettband som var inspelat från en LP skiva, gruppen var Kizz.
Grupp nummer två var Twisted Sisters då var jag ett halv år äldre.
Behöver jag säga att rent musikaliskt så har Hultsfred varit ett underbart ställe att växa upp på.
Här på virsan har vi brist på mycket men musik har aldrig varit en brist iallafall.

Festival Hultan, oj listan är fantastisk och lång.
Då jag själv har jobbat idellt och yrkesmässigt där har jag haft det stora previlegiet
att träffa många stora och mindre musiker.
Att älska musik, att andas musik att bara vara och njuta av musiken!
Hultan, stället där jag har skrattat,dansat,upplevt de flesta känslor man kan känna.

Tänk er känslan (ni som har varit i Hultan) att vara sjutton år gammal.
Bo i en egen lägenhet nere i centrum.
Dansa nere i ett utav danstälten tills de sista tonerna klingat ut.
Varm, upprymd och väldigt trött i benen vänder jag kosan för att gå hem.
Solen är på väg upp, går barfota på de så välbekanta gatorna, där och då i den ljumna sommar morgonen när inte en människa syns till slår tanken mig: pågår det verkligen en festival här? Så tyst, så tomt, bara mina nakna fötter mot asfalten, skorna dinglandes i handen...

Eller tänk er att åka båt på Hulingen med mörkret runt dig och en fakla i din hand. Ju närmare scenen du kommer desto tydligare blir ljudet av alla människor som står där och väntar på en späktakulär ljusshow.Båten glider in vid strandens kant du slussas upp för trappan till Hawaii scenen med facklan i din hand. Du ser hur folkmassan rör sig "där ute".. Facklan släcks, ljus showen börjar, i kulisserna står du och får en av ditt livs häftigaste upplevelser..Eller tänk dig att njuta av solen gassandes i ansiktet sittandes i ett öltält.
Härliga vänner brevid dig, en kall cider i handen och D.A.D är vad dina öron får njuta av..

Listan av alla ljuva minnen kan bli hur lång som helst.
Underbara, härliga minnen.
All den goda maten, alla dofter (på gott och ont) alla kära återseenden, allt!

Om nu då denna underbara upplevelse inte längre finns att tillgå nere i parken bland alla våra björkar.
Om nu de "fem utlovade åren" endast blev två kan jag bara säga, hoppas att ni får er en tankeställare när ingen kommer till Sigtuna för Hultsfred är och för blir småländskt.
Här lever jag, här lever mina barn och här kommer alltid, alltid musiken att leva.

\m/ Rock on!

Fullständigt nockad!

I helgen så har jag upplevt något jag inte trodde jag skulle få känna igen någonsin.
Jag har blivit så rörd, så tagen av en enda liten, liten individ.
Och denna lilla heter Joshi.

Sist jag blev så rörd var av en golden tik jag hade.
Min Tintin, min älskling och tills jag blev mamma så var hon mitt absoluta allt.
Hon var mer än en hund. Hon var min skugga och jag hade med mig min hund precis överallt.
Dit jag gick, gick hon.
Jag har haft hundar efter henne men ingen har berört mig så som hon.
De andra var och är hundar. Tintin var så mycket, mycket mer.
Jag trodde att det var en sak som man kunde vara glad över om man fick uppleva en gång under sitt liv.
Dagen då hon somnade in tog hon med sig en väldigt stor del av mitt hjärta.
Fina, vackra "Tiffa".

Men i lördags hos Anders och Lotta hade de en liten sexton veckors valp.
Och jag tänker inte sticka under stol med att ALLA valpar är söta.
Men denna ljuvliga lilla sak, jag säger bara OJ!
Jag är ingen små hunds människa till att börja med.
Tycker att hundar mindre än knähöjd kvalar in i "marsvins" kategorin typ.
Små, bjebbiga saker som ofta blir lite små sura och bitska.
Men denna lilla underbara tjej.
Hennes personlighet är det som berör mig.
Hennes små lurviga små tassar, hennes mörkt bruna ögon med superduper långa ögonfransar.
Jag drogs till henne och hon till mig.
Jag kan inte sluta tänka på henne.
Hon dyker upp i mina tankar mest hela tiden.
Och det obehagliga är att jag blev så påverkad av henne att hon tom dök upp i mina drömmar i natt.
Jag börjar tro att vi hör ihop...

Jag gillar inte att bli så tagen, så påverkad, så frustrerad över att känna så här!
Tror det beror på febern jag har. Måste vara så, jag feber yrar helt enkelt och allt går över när febern är borta, eller?!

Darling, jag tror vi måste ha Joshi!

Ego, ligga och Kurt Cobain!

Dagens tankar kretsar en del runt det här med vad man gör för sig själv (?)eller andra.
Tänkte på hur det ofta (inte alltid) men väldigt ofta syns på dig hur du mår.
Alltså jag menar, om du till exempel precis har separerat ifrån någon.
Och även om det är du själv som valt att ta det steget så när du väl samlat ihop resterna av dig själv.
Är det inte så då att man ser lite bättre ut än vad man gjorde när man levde i relationen?
Att även om du månar om ditt utseende så blir det lite extra viktigt hur du ser ut.
Att du slänger en extra blick i spegeln innan du går ut?

Om du nu sen träffar någon och har ett nytt förhållande.
Håller du samma mått då?
Lägger du ner samma tid på ditt utseende då med, så som du gjorde som singel?
Eller är det inte lite så att du istället för att tillbringa en väldans massa timmar (i din ensamhet)på att måna om dig själv?
Att du lägger dem på tid tillsammans med din kärlek.
Att din lilla ego tid hamnar i kläm och du istället väljer någon form av umgänge med honom/henne istället för att fixa diverse grejer med dig själv.

Och att jag nu kom in på detta ämne var att jag nu ikväll efter duschen insåg att mina fötter inte är vad de har varit.
Nu menar jag ju inte att jag har valkar tjocka som brand väggar under fötterna, ej heller tånaglar som liknar en drakes klor.
Utan insåg att mina fötter inte längre filas och smörjs minst två, tre gånger i veckan.
Jag insåg dessutom att nagellacket som fanns på få naglar (a eller en liten gnutta på ena stortån) eventuellt kan tänkas vara från veckan innan bb.
Detta innebär då (pinsamt att erkänna MEN!)att denna kvarleva är med största sanorlikhet sen slutet på november.
Och jo jag har klippt naglarna sen dess, men inte lackat dem!
Och varför det?
Jo för jag har valt myspys tid istället för att måla naglarna.
Så nu har fötterna filats och smörjts.
Nagellacket blir efter dessa små rader..
Och varför filar och lackar jag naglarna då?
För min eller min sambos skull?

Sen det här med att träna, det känns ju mindre lockande vissa dagar.
Imorgon står en lång promenad i rask takt på schemat.
Detta innebär ut med twinsen, hunden och äh va faan gubben får haka på han oxå.
Kan ju vara lite skönt om solen behagar att komma fram.
Men de där dagarna det ska joggas och det är minus grader.
De dagarna när varje djupt andetag du tar gör så ont just för att det är så satans kallt ute.
Och det känns som om du just andats in något väldigt frätande, de dagarna gillar jag det inte!
Även de dagarna när du måste ha mössa (vilket jag använder flitigt & har en uppsjö av)
och möss jävlen kasar upp på huvudet (och jag måste dra ner den för annars så gör det jävulusiskt ont i öronen) samtidigt som jag börjar känna mig lite små svett i pannan..
De dagana är jag mindre motiverad dock!
Men imorgon är det ju då som sagt hurtbulle fart på promenaden och belöningen kommer till kvällen.

Haha näe det blir inget ligga inte!
Utan det blir middag hos ett par vänner.
Där blir både mage och strupe uppvaktat på allra bästa tänkbara sätt.
Där får även öronen sin dos av det goda.
Mannen i detta par är en väldigt duktig kock men även musiker.
Han var rätt stor en gång i tiden och har jammat med en av rockvärldens absolut största stjärnor genom tiderna enligt mig.
En av mina ledstjärnor sen tidiga tonår, Kurt Cobain.

Så imorgon traskas det för magen, strupen och öronens skull!
Och fötterna filas och lackas för min skull, för även med ofilade fötter och väldigt taskigt nagellack på tårna så får jag garanterat ligga. ;-)

Tupp, tupp ,höna!

Efter ett mycket roligt samtal med min sambo, så satte ärtorna fart igen.
Han vill så gärna skriva här så att han kan få skriva "mina" känslor för honom.
Kalla honom för diverse saker.
Han är en ganska kul prick, som får mig att skratta flera gånger varje dag.
Tex idag så sa han; om jag fick skriva på din blogg skulle jag skriva "jag har mött min skapare, han som är bla,bla,bla..."
Skämt åsido men detta fick som sagt fart på tankarna och ledde mig hit.

Hur ni män vill att vi kvinnor ska se på er.
Vad ni önskar, hur ni vill att vi ska vara.
Eller?!

Själv så tror jag att ni gärna står där framför spegeln och spänner diverse kroppsdelar.
Att ni hoppas att vi inte ska se era brister, tex att vissa bölar till filmer, någon annan är kanske mörkrädd, eller älskar att göra "mindre manliga grejer".
Tror det till och med finns karlar som blir mindre manliga så fort deras fruar, sambos, flickvänner osv inte är precis brevid dem.
För då behöver de ju inte hävda sig lika mycket..
Fast vissa "tuppar" galer så struparna blir blåa just för att hävda sin manlighet.
Just för att dölja sin osäkerhet och visa sina"superduperkollainmigmusklerna", kanske just för att deras balle är så ofantligt liten.
Men hur jävla manligt är det då?!

För mig är en riktig man någon som står stadigt på jorden.
Någon som kan stå för sina åsikter.
Någon som inte galer så fort jag inte är brevid.
Någon som får mig att skratta och må bra.
Någon som faktiskt är som du!

Ok, och vad önskar ni då av oss?
Vissa vill ha någon utan vilja, någon med vilja.
Någon annan vill ha "titta jag är söt som socker när jag plutar med läpparna och fattar mindre än en fiskpinne. Men söt det är jag!" såna brudar.
Sen finns det vissa som vill ha tjejer med lite skinn på näsan.
Andra vill ha kvinnan som gör allt.

Hur man än vänder och vrider på saker och ting så vet jag att alla inte har det som vi.
Men så länge man uppskattar det man har och båda är nöjda spelar allt annat inte så stor roll.
Inte ens om du är en fjäderlös tupp som gal!

Svettigt och flåsigt blir det!

Ok dagens spinn i tankarna lyder som följer.
Jag har börjat motionera! Galet.
När jag var barn/tonåring så idrottade jag mest hela tiden.
Var ganska duktig om jag får säga det själv.
Men bara för att man var duktig då, hade bra flås, orkade springa hur långt och mycket som helst så kan jag ju dock säga att så är ju inte fallet idag!
Skulle jag springa 800 meter idag på banan eller 400 meter häck skulle jag antagligen trilla ihop och dö.
När det gäller vigheten så kan jag även där säga att jag ej längre innehar förmågan att göra en Fumikomi Geri* som jag var väldigt väldigt bra på.
Herregud, stället där jag bor på (a eller skogen vi bor i, typ)består av väldigt, väldigt väldigt många långa sega "dukommertrillaihopochdöbackar." (gud vad jag tycker om att tröka ihop ord så där!!)
Detta i sin tur leder raskt vidare till att om du är lite väl optimistisk när det gäller din fysiska hälsa så känns dessa som om du bestiger Mount Everest varje gång du ökar takten från snigel fart till något fortare.

Att träna har ju en väldans massa fördelar men även en del naktdelar som till exempel
tävlings-djävulen som bor inuti mig kommer ju fram.
Min stackars sambo kommer att få utstå mina absolut värsta sidor. (värre än när jag slutade röka faktiskt!)
Att vi dessutom använder oss av samma program gör ju inte saken sämre.
Jag måste ju hinna samma runda som honom lite fortare. Eller samma antal kilometrar fast med fler uppförsbackar på samma tid som honom helst snabbare!
Problemet blir ju dock att han är ju så satans envis så han är ju en väldigt jobbig motståndare!
Det i sin tur sätter ju fart på den där tävling-djävulen inuti och den eldar ju på mig ännu mer.
Alltså jag menar, vilken normal människa ger sig ut i över fem minus grader med snön yrandes runt huvudet för att få lite fler siffror i protokollet.
Inte jag. I vanliga fall.
Jag som är en tvättäkta vinterhatare!!
Allt under femton plus grader tycker jag är kallt.
Ett utav mina favorit plagg i garderoben är bikinin.

Så nu blir det fast att kroppen ömmar och skriker ett litet pass med situps för där har jag ju mitt gamla rekord (innan graviditeten med twinsen)på 450 situps att slå. (och tills jag ens gör dem lär jag ju få jobba!!)
Kan jag då även få tävla lite med Jocke och slå honom så blir ju min kväll komplett!
För jag som är en tävlings människa älskar ju att förlora!
Eller inte..
Så på med tränings outfiten (Jane Fonda i sina forna glans dagar hade inte en chans eller?)och njut av det lilla som finns kvar på denna härliga kväll!
*Fumikomi Geri= En schysst karatespark. (som vid rätt träff ger dig ett aslångt försprång för att hinna pinna iväg (om du e lite snabb under sulorna vill säga)ifrån din ganska korkade storebror som mer än gärna vill slå dig gul och blå just för att du råkat repa en av hans favvo Lp skivor, typ!)

Som en Marskatt!!

Känslor!!
Tänkte lite på att det är Mars och det bara dräller av vårkänslor i allt och alla!!
Jupp, så även i mig! ;-)
Alltså jag menar (aa där kom de allaredan!)solen som vi alla gått och väntat på, nu är den pågång!
Äntligen!!
Man rakar av sig "vinterpälsen"(hehehehhe!)och känner solens första strålar smeka huden!
ÅÅh, så jävla göttigt de är!!
Mmm, som en mars katt!!??
Eller inte, den frågan lämnar vi åt dess öde!

Vad jag däremot känner så är det ju helt plötsligt lite lättare att gå vidare på något sätt..
Lättare att förlåta och vara förstående!

Eller hur funkar vi egentligen?
Är det inte så att vi blir lite snällare, lite bättre,lite givmildare, lite kåtare, ni förstår kanske vart jag vill komma?!
Jag för min del känner energin flöda runt i kroppen och det där man har gått och dragit på hela vintern (du vet de där som var så jävla jobbigt!!)det känns nu lite lättare, lite enklare och väldigt så mycket bättre på alla dess vis!!

Jag för min del kan bara med säkerhet säga att ikväll blir det en käftsmäll till mig själv för en jävla massa dravel om sol och vårkänslor!

Så puss å godnatt!

Att sälja sten till en smålänning..

Ok idag så är jag ganska taggad!
Dagen har fått mig att ifrågasätta lojalitet.
Hur den värdesätts och uppskattas.
Hur folk ser på dig och hur du ser på folk.
Detta i sin tur får mig att ifrågasätta ordet Respekt!!

Ta tex när jag "modellade" för ett halvt liv sen, då gjorde jag en hel del kul saker.
Jag fick en massa roliga livserfarenheter, men fick även lära mig att värdesätta mig själv och andra.
Vart gränsen för mitt eget ego går.
Jag valde att tacka nej till ett ganska stort jobb som både karriärs och penga mässigt hade garanterat allt, allt utom respekt!
Jag nobbade en tidning som börjar på s & slutar på litz..
Detta för att man kan inte köpa allt och definitivt inte respekt!
Hade jag gjort detta så hade jag "sålt" min självrespekt, till en summa (ganska hyffsad)pengar..
Respekt, en karamell att suga på..

Lojalitet då?
Om man jobbar som knalle tex, vart går gränsen för lojalitet då?
Går den vid "jagärnykternärchefenärinärheten" gränsen?
Eller om du som jag, aldrig druckit bakom disken.
Aldrig jobbat där påverkad.
Med andra ord lojal..
Men om du nu då står skit full bakom disken ex antal gånger eller kanske tom "blåser jobb" pga att du festat lite för mycket, hur lojal är du då?
Om man kniper käft om det och sen hoppas att alla runt ikring dig oxå ska göra det, är det att vara lojal?
Är det respekt?!
Är det ärlighet?!

Hur värdesätter man detta nu då?
Hur uppskattas din lojalitet?
Får du då den respekt du har gjort dig förtjänt av?

Jag kan väl tycka att man i mån och mycket "som man bäddar får man ligga".
Men om du nu då bäddar din säng ordentligt och det sen kommer en liten jävel och hoppar runt i din säng och stökar ner, kan du stå för din bäddning då?
Jag känner att allt har ett pris, eller i alla fall det mesta, dock inte respekt.

Ok,om man nu då inte har en chef utan en låt oss kalla det vän, vart drar du gränsen då?
Vart brister din lojalitet, din respekt?
Hur värdesätter du din vänskap?
Hur ärlig är du?

Jag känner att jag för egen del bara kan tala för mig själv.
Att jag bara kan vara det jag alltid är, det jag kräver av andra: ärlighet!
Och den jargongen borde ju ni kunna lika bra som jag vid det här laget vart jag står och tycker!!

Jag vet med säkerhet att jag är en jävligt duktig säljare.
Någon sa till mig en gång "du skulle kunna sälja grus till en småländsk bonde"..
Att vara en säljare kan alla men att få kunden till att köpa det kan färre..
Att sen min sambo ligger på samma nivå som jag gör ju inte saken sämre.
Tillsammans bildar vi ett "dream-team".
Tillsammans är vi elit!
Att jobba ihop med den du lever med funkar inte för alla, men för en del och då kanske du har ett vinnande koncept!
Detta har vissa insett och faktiskt gett oss en hel del bra jobb-erbjudanden.
Jobb värda att fundera på..

Men sen finns det ju även då från våran sida något som heter lojalitet, respekt men även vänskap!
Att ha ett jobb man trivs med och dessutom kan mycket om är ju ganska givande.
Inte minst för företaget du jobbar åt!
Om du tex säljer blommor kan det ju vara en klar fördel om du inte bara ser skillnaden på en fredskalla och en kaktus utan även kan berätta en del om dem.
Om sen chefen/vännen ser min kunskap och uppskattar den med tidigare nämnda faktorer.
Det är då jag som anställd/vän ger allt.
För oavsett om det handlar om vänskap eller jobb så satsar man inte helhjärtat blir det skit oavsett hur du vänder röven!

Alltså jag menar att oavsett om du är vän,anställd,chef,sambo,gift,moster,granne,kusin (aa, jag idiot förklarar även idag då vissa inte förstår..)osv..
Vad du än har för "relation" som du värdesätter så kommer du långt med just:
Lojalitet, ärlighet & respekt!

Så ta nu hand om dina relationer oavsett vad du har för några för så länge du är rädd om dem så har du vunnit mycket.
Då har du vunnit min Respekt!!

Ärlighet varar längst eller?!

Tjupp, tjupp!
Attans vad dagarna går!
Mars allaredan, tycker inte att det var länge sen det var jul.
Våren på ingång, härligt!!
Sen sist har det ju hunnit hända en hel del.
Jag har hunnit bli lite äldre, har hunnit börja träna lite smått.
Har hunnit få mig väldigt många intressanta nya upptäckter om folk, både på gott och ont!

Och det är väl lite däråt jag kommer att dra mina tankar denna gång.
För som jag sagt tidigare så kommer jag inte stänga ner yttligare en blogg.
Jag har sagt det innan men känner att jag är tvungen att påpeka igen att denna blogg skrivs, för, om, med, av mig. För min skull och ingen annans!
Jag kommer garanterat trampa folk på tårna. Kommer garanterat få frågan (som så många gånger förr) "du skrev om mig va?!"
Av alla som frågat så har EN gissat rätt EN gång, vilket jag oxå bekräftade direkt att det handlade om honom!!

Ok folk nu då!
Vad tycker jag egentligen?
Alltså, som jag har sagt innan och kommer garanterat få säga igen: ÄRLIGHET!!
Ärlighet är så viktigt för mig.
Att man kan stå för vem man är, vad man gör och vad man tycker!
Att man inte ska säga en sak men ena en annan.
Att man inte ska försöka dölja eller lägga saker och ting på andra.

Men i vissa lägen så kanske man gör bäst i att hålla tyst.
Man kanske bara ska acceptera vissa saker, bara låta de passera medan du tyst låter det glida förbi dig eller?
Eller är det inte så då, att du blir det du avskyr.
Du blir en som inte är ärlig!

Sanningen ligger i betraktarens ögon, eller?
Men tänk om betraktaren inte ser allt.
Den kanske inte är ärlig,
Den kanske är van att allt och alla svassar på tå efter personen ifråga.
Hur ärligt blir det då?
För dig, mig och omgivningen?!

Äsch, jag vet inte.
Men har lärt mig att ibland kanske man gör bäst i att bara hålla käften och hålla med.
Att man kanske för att inte bli nermejad och totalt överkörd, bita ihop kanske lite iaf.
Men shit vad svårt!(och oj, vilka "käftsmällar" jag har fått pga det!)
Jag är jätte dålig på det.
Skulle nog helt ärligt tom kunna kalla mig totalt värdelös!
Jag har ju fått det inpräntat i mitt huvud av framför allt min far: "Säg vad du tycker och tänker.Stå för vem du är!"
Samma sak lär jag mina barn.
För kan jag inte lära dem det, så kan jag nog inte lära dem något!
Så kom inte och gnäll via din mamma,pappa,svärmor,svärfar,bästis,sambo,syrra (ah, ni kanske fattar vad jag menar!!)utan kom direkt och säg vad som skaver.
Och kan du nu inte det, så tycker jag att du gör bäst i att hålla käft!
Enkelt va?!

Så tips till er som skickar ut pekpinnar till höger och vänster.
Vissa kanske skulle lyssna mer på dig/er om ni:
* Sopar rent framför egen dörr först
* Va ärlig i alla lägen
* Stå för dina åsikter
* Respektera andras
* Begär inte saker av andra du inte kan leva upp till själv

Kan du fixa dessa fem super enkla punkter så har du kommit långt, framför allt i mina ögon.

Och till dig som tog åt dig av kvällens tankar:
Svider orden som du nyss läste så var detta inlägg ämnat just för dig!
Alltså jag menar, de ska sitta som en käftsmäll.

Det goda nu då, att folk som jag trodde kände visar sig vara små oslipade diamanter.
Hårda, men väldigt, väldigt fina!
Eller folk jag känt ytligt visar sig vara så fina, så roliga och jag är så tacksam över att jag ha gett dem en chans!
Tacksam över att kanske tom kunna kalla dem vän!
Sen diamanterna som jag har på avstånd runt omkring mig, de jag alltför sällan träffar.
(de som klappar takten i min fanclub!;-))
Dem som jag bär med mig inom mig, jag önskar att ni var närmre, att vi kunde ses mer ofta.
Jag saknar er brutala ärlighet!!
Jag saknar era galna upptåg, era knäppa ideer, era perspektiv på livet.
Jag känner på mig att i år så blir det kära återseenden.
I år tänker jag göra allt för att vi ska ses!
Både ni i och utanför Sveriges gränser, nu är det dax!
All min kärlek till er.

Puss