Livet är så kort!

För er som undrar så har jag inte gått under jorden.
Jag har stirrat döden blint i ögat.
Jag har funderat, analyserat och om preoriterat hela min livs bild.
Jag har sett en nära familjemedlem lida och plågas.
Att se henne plågas, våndas & slitas mellan hopp och förtvivlan är det jobbigaste jag genomlidit.

Hennes sambo försvann i en lavin precis innan påsken.
Jag påbörjade min resa hem till henne på påskafton.
Söndagskvällen var jag äntligen där i Senja, Norge.
Lavinras hade gjort att vägarna dit var avstängda så efter att åkt bil, buss, flyg fick sista biten ske med båt över havet för att komma fram.
Kändes som en taskig "katastrof-film" där man redan vet att huvudrolls innehavaren är borta.
Att vänta på att de ska börja leta och gräva efter deras kroppar.(De var tre barndomsvänner som gick bort.)
Att förbereda sig och henne på vad som komma skall.
Att få hennes älskade hem.
Att hjälpa henne plocka ihop spillrorna av deras liv för att hon ska vidare.
När man befinner sig i en sådan situation binder man även starka band med människor man aldrig innan mött.
För man finns för varandra.
Man kramar, stöttar och hoppas att det lindrar en gnutta.
Nu är grabbarna funna och vilar där de ska.
Kvar står deras älskade.
Livet är jävligt hårt ibland.

Allt detta har fått mig att fundera på om det verkligen är värt att bli sur på ungarna när de går in med skor på mitt nyskurade golv.
Eller är det värt att slösa värdefull tid på meningslöst tjafs?
För mig känns det väldig löjligt att bli sur för sådana skit saker.
Är det inte istället bättre att faktiskt ta tillvara på varje stund man har med sina nära och kära?
Jag vet att de i Norge skulle göra vad som helst för fem minuter med de sina som gick bort på ett så brutalt och tragiskt sätt.
Jag vill inte ångra mig.
Inte en gång till för jag reste ju dit när det var försent, när han redan var borta.

Jag tänker leva mitt liv till fullo.
Jag tänker inte ta hänsyn till "vad andra" ska tycka!
Jag har tex alltid önskat mig fler tatueringar än den enda jag bär.
Tänkte göra en till, sen skulle det få va just för att vad andra ska tycka..
Jag tänker ge mina ungar godis även om det inte är lördag, om jag nu vill det.
Och vill jag dricka skumpa på en tisdag just för att det är tisdag så tänker jag göra det!
Livet är för kort för att slösas bort på en massa onödiga "om och men".
Att vakna brevid mannen jag älskar är helt fantastiskt!
Att kunna sträcka ut handen och dra fingrarna genom hans hår när han sover.
Eller att bara kunna tassa in och titta på mina fyra mirakel när de ligger och sover i sina sängar.
Att kunna lyfta luren och höra sin systers röst i andra änden och faktiskt säga, jag älskar dig!

Nu har våren kommit hit och i söndags när vi var ute i trädgården gjorde jag något jag aldrig gjort innan.
Jag satte mig ner och njöt över att solen sken och att jag är här! (något jag tagit förgivet innan)
Trots att ungarna löpte mer eller mindre amok.
Trots att trädgården ser ut som fan själv efter hösten (då jag inte kunde göra något då twinsen var inneboende och jag var stor, tung och väldigt ovigulant.)
Men jag njöt av stunden och livet.
Inser att jag är väldigt rik som har allt detta!
Jag lever här, jag lever nu och jag lever till fullo för imorgon kan det vara försent!

Tills vi möts igen Börge, sov i ro min vän!