Stora arslen, små rövar.

Oki, here i go. Mer bitter, mer bitch än vanligt.
Varför?!
För att folk är så jävla otroligt korkade.
Jag kan inte förstå hur man är funtad om man tror att livet är så jävla "easy picey"!
Jag fattar inte att folk i allmänhet inte kan få in i sina minimala ärthjärnor att som man bäddar får man ligga.

Så om man nu då låt oss säga har något man vill framföra till någon.
Varför inte säga det då?
Till personen ifråga öga mot öga?
Nej, det är ju jobbigt,  svårt, läskigt eller vad fan nu orsaken må vara.
Gör det, steppa upp.
Stå på dig.
Jobbigt?
Ja ibland,  men vem fan har sagt att livet är enkelt?

Jag för min del säger vad jag tycker och tänker.
Och just nu är jag fan chockad av folks feghet,  deras illojala sätt att vara.
Ska det vara så här?
Är det så här vi vill att  världen ska se ut för våra barn?
Nä du.
Inte en chans!
Jag förväntar mig att mina barn växer upp till ärliga, raka indivder.
Som faktiskt vågar stå för vad de gör & även ta konsekvenserna av sina handlingar.

I min omgivning fanns en gång en feg skit som gled på en räkmacka genom livet.
Någon som faktiskt trodde att solen gick uppochner med den.
Visst om man under sin uppväxt faktiskt aldrig behöver stå för vem man är eller faktiskt har gjort, då blir livet ganska brutalt när man en dag tvingas inse att fancluben man har faktiskt bara består av dennes föräldrar.
Då kanske man lätt kan känna sig lite orättvist behandlad.

Och hur ska man behandla andra då?
Vad förväntar du dig?
Själv förväntar jag mig att man faktiskt tar i hand och presenterar sig.
Att man faktiskt reser sig upp och erbjuder sin sittplats på bussen åt någon annan som behöver den bättre. Oavsett ålder.
Att ett handslag på något faktiskt betyder något.
Att man står för sitt ord.
Sådana saker kan ju tyckas självklara för de flesta.
Men var FAN brister det då i sådana glasklara saker?
Vad är det som gör att poletten fastnar på vägen och inte plingar ner?!

Ska vi ha det så här?

Jag blir fanimej tokig på att folk öser ut i div sociala medier :" rösta inte på detta, tyck inte så, tycker du inte som jag är du inte min vän. Jag tycker bla, bla, bla!"
Och var tog allt jävla babbel vägen med att det är ett fritt land.
Ja, jävligt fritt om jag tycker som du!
Men vem har sagt att det du tycker är rätt??!
Vem har gett dig rätt att nedvärdera någon annans åsikter?
Är du då bättre än de du vrålar ut skit om i just sociala medier?
Jag bara undrar..

Något annat jag undrar över är, hur man kan döma en annan människa så lätt.
Med en axelryckning & en lam ursäkt i stil med:" vi gick faktiskt i samma klass, gympagrupp osv på högstadiet. "
Jaha, stannade du kvar där oxå?
Som person menar jag?
Förhoppningsvis har både du, jag & killen i skåpet bredvid gått framåt sedan dess.
Om du nu inte har det, kanske du borde göra dig själv en tjänst eller två och bara vara tyst..

Fast det är ju bra vad jag tycker.
Och vem har sagt att jag har rätt?

Jag tror helt & fullt på att om vi vuxna faktiskt istället lär våra barn de grundläggande kunskaper jag skrev om tidigare så kanske men bara kanske växer våra barnbarn upp till att inte bli, egocentriska, känslokalla indivder som inte ser längre än vad näsan räcker.
För som vi så kallade vuxna uppför oss idag, borde vi nog tänka om både två och fem gånger.
Skrämmande!

Och denna gott folk, denna käftsmäll bjuder jag som vanligt på!

Unce upon a time, Fuck You, The End..

Oki, idag har varit en Nirvana dag.
Och för er som känner mig vet att avrundas Nirvana med annan rock i ösig takt, så var det inte så allvarligt.
Börjar jag därefter gräva i rockballader då är vi ute på "halt vatten" för att citera en fin pingla på landet...

Skit i det, i min Nirvana dag. Där lägger vi locket på och så går vi raskt in på eftermiddagens tankar.
Tankar som faktiskt cirkulerat runt en diskussion jag hade med en viss gubbe för några veckor sedan.
Vi kan kalla den gubben för far.

Vet inte riktigt hur vi halkade in på ämnet,  men började någonstans mellan hur folk och familj ser på samma jävla person.

Vad jag menar är, när jag var reseledare och gick i kavaj och knälång kjol med stövlar som jag kunde spegla halva hultan i, då dög man minsann i allas ögon. "Så korrekt & duktig hon är minsann"..

Ok, när jag är jag. När jag kan gå ut i  mitt nitbälte, rockiga tröjor och slitna jeans.
Är jag inte samma person som just hängt av sig kavajen?
Eller gästspelar vi endast i en stor äcklig dokusåpa?
Va fan vet jag?
Djävulen förklädd i kostym och vällagd frilla...

Diskuterade med far.
Min far.
Han som faktiskt var hela min värld när jag var en liten flicka. Pappas flicka...
Vad som hände sen, var livet började och flickan försvann vet jag inte....
Iallafall min far och jag diskuterade kroppen. Inte vilken som helst utan min kropp. Ärren.
Pappa har alltid sagt till mig,  tänk dig för. Tänk på hur du kommer se ut som gammal..
Vilket jag delvis gjort.
Det har styrt och präglat mig.
Vad som mer har präglat mig är min sjukdom. Den som ärrat min kropp.

Ärren hjälper mig att minnas mina smärtor,men även hur livet kan förändras.
De håller mig på min lilla räls.
Jag vet vad jag har, vart jag kommer ifrån och vart jag är påväg.

Varför ska jag inte dölja dessa utåt, för inuti finns de ju ändå?
Varför inte göra dem vackra?
Varför spara på något jag med tur har "glädje av" när jag närmar mig slutet på min reaa?
Varför spara på en ärrad kropp när den kan " bli som ny?"
Många, många timmar under nålen sen är de borta.
Jag som inte ens är halvvägs eller kanske eller inte...
Vem vet mer än mär livet startar?
Vem kan veta när vi är halvvägs?
Eller nära slutet..
Vem vet??

Min far är envis som få.
Svår att övertala om han väl bestämt sig.
Ibland är han som en varböld i röven & ibland är han bara just min pappa.

Och lyckas man då få honom att förstå,  då är det jackpott!

Och jackpott fick jag när vi diskuterade min kropp. Min ärrade kropp.
Jag skiter väl i om det ser illa ut 10-år innan jag dör. Jag kanske inte ens når dit.
Vem kan veta, vem kan säga?
Jag skiter väl i om gubbarna & kärringarna på gågatan i Hultan får en smärre hjärtklappning just för att reseledarstassen hänger i garderoben.
De som precis rekommenderade bolaget för Arne & Greta på bridge'n i fredags..
Och nu går jag här och ser ut sådär!!
Tatuerad, piercad och "dan"..

Som min älskade gamla moster skulle säga:"åhhhhhhh!!!!Lillla pluttan" & kippa efter andan när hennes man fnissar i smyg åt att just jag är jag.:-)

Vad jag menar med allt detta dravel är att oavsett hur du klär dig, vad du än smyckar  din kropp med så döm inte utan på innan du har tittat inuti.

Sen spelar det inte så stor roll på vem du är och vart du är på väg.
För en sak är säker,  vi ska alla en dag dö.
Förhoppningsvis när vi kvalar in i den äldte kategorin och då ger jag fullständigt fan i hur du ser ut för då kommer jag garanterat inte att bry mig. Rynkig, piercad, tatueringar eller inget alls

Skiter i vilket för hur du än vänder och vrider röven, gammal som ung så spelar det ingen som helst roll. Så länge du behandlar folk med respekt.

Tack far för att du är du & att du faktiskt numer lyssnar på vad jag har att säga. Tack för att du har lärt mig vem jag är.
(Ibland gör du tom som jag säger åt dig.)
Tack för att du är du.
Men framförallt för att just du är min far.
Jag älskar dig.

Konsten att plocka svamp på gågatan.

Idag har jag funderat på hur livet som singel kvinna ter sig.
I ett sömnigt småsamhälle antagligen nära dig.
Mina tankar kretsar då hur folk man förväntar sig att man ska agera.
Vad som är ok och inte.
Vart de berömda gränserna går..

Själv är jag ju inte singel men har några riktigt fina tiopoängssvänninorsnyggasom satan vänner som då är singlar.
Vi pratar, diskuterar,  ventilerar & asgarvar om detta stora lilla ämne.

Alla har väl någon gång fått sms som anspelar på sex.
Och ibland så kanske vederbörande bör tänka på att ska du bjuda ut en pingla på middag, bio etc så bör du inte skicka en bild på ditt nyrakade paket.
Kanske ej heller ge detalj beskrivning på hur din sneda lilla numer flintskalliga vän ser ut,  glad som ledsen.
Vi btyr oss inte. Kukkomplex smittar inte på motsatt kön.
Vi tackar, asgarvar,  bockar och ställer in allt vad date heter.

Eller denna då  på lilla citys "avenyn " (efter en tuff dsg på jobbet): "Hej, du att jag tänkte...
Fan va fin du är.
Om du och jag skulle ta och plocka lite svamp? I skogen, umgås, plocka svamp.. "

Alltså va fan grabbar??!
Vadå plocka svamp?
Om du har samlat mod till att gå fram till pinglan för att bjuda ut henne, sen fråga om svamp?!
Antingen är du för snål för en middag eller för jävla feg för att klämma ur dig:" ska vi gå hem och ligga lite.

Att va singel i ett småsamhälle är fan inte lätt som tjej.
Antingen ska man leva som nunna eller ta någon som är tok desperat eller någon annans partner eller göra som jag gjorde direkt importera en karl från ett annat landskap. 😉

Vad jag verkligen menar med detta är att bara för att man som singel kvinna lever på en väldigt liten ort så kanske man inte är helt galet desperat även om du tror det! Jag menar, gift, singel, kantarellkung eller om du  heter Svamp Bob.
Det spelar ju ingen större roll!
Allt man faktiskt önskar sig är en man som inte alla i släkten och kompiskretsen legat med.
En man som bara är min & inte fem stycken andra brudars oxå.
En som inte slåss.
En som faktiskt vågar säga ska vi ligga ist för ska vi plocka svamp ..
Fattar inte ..

Kämpa ni brudar, ni är så fina och är värda så mycket mer än det.

Fuck off kantarellkungen, kvalité framför kvantitet .

Riktiga fittor har håriga kulor.

Oki, har funderat på det här med män...
För vissa är en riktig karla karl en som charmar kvinnor så det står härliga till.
För andra har han mega muskler.
För somliga är han super smart & gör en kalkyl på hur han ska få dig att falla.
För mig, för mig är en riktig man någon som vet varifrån han kommer,  vad han tycker & vart han är på väg.

Jag hatar.
Verkligen avskyr folk som inte vågar stå för sina egna åsikter.
Män som kvinnor.

De där som slickar din röv så det svider.
De fyller sina munnar med en massa orddravel & bajs.
Fega, jävla kräk.
Svaga indivder, som inte har något som helst problem med att ljuga dig full av skit via telefon för öga mot öga blir det ju jobbigt.

De är lika svaga som människorna som utnyttjar läget av någon annans position.
Sen om den tillhör en chef på nån skvallerblogg, någon topp chef eller eliten av någon större klubbverksamhet. Jag menar vissa glider på andra, jag gör det inte.

Det är så mycket enklare att gömma sig bakom någon annans rökridå en att bygga sig en egen mur.
Att snacka i skuggan för i dagsljus blir det jobbigt.
Det är så mycket enklare att vara falsk än ärlig.
Men vet du?
Det får igång min inre kämpar glöd.
Den som skalar av dig naken.
Blottande, bar visar den dig din stjärt för allmänheten.
Du vet att jag kämpar.
Trodde vi var vänner,  du bränner.
Bränt barn skyr elden, skyll dig själv.
Ska visa er vad lojalitet är.
Ska visa hur man kämpar.
Ska visa er hur det känns att sänkas av någon som du litat på.

Så trött på att de största fittorna går i lågskor.
Så trött på att kämpa för självklara egenskaper som betald skatt, lön, pension mm.
Jävla pack!

Skulle kunna göra det enkelt för mig, men jag är inte som ni, veka, fega, svaga.
Skulle jag spela enkelt hade detta redan varit löst.
Men det är inte min grej.
Vi kör det den riktiga vägen.
Den man kör om man inte har brallan full med skit.

Du kan kalla ditt företag för tex sweet poisedon, eller b-textil, eller kanske verab..
Vad vet jag??
Jag är ju bara tjejen ni ljuger rätt upp i ansiktet.
Henne ni kör över helt för att sen skylla på.
Vet ni?
Hade jag inte haft det jag har i bagaget så hade jag antagligen varit knäckt.
Men vet ni?
Ni är en piss i havet,  inget mot vad jag verkligen har slagits emot.
Ni har gått på en nit denna gång.
Hämnden är ljuv mina herrar och pay back is a bitch.
See u at the bottom.;-)

Att kunna gå vidare..

Stockholm är vackert.
Ligger här på sachsska & tittar ut över staden.
Funderar på det här med livet.
Igår kväll gjorde sig livet ännu en gång mig påmint om hur fort allt kan vara över.
Hur viktigt det är att man visar de man älskar att man faktiskt gör det.

Lilla vackra Ellie.
Min yngsta dotter.
Så liten men en så otroligt viktig person.
Så sjuk, så liten & skör.
Vad skulle jag göra om vi förlorade henne?
Hela våran familj och värld skulle rasa.

Har funderat mycket över familj.
Vad den betyder.
Vad den borde betyda.

Hur man kan vara så ytliga när det ändå är eran egen.
Hur kan man inte bry sig?
Fast det är bra, för nu vet jag.
Jag vet att ni inte bryr er.
Ytliga.
Lika falska som kopiorna på kläderna ni stoltserar med.
Ett tomt skal, ett pråligt yttre.
Så att inte grannen ska se.
Så att ni ska passa in i erat fasad spel ni spelar ihop med era vänner.

Hade ni brytt er om vi hade förlorat henne inatt?
Hade ni i själ och hjärta brytt er?!
Jag tror faktiskt inte det.

Ett mess, ett ord på Facebook, ett kort samtal i mobilen.
Något!
Något som visar att ni undrar hur er systerdotter mår.
Att ni bryr er.
Att ni faktiskt har några känslor för denna lilla fantastiska individ.

Skämmas borde ni göra!
Skämmas över att ni hellre spelar teater med fake fasad så att ingen ska kunna ana att ni faktiskt inte har en aning om hur mycket hon kämpar.

Jag skiter i allt nu.
Jag är så otroligt trött på att dölja.
På att låtsas om som om att vi finns för varandra.
Det gör vi ju inte och har antagligen aldrig gjort.
Inte på riktigt.

Ni lär mig att man kan inte välja sin familj.
Att blod inte är tjockare än vatten.

Jag har en familj.
En fantastisk familj.
Där vi finns för varandra.
Oavsett vad grannarna, jobbarkompisar, kärringen på konsum tycker.

Nu har mörkret börjat lägga sig över Stockholm.
Jag tittar ut genom fönstret.
Smeker min älskade dotters febriga huvud.
Hon sover.
Jag funderar.
Småland, mörkaste småland.
Jag ångrar inget.
Jag kommer aldrig mer att vända åter.
Finns inget kvar där mer än falska fasader.

När ni leker fina familjen.
När folk snackar om hur vår familj är.
Tänk då på hur ni har valt.
Falska fasader istället för att bära huvudet högt och visa kärlek.

Jag ångrar inget och för första gången någonsin i mitt liv är jag stark, trygg och älskad av människor som faktiskt ser mig för den jag är och inte den ni tycker jag borde vara.

Hoppas dessa ord svider, nöter och bränner.
Precis som en tvättäkta käftsmäll!

Snygg och stygg!

De senaste dagarna har mina tankar snurrat, snubblat och trevat sig fram i någon form av ålderskris.
Och då menar jag kanske inte just " shitvadgammaljagär"!!
Utan mer, helvete jag blir trettiofem, vad fan har jag åstadkommit??!
Rannsakar mig själv, filurar, filosoferar och analyserar.
Vad är jag då?
Vem är jag?
Vart är jag på väg?

Jag är lycklig, busig, älskad, ambitiös, flitig, galen, mig själv.
Jag är fruktansvärt social, vet att jag är stark.
Ibland är jag klok, ibland är jag en idiot.
Är brutalt ärlig.
Jag är även hetlevrad, jag är ganska rå i vissa lägen.
Jag är orädd och öppen för väldigt mycket.

Jag tror att jag är en väldigt bra vän.
När jag väl släpper någon nära, släpper jag dem sällan.
Att älska är svårt.
Att låsa dörren är enkelt.
Att vara någon som backar upp i alla lägen har både sina för och naktdelar.

Jag är nog ganska nöjd med vad jag har åstadkommit.
Jag är ganska nöjd med vem jag är.
Jag känner mig oerhört stolt och lycklig över mina fyra fantastiska barn.
De har hjälpt till att forma mig.
De har lärt mig min inre styrka.
Utan dem skulle jag inte vara hälften av den kvinna jag faktiskt är.

Jag har snubblat fram i mörker.
Trevat, fallit, rest mig och snubblat vidare.
Varje tår som har trillat har gjort mig starkare.
Varje blåmärke jag har haft har läkt men givit mig mer styrka.
Sakta har jag byggts.
Sakta har jag hittat mig själv.

Fram ska jag.
I år blir fantastiskt!
Snart är  min mammaledighet slut.
För alltid.
Detta var sista gången jag är hemma .
Sista gången jag njuter av liven jag har skapat.
Våra mirakel,  underbara, perfekta, fantastiska små!
Nu börjar en ny epok i mitt liv.
Och det känns banne mig helt fantastiskt!
Så Fuck off ålderskris, jag är bättre, starkare, snyggare och mer fenomenal än vad jag någonsin varit!

Och om detta nu råkar stöta dig, jobbigt!
Eller inte life is a bitch och kan du inte inse det, då får du en käftsmäll av det som kallas livet.;-)

Skitungar i bh!

Sen sist så har jag funderat på detta om barn.
Vad vi har för krav på våra barn.
Om vilka vi hoppas på att de ska bli.
För min egen del så önskar jag att de ska bli kärleksfulla, kloka, varma människor.
Att de lär sig skilja på rätt och fel!
Att de på bussen faktiskt reser sig från sin plats och ger den till någon som behöver den bättre!
Att det där eviga tjatandet som man så flitig får utöva som förälder faktiskt fastnar någon gång!

Det som fick tankarna att rulla dit var faktiskt ett barn.
Ett barn som redan nu visar tydliga tecken på att bli en riktigt bitch!
Kanske inte är så konstigt.
Tycker väldigt synd om henne.
Är man tio år anser inte jag att man tex ska använda bh.
Jag menar, ska man inte ha något att stoppa i den?
Jag skulle aldrig låta min tioåriga dotter ha bh eller string för den delen heller.
Att man som tioåring faktiskt vräker ur sig saker så man bara bävar.

Jag menar bara för att jag inte springer runt i blommiga blusar och billiga pärlhalsband runt nacken betyder det ju inte att mitt barn inte har förmågan att lära sig se skillnaden på hur man bör uppföra sig och inte.
Jag är helt övertygad om att om detta barns morsa ägnade lite tid åt sin unge i stället för att vara så upptagen med att hålla sin falska fasad uppe så kanske detta barn skulle ha en ärlig chans till att få vara barn istället för att springa runt super sminkad, i bh och glappa en massa skit.
Skrämmande!
Jag blir mörkrädd.

För mig är det viktigt att barn få vara barn.
För mig är barnen det viktigaste vi har.
Vi får äran att förvalta dessa individer en kort stund.
Den stunden är det viktigt att ta tillvara på, den går fort förbi!

Kan man inte inse att barn inte är en "status pryl" utan inse att det är
det viktigaste man kommer göra i hela sitt liv, då borde man ha avselsförbud.
Och de orden hoppas jag att de sitter som en käftsmäll!

Feminister, jag & ilskna kärringar, garanterat!

Tidigare i veckan så ŗåkade jag fastna i ett program på tv:n som egentligen inte är något jag brukar fastna för. Detta har i sin tur fått mina tankar att snurra rejält under dagarna som gått..

Det som fått tankarna att spinna lite extra är feminism.

Det är något som jag har bestämt mig för att jag tycker är fruktansvärt korkat.

Jag är en bakvänd feminist, tror jag minsann!

Jag menar, ta tex det här med män/kvinnor.

Jag är en kvinna, jag förväntar mig att bli behandlad som det.

Ok, för att förenklat förklara hur jag menar kommer här några enkla saker.

Tex: det är natt, jag och sambon vaknar av konstiga ljud på undervåningen. Då vill jag att min sambo ska smyga ner och kika, ev slå ner en läskig inbrottstjuv och låta mig somna tryggt i hans famn.

Jag vill inte att han sparkar mig ur sängen & själv ligger kvar.

Jag får tassa ner, slår ner inbrottstjuven och sedan låter in sambo somna tryggt i min famn.

Så vill jag INTE ha det!

Jag vill heller inte att min sambo ska ha en vecka i månaden som låter honom vara som jag är när jag pms:ar.

Va fan, det är ju min kvinnliga rättighet!

Och detta med kvinnors önskningar, behov, begär mm.

Är de där feministerna villiga att lägga ner allt det?

Det tror inte jag faktiskt!

Jag älskar när min sambo är en gentleman.

När han håller upp en dörr åt mig, eller drar ut stolen åt mig när vi går ut och äter.

Jag älskar att han låter mig vara kvinnan i våran relation.

Jag älskar att kvinnor är kvinnor & män är män!

Detta fick då i sin tur tankarna vidare i denna man/ kvinna bana.

Jag menar jag tror helt & fullt på att vissa saker gör män bättre än kvinnor och vice versa.

Tex ta detta med brandmän. Visst det finns kvinnor som fixar det galant men det är långt i från många som gör det. 

Under 200 st faktiskt som har det som heltids yrke.

Personligen blir jag nog hellre räddad av Andreas 44 år ( som är medelåldern på brandmän) än av Mia 44 år...

Tror att den manliga kroppen har bättre fysiska förutsättningar än den kvinnliga i det läget..

Eller ta detta då.

Att få barn.

Det är banne mig inte jämnställt det heller.

Hur är det möjligt i dagens " jämnställda" samhälle?

Idag i dagens samhälle i Sverige så kan kvinnliga homosexuella lagligt "få" en spermadonation & få lyckan att bilda en familj.

MEN om du är en man då finns det inga lagliga sätt i vårat jämnställda land att få en surrogatmamma!

Galet, tycker jag!

Vi kvinnor ska ha så jävla mycket, men är vi villiga att offra allt för det då?!

Jämnställt?!

Tsss, my ass!

Jag vill inte att mina döttrar ska bli tagna för givet för att göra " mans grejer", jag vill inte bli tagen för det!

Jag anser att vissa saker fixar kvinnor bättre än män.

Och män de är banne mig bra på väldigt mycket!

Så ni som gapar om jämnställt samhälle, tänk efter lite ett tag!

Jag är kvinna och vill bli behandlad som det oxå.

Med blommor, choklad och en trygg famn att somna i.

Jag har inga planer på att överta den manliga rollen med allt vad det innebär!(stackars satar!)

Jag är och förblir kvinna & älskar varje sekund av det!

Så till bitterfittan i tvrutan tidigare i veckan som ville njuta av de kvinnliga fördelarna samtidigt som du kämpade för ett jämnställt Sverige.

Hoppas du håller upp dörren åt din man när ni går ut och äter. 

Jag tar även för givet att du klipper gräsmattan, byter oljan i bilen osv.

Och gör du nu inte detta så hoppas jag att klackarna på dina skor går av så du kommer ner på jorden.

Hoppas fallet blir hårt och att det sitter som en käftsmäll!

Som myror på rad...

Har funderat en hel del på hur man ska vara eller inte vara.

Eller varför vissa föds till " ledare" medans andra bara följer med strömmen och varken säger bu eller bä.

Eller varför vissas åsikter väger tyngre än andras.

Och det kan ju vara synd i vissa lägen..

Jag tänker på de där " grå mössen" som aldrig säger något och när de väl har något att säga är det ingen som lyssnar.

Sen de där som ska höras över precis alla. 

Ni vet de där som alltid hörs med sin gälla stämma och i det läget spelar det ingen roll om det är fem eller femtio personer i samma rum.

De har en tendens att mistlura sig över allt och alla.

Ni vet vilka jag menar va?

De där, störst, bäst och vackrast, typ..

Suck! De framkallar mindre trevliga sidor hos mig.

Jag rår inte för det.

Vet heller inte riktigt varför.

Vet bara att jag är hopplös!

Som ett barn som petar runt i en myrstack med en pinne.

Vet inte riktigt varför, men måste bara för att jag kan.

Jag gjorde det senast i veckan, petade runt lite i en myrstack och drottningen av stacken blev grinig och bitter för att en bröt och gick mot strömmen.

Och det är lite dit jag vill komma.

Vi bor på en liten ort, där man antingen ska slicka röv eller hålla tyst.

Inget av det är jag bra på.

Inget av det är min grej...

Ok, jag vet att det finns tillfällen då man borde vara tyst.

Kanske till och med borde bli den där musen.

Men det funkar inte längre för mig.

Jag har lekt den leken innan.

Många gånger, om och om och om igen..

Smidigt, ja visst!

Hur känns det inuti när hela du skriker NNNEEEJJJ, fast svarar ja?

Skit om du frågar mig.

Och det är det jag menar, alltså varför vågar folk inte stå för sina åsikter, handlingar etc?

Och till vilket pris?!

Jag skiter i om jag inte är tillräckligt " fin" för vissa bullkalas.

Jag skiter i truddelutt stunden på kyrkis. Skulle inte gå dit ens om jag fick betalt!

Skiter i att jag inte är någon " svärmorsdröm"!

Vet ni varför?

Jag är lojal mot mina vänner.

Dyrkar min familj.

Står för vad jag tycker och vem jag är.

Jag somnar gott om kvällen, lycklig över att jag är just jag!

Och precis det menar jag!

Om fler vågade stå upp för sig själva och sin egna åsikter så kanske, men bara kanske Hultsfred skulle vara mer än en utdöende ort som folk inte flydde ifrån åtminstone...

Just saying..

Culprit or Saint?!

Ok, nytt år nya utmaningar!
Detta år har redan hunnit leverera både den djupaste sorg & den största glädjen som man kan finna.

Hur har året varit hittills för er?
Ibland så undrar jag lite om allt är bestämt redan när vi föds..
Fast det vore ju lite för enkelt.
Jag menar alla blåsta människor, det kan ju knappast vara meningen
att vissa ska vara så blåsta. Vad är syftet med det?

Ta tex när man inte förstår att man inte kan hänga ut folk utan att det svider i slutet.
Att 100% ren bullshit faktiskt kostar!
Att man sen inte står för det man gör eller har gjort, det är trams!
Och på tal om trams så känner jag att fast att ingen jävel har med det att göra så ska vi nu klargöra en sak för alla!
Jag har kämpat för två av mina barn. Jag har kämpat för mig själv.
Jag valde bort ganska stora saker. Jag valde att skilja mig. Jag valde att flytta.
Varför?
Det finns ingen som orkar leva med en missbrukare. Inte i längden. Vem orkar det samtidigt som du ska orka vara mamma men även en egen person?
Inte jag iallafall!
Jag väljer mina barn.
Jag väljer att kunna leva.
Jag väljer bort fylla, aggressiva utbrott!
Jag väljer lycka, kärlek, glädje, glada barn, lycklig barndom.
Klandra mig gärna.
Men du har inte gått i mina skor.
Du har inte en blekaste aning.
Så bara var tyst. Säg inget. För det är hur mycket du vet!
Inget!!

Blir så trött på hur minsta lilla gruskorn förvandlas till berg.
Och är det berg ni vill ha, är det berg ni ska få!
Önskar att folk kunde lära sig att se skillnad på ironi och verkligheten.
Att folk som tycker och tänker en massa fixar sitt egna skit istället.
Att de kanske lär sig om de nu ska tycka och tänka skilja på vad som är fakta och bullshit.
Och i mitt lilla liv verkar det vara väldigt kul att stoppa näsan i.

Så jag har bestämt mig för att 2014 kommer bli överaskningarnas år.
Var ska sleven vara om inte i grytan? ;-)
Satsar hårt och plockar första ljuvliga sötman i form av ensam vårdnad av mina " stora" töser.
Och den satt nog inte som en käftsmäll utan kanske snarare som en riktigt jävla rallarsving!
Årets f