Fullständigt nockad!

I helgen så har jag upplevt något jag inte trodde jag skulle få känna igen någonsin.
Jag har blivit så rörd, så tagen av en enda liten, liten individ.
Och denna lilla heter Joshi.

Sist jag blev så rörd var av en golden tik jag hade.
Min Tintin, min älskling och tills jag blev mamma så var hon mitt absoluta allt.
Hon var mer än en hund. Hon var min skugga och jag hade med mig min hund precis överallt.
Dit jag gick, gick hon.
Jag har haft hundar efter henne men ingen har berört mig så som hon.
De andra var och är hundar. Tintin var så mycket, mycket mer.
Jag trodde att det var en sak som man kunde vara glad över om man fick uppleva en gång under sitt liv.
Dagen då hon somnade in tog hon med sig en väldigt stor del av mitt hjärta.
Fina, vackra "Tiffa".

Men i lördags hos Anders och Lotta hade de en liten sexton veckors valp.
Och jag tänker inte sticka under stol med att ALLA valpar är söta.
Men denna ljuvliga lilla sak, jag säger bara OJ!
Jag är ingen små hunds människa till att börja med.
Tycker att hundar mindre än knähöjd kvalar in i "marsvins" kategorin typ.
Små, bjebbiga saker som ofta blir lite små sura och bitska.
Men denna lilla underbara tjej.
Hennes personlighet är det som berör mig.
Hennes små lurviga små tassar, hennes mörkt bruna ögon med superduper långa ögonfransar.
Jag drogs till henne och hon till mig.
Jag kan inte sluta tänka på henne.
Hon dyker upp i mina tankar mest hela tiden.
Och det obehagliga är att jag blev så påverkad av henne att hon tom dök upp i mina drömmar i natt.
Jag börjar tro att vi hör ihop...

Jag gillar inte att bli så tagen, så påverkad, så frustrerad över att känna så här!
Tror det beror på febern jag har. Måste vara så, jag feber yrar helt enkelt och allt går över när febern är borta, eller?!

Darling, jag tror vi måste ha Joshi!