Tusen tårar och livet!

Idag skriver jag med sorg i tankarna.
Jag skriver med alla känslor som en människa kan känna på en och samma gång.
Hur värdefullt livet är.
Hur maktlös och liten man kan känna sig.
Eller i alla fall jag!

Dagen har gett mig så många tankeställare.
Om vad som verkligen är viktigt här i livet och hur oerhört skört livet är!
Idag har jag gråtit så oändligt många tårar.
Tårar för maktlöshet.
Tårar för hopplöshet.
Tårar av kärlek.
Tårar av frustration.

En "familjemedlem" till mig ligger begravd i ett lavinras.
Hans älskade sambo sitter och väntar på att räddningsmanskapet ska kunna nå dit.
Hans sambo har jag vuxit upp med.
De bor väldigt långt ifrån mig och avståndet oss imellan är just nu längre än någonsin.

Vi brukar ses på somrarna.
Då brukar hon komma hem.
För mitt hem är även hennes.
Förr förra gången hade hon med sig sin "fjälltoppsprins".
Då fick rösten jag pratat med i telefon i över tio års tid ett ansikte.
Han som har retat mig för min urdåliga norska.
Han som inte kan förstå att jag inte har en aning om vad han säger till mig när han pratar norska.
Han!
Vi hade så mysigt.
Vi grillade, spelade kubb och krocket.
Vi drog en "krogrunda" i lilla Hultan, dvs vi var på metropol för hotellet var stängt.
Vi missade taxin hem.
Vi skrattade!
Vi var en sväng på öland, vi badade och njöt av livet.

Jag var säker på att han skulle slita sig från sin älskade "fjälltopp" och att han skulle komma hit igen.
Nu blir det inte så.
Nu är det försent.

Jag som hatar vinter, snö och kyla.
Jag har aldrig varit där.
Långt, långt uppe i nordligaste Norge.
Det ångrar jag nu.
Jag ångrar över att jag suttit på röven och aldrig varit där.
Visst jag har barn och det har inte de.
Det är superlångt och lite halv krångligt att ta sig dit.
Men det går.
Om man anstränger sig och inte är så jävla bekväm.
Och det svider.
Det bränner och gör ont.
Det sitter som en käftsmäll.
Och det är inte mer än rätt, den ska jag ha.

Nu är jag snart antagligen på väg dit.
Till dem.
För att dela hennes smärta.
För att stötta, för att minnas och för att det är det enda rätta.
För att lägga mig brevid henne och hålla om henne hårt tills hon somnar.
Nu när det är försent.

Jag önskar att det inte var så långt borta.
Att jag kunde vara där nu.
Torka hennes tårar och krama henne.
Att jag kunde lätta all smärta om endast så för en liten stund.

Jag väntar på morgondagen med fasa.
Jag hoppas att allt bara är en ond dröm.
Att jag vaknar upp och inser att allt är som vanligt, som det ska vara.

Jag var arg på min sambo igår över en skit sak.
En piss i havet, en bagatell som igentligen inte betyder något.
Idag ser jag hur fånigt allt är.
Hur värdefull tiden man har tillsammans är.
Livet är kort, alldeles för kort för att ödslas på skit saker.
Jag är så tacksam över mannen som sitter brevid mig i soffan.
Han som raserade alla mina skyddsmurar.
Han som förändrade alla mina planer jag hade för livet.
Han förändrade dem till det bättre.

Han har lärt mig så otroligt mycket.
Han har lärt mig vad det innebär att älska.
Vad det innebär att lita på någon fullt ut.
Han har lärt mig vad livet går ut på!
Jag är så otroligt tacksam över min sambo och alla mina fyra fantastiska barn!

Idag går tankarna till min familj i Norge.
Idag går tankarna till vad som betyder något här i livet.
Idag går tankarna till mitt livs kärlek.

Så därför tänker jag göra något som för mig innan var helt otänkbart.
Men jag gör det idag för jag vill inte vakna upp imorgon och inse att det är försent.

Joakim, jag älskar dig!
Vill du gifta dig med mig?