Som en käftsmäll...

Tankarna idag har kretsat runt känslor. Väldigt starka sådana dessutom. Kärlek, hat, frustration, hopplöshet, förrakt, förståelse och empati.
Dessa känslor har rullat fram och tillbaka innom mig. De har malts om och om och om igen.
Tusentals tankar som susuar runt i huvudet med en väldig fart. Känslor som får mig att vilja skrika, krama och slå på samma gång. Jag käner mig äcklad över att känna ett sånt hat.
Hat, ett väldigt starkt ord. Ett ord jag sällan använder, ett ord med så mkt känslor bakom.

Jag trodde inte att jag skulle kunna reargera så här. Det värker av obehag i min kropp. En krypande känsla av frustration. Om jag bara hade vetat. Om jag bara hade anat. Men näe!
Kan man vara så naiv? Så blåögd?
Skrämmande, sjukt och väldigt frustrerande!
Om jag bara hade vetat!
Jag hade hållt hårt, skyddat, vakat och gjort något åt saken så mycket tidigare.
Men nu gjorde jag ju inte det. Inte förrens det drabbade mig och mitt. Inte förrens jag hade samlat tillräckligt med mod.
Vi pratade om smärta. Jag har med kännt smärta. Hopplöshet och förbannat mig själv över att jag tillät mig att hamna i den situationen.
Mina blåmärken är borta sedan länge. Hårtussarna som slets bort, har vuxit ut. Mina märken syns inte längre för de sitter endast kvar innuti. Nåt att jobba med, nåt att fundera på.
Att ljuga för folk så tveklöst, de som han påstod sig älska?
Hur man som en vuxen individ frivilligt väljer att göra så.


Tankarna susuar runt. Hur fan kan man göra så? Hur kan man sjunka så lågt?
Men det är din förlust. Det är du som missar meningen med livet.
Du är inte värd dem. Du är inte värd deras kärlek.
Du har tagit så mycket ifrån dem, ifrån oss!!
Men du ska veta att jag hatar inte dig. För du är inte ens värd att hata!
Men jag hatar det du har gjort. Det du har utsatt oss allihopa för.

Sju fantastiska individer! Sju människor som du har lärt en massa känslor.
Hat, svek och misstänksamhet.
Jobbiga sätt att lära sig innebörden av dessa känslor.
Känslor som vi alla har jobbat med på olika sätt.
Känslor som vissa utav oss precis börjat känna. Börjat förstå..

Mig har du även lärt vad styrka är.
Vad jag kan och inte. Hur mycket jag orkar och vart mina gränser går.
Mig har du lärt att värdesätta andra. Att lyssna. Att ta klivet och våga.
Detta har jag inte lärt mig utav din godhet, utan av din råhet. Av ditt sätt att va.

Jag hoppas att när du somnar om natten ser alla fems tårfylda ögon. Tårar som trillar av smärta, av svek. Tårar som trillar pga dig.
Jag hoppas det svider. Att du blir kvar utanför.
De lämnar dig nu, en efter en, efter en. Tills det inte finns någon kvar av dem.
De har varandra. De håller på att bygga något som du aldrig har givit dem.
Och de är duktiga ska du veta!
De bygger på kärlek, trygghet och empati.
Något de ger varndra. En relation.

Själv har jag också börjat leva. Att leva på riktigt.
Jag har lärt mig att öppna även den inre delen av mig.
Den delen som du lärde mig att låsa mer än den redan var.

Vet du, jag älskar mitt liv.
Jag skulle aldrig vilja byta.
Jag har någon som älskar mig.
Som älskar mina barn.
De kallar honom ofta för pappa nu.
Min familj har blvit större, vi har fått två små fantastiska till.
Tvillingar.
En helt komplett lycklig familj!

Jag hoppas att mina tankar om mina känslor sitter på samma sätt som allt du har gjort.
Mot dem, mot oss vuxna.
Jag hoppas att de sitter som en käftsmäll!!!