Att kunna gå vidare..

Stockholm är vackert.
Ligger här på sachsska & tittar ut över staden.
Funderar på det här med livet.
Igår kväll gjorde sig livet ännu en gång mig påmint om hur fort allt kan vara över.
Hur viktigt det är att man visar de man älskar att man faktiskt gör det.

Lilla vackra Ellie.
Min yngsta dotter.
Så liten men en så otroligt viktig person.
Så sjuk, så liten & skör.
Vad skulle jag göra om vi förlorade henne?
Hela våran familj och värld skulle rasa.

Har funderat mycket över familj.
Vad den betyder.
Vad den borde betyda.

Hur man kan vara så ytliga när det ändå är eran egen.
Hur kan man inte bry sig?
Fast det är bra, för nu vet jag.
Jag vet att ni inte bryr er.
Ytliga.
Lika falska som kopiorna på kläderna ni stoltserar med.
Ett tomt skal, ett pråligt yttre.
Så att inte grannen ska se.
Så att ni ska passa in i erat fasad spel ni spelar ihop med era vänner.

Hade ni brytt er om vi hade förlorat henne inatt?
Hade ni i själ och hjärta brytt er?!
Jag tror faktiskt inte det.

Ett mess, ett ord på Facebook, ett kort samtal i mobilen.
Något!
Något som visar att ni undrar hur er systerdotter mår.
Att ni bryr er.
Att ni faktiskt har några känslor för denna lilla fantastiska individ.

Skämmas borde ni göra!
Skämmas över att ni hellre spelar teater med fake fasad så att ingen ska kunna ana att ni faktiskt inte har en aning om hur mycket hon kämpar.

Jag skiter i allt nu.
Jag är så otroligt trött på att dölja.
På att låtsas om som om att vi finns för varandra.
Det gör vi ju inte och har antagligen aldrig gjort.
Inte på riktigt.

Ni lär mig att man kan inte välja sin familj.
Att blod inte är tjockare än vatten.

Jag har en familj.
En fantastisk familj.
Där vi finns för varandra.
Oavsett vad grannarna, jobbarkompisar, kärringen på konsum tycker.

Nu har mörkret börjat lägga sig över Stockholm.
Jag tittar ut genom fönstret.
Smeker min älskade dotters febriga huvud.
Hon sover.
Jag funderar.
Småland, mörkaste småland.
Jag ångrar inget.
Jag kommer aldrig mer att vända åter.
Finns inget kvar där mer än falska fasader.

När ni leker fina familjen.
När folk snackar om hur vår familj är.
Tänk då på hur ni har valt.
Falska fasader istället för att bära huvudet högt och visa kärlek.

Jag ångrar inget och för första gången någonsin i mitt liv är jag stark, trygg och älskad av människor som faktiskt ser mig för den jag är och inte den ni tycker jag borde vara.

Hoppas dessa ord svider, nöter och bränner.
Precis som en tvättäkta käftsmäll!