Oki, idag har varit en Nirvana dag.
Och för er som känner mig vet att avrundas Nirvana med annan rock i ösig takt, så var det inte så allvarligt.
Börjar jag därefter gräva i rockballader då är vi ute på "halt vatten" för att citera en fin pingla på landet...
Skit i det, i min Nirvana dag. Där lägger vi locket på och så går vi raskt in på eftermiddagens tankar.
Tankar som faktiskt cirkulerat runt en diskussion jag hade med en viss gubbe för några veckor sedan.
Vi kan kalla den gubben för far.
Vet inte riktigt hur vi halkade in på ämnet, men började någonstans mellan hur folk och familj ser på samma jävla person.
Vad jag menar är, när jag var reseledare och gick i kavaj och knälång kjol med stövlar som jag kunde spegla halva hultan i, då dög man minsann i allas ögon. "Så korrekt & duktig hon är minsann"..
Ok, när jag är jag. När jag kan gå ut i mitt nitbälte, rockiga tröjor och slitna jeans.
Är jag inte samma person som just hängt av sig kavajen?
Eller gästspelar vi endast i en stor äcklig dokusåpa?
Va fan vet jag?
Djävulen förklädd i kostym och vällagd frilla...
Diskuterade med far.
Min far.
Han som faktiskt var hela min värld när jag var en liten flicka. Pappas flicka...
Vad som hände sen, var livet började och flickan försvann vet jag inte....
Iallafall min far och jag diskuterade kroppen. Inte vilken som helst utan min kropp. Ärren.
Pappa har alltid sagt till mig, tänk dig för. Tänk på hur du kommer se ut som gammal..
Vilket jag delvis gjort.
Det har styrt och präglat mig.
Vad som mer har präglat mig är min sjukdom. Den som ärrat min kropp.
Ärren hjälper mig att minnas mina smärtor,men även hur livet kan förändras.
De håller mig på min lilla räls.
Jag vet vad jag har, vart jag kommer ifrån och vart jag är påväg.
Varför ska jag inte dölja dessa utåt, för inuti finns de ju ändå?
Varför inte göra dem vackra?
Varför spara på något jag med tur har "glädje av" när jag närmar mig slutet på min reaa?
Varför spara på en ärrad kropp när den kan " bli som ny?"
Många, många timmar under nålen sen är de borta.
Jag som inte ens är halvvägs eller kanske eller inte...
Vem vet mer än mär livet startar?
Vem kan veta när vi är halvvägs?
Eller nära slutet..
Vem vet??
Min far är envis som få.
Svår att övertala om han väl bestämt sig.
Ibland är han som en varböld i röven & ibland är han bara just min pappa.
Och lyckas man då få honom att förstå, då är det jackpott!
Och jackpott fick jag när vi diskuterade min kropp. Min ärrade kropp.
Jag skiter väl i om det ser illa ut 10-år innan jag dör. Jag kanske inte ens når dit.
Vem kan veta, vem kan säga?
Jag skiter väl i om gubbarna & kärringarna på gågatan i Hultan får en smärre hjärtklappning just för att reseledarstassen hänger i garderoben.
De som precis rekommenderade bolaget för Arne & Greta på bridge'n i fredags..
Och nu går jag här och ser ut sådär!!
Tatuerad, piercad och "dan"..
Som min älskade gamla moster skulle säga:"åhhhhhhh!!!!Lillla pluttan" & kippa efter andan när hennes man fnissar i smyg åt att just jag är jag.:-)
Vad jag menar med allt detta dravel är att oavsett hur du klär dig, vad du än smyckar din kropp med så döm inte utan på innan du har tittat inuti.
Sen spelar det inte så stor roll på vem du är och vart du är på väg.
För en sak är säker, vi ska alla en dag dö.
Förhoppningsvis när vi kvalar in i den äldte kategorin och då ger jag fullständigt fan i hur du ser ut för då kommer jag garanterat inte att bry mig. Rynkig, piercad, tatueringar eller inget alls
Skiter i vilket för hur du än vänder och vrider röven, gammal som ung så spelar det ingen som helst roll. Så länge du behandlar folk med respekt.
Tack far för att du är du & att du faktiskt numer lyssnar på vad jag har att säga. Tack för att du har lärt mig vem jag är.
(Ibland gör du tom som jag säger åt dig.)
Tack för att du är du.
Men framförallt för att just du är min far.
Jag älskar dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar