På väg.

Nu är jag på väg till dig..
Och jag kommer med blandade känslor.
Jag har längtat så efter att träffa dig.
Men jag önskar att det var som det brukar vara när vi ses.
Att det är för att dela glädje.
Denna gång kommer jag till dig för att dela det svåra du genomgår.
För att bara vara hos dig hjärtat.
På bussen hit funderade jag på allt vi har gjort.
Hur det var när vi var små.
Hur vi kröp ner i sovsäckar i tältet på farmors och farfars gräsmatta.
Alla bus, källargubben och hur många liter vinbärs saft vi drack ihop som barn.
Eller när vi var tonåringar och var lite små tokiga.
Jag undrar lite över hur det kommer vara när vi blir gamla.
Tror du att vi kommer vara lika tokiga då?
Jag tror det.
När vi är där då kommer vi kunna titta tillbaka på allt vi har gjort ända sen vi var små.
Hand i hand kommer vi kommer vi att gå.
Som vi alltid gjort, som vi alltid gör.
Och snart är jag där.
Med min hand i din.
Jag älskar dig.

Tusen tårar och livet!

Idag skriver jag med sorg i tankarna.
Jag skriver med alla känslor som en människa kan känna på en och samma gång.
Hur värdefullt livet är.
Hur maktlös och liten man kan känna sig.
Eller i alla fall jag!

Dagen har gett mig så många tankeställare.
Om vad som verkligen är viktigt här i livet och hur oerhört skört livet är!
Idag har jag gråtit så oändligt många tårar.
Tårar för maktlöshet.
Tårar för hopplöshet.
Tårar av kärlek.
Tårar av frustration.

En "familjemedlem" till mig ligger begravd i ett lavinras.
Hans älskade sambo sitter och väntar på att räddningsmanskapet ska kunna nå dit.
Hans sambo har jag vuxit upp med.
De bor väldigt långt ifrån mig och avståndet oss imellan är just nu längre än någonsin.

Vi brukar ses på somrarna.
Då brukar hon komma hem.
För mitt hem är även hennes.
Förr förra gången hade hon med sig sin "fjälltoppsprins".
Då fick rösten jag pratat med i telefon i över tio års tid ett ansikte.
Han som har retat mig för min urdåliga norska.
Han som inte kan förstå att jag inte har en aning om vad han säger till mig när han pratar norska.
Han!
Vi hade så mysigt.
Vi grillade, spelade kubb och krocket.
Vi drog en "krogrunda" i lilla Hultan, dvs vi var på metropol för hotellet var stängt.
Vi missade taxin hem.
Vi skrattade!
Vi var en sväng på öland, vi badade och njöt av livet.

Jag var säker på att han skulle slita sig från sin älskade "fjälltopp" och att han skulle komma hit igen.
Nu blir det inte så.
Nu är det försent.

Jag som hatar vinter, snö och kyla.
Jag har aldrig varit där.
Långt, långt uppe i nordligaste Norge.
Det ångrar jag nu.
Jag ångrar över att jag suttit på röven och aldrig varit där.
Visst jag har barn och det har inte de.
Det är superlångt och lite halv krångligt att ta sig dit.
Men det går.
Om man anstränger sig och inte är så jävla bekväm.
Och det svider.
Det bränner och gör ont.
Det sitter som en käftsmäll.
Och det är inte mer än rätt, den ska jag ha.

Nu är jag snart antagligen på väg dit.
Till dem.
För att dela hennes smärta.
För att stötta, för att minnas och för att det är det enda rätta.
För att lägga mig brevid henne och hålla om henne hårt tills hon somnar.
Nu när det är försent.

Jag önskar att det inte var så långt borta.
Att jag kunde vara där nu.
Torka hennes tårar och krama henne.
Att jag kunde lätta all smärta om endast så för en liten stund.

Jag väntar på morgondagen med fasa.
Jag hoppas att allt bara är en ond dröm.
Att jag vaknar upp och inser att allt är som vanligt, som det ska vara.

Jag var arg på min sambo igår över en skit sak.
En piss i havet, en bagatell som igentligen inte betyder något.
Idag ser jag hur fånigt allt är.
Hur värdefull tiden man har tillsammans är.
Livet är kort, alldeles för kort för att ödslas på skit saker.
Jag är så tacksam över mannen som sitter brevid mig i soffan.
Han som raserade alla mina skyddsmurar.
Han som förändrade alla mina planer jag hade för livet.
Han förändrade dem till det bättre.

Han har lärt mig så otroligt mycket.
Han har lärt mig vad det innebär att älska.
Vad det innebär att lita på någon fullt ut.
Han har lärt mig vad livet går ut på!
Jag är så otroligt tacksam över min sambo och alla mina fyra fantastiska barn!

Idag går tankarna till min familj i Norge.
Idag går tankarna till vad som betyder något här i livet.
Idag går tankarna till mitt livs kärlek.

Så därför tänker jag göra något som för mig innan var helt otänkbart.
Men jag gör det idag för jag vill inte vakna upp imorgon och inse att det är försent.

Joakim, jag älskar dig!
Vill du gifta dig med mig?

Hultsfred!

Hultsfred, aa vad ska jag säga eller rättare sagt var ska jag börja?!
Har funderat mycket idag på mina känslor om och kring Hultsfred.
Och då inte bara som festival utan även som ort.
Hultsfred.
Stället där jag känner varenda sten i varenda gata.
Stället där jag har vuxit upp.
Stället som jag alltid har kallat hemma.
(Nu mer bor jag förvisso utanför Hultsfred på en gård med min familj.)

Hultsfred musikaliskt har givit mig så mycket.
Där såg jag mina första konserter.
Där gjorde jag mina första möten med div olika musiker.
Tack vare en massa eldsjälar som från början gjorde det möjligt för mig och så oändligt många andra.

Första gången jag stötte på rock och verkligen insåg att jag gillade det var när jag var fem år gammal. Brorsan hade ett kassettband som var inspelat från en LP skiva, gruppen var Kizz.
Grupp nummer två var Twisted Sisters då var jag ett halv år äldre.
Behöver jag säga att rent musikaliskt så har Hultsfred varit ett underbart ställe att växa upp på.
Här på virsan har vi brist på mycket men musik har aldrig varit en brist iallafall.

Festival Hultan, oj listan är fantastisk och lång.
Då jag själv har jobbat idellt och yrkesmässigt där har jag haft det stora previlegiet
att träffa många stora och mindre musiker.
Att älska musik, att andas musik att bara vara och njuta av musiken!
Hultan, stället där jag har skrattat,dansat,upplevt de flesta känslor man kan känna.

Tänk er känslan (ni som har varit i Hultan) att vara sjutton år gammal.
Bo i en egen lägenhet nere i centrum.
Dansa nere i ett utav danstälten tills de sista tonerna klingat ut.
Varm, upprymd och väldigt trött i benen vänder jag kosan för att gå hem.
Solen är på väg upp, går barfota på de så välbekanta gatorna, där och då i den ljumna sommar morgonen när inte en människa syns till slår tanken mig: pågår det verkligen en festival här? Så tyst, så tomt, bara mina nakna fötter mot asfalten, skorna dinglandes i handen...

Eller tänk er att åka båt på Hulingen med mörkret runt dig och en fakla i din hand. Ju närmare scenen du kommer desto tydligare blir ljudet av alla människor som står där och väntar på en späktakulär ljusshow.Båten glider in vid strandens kant du slussas upp för trappan till Hawaii scenen med facklan i din hand. Du ser hur folkmassan rör sig "där ute".. Facklan släcks, ljus showen börjar, i kulisserna står du och får en av ditt livs häftigaste upplevelser..Eller tänk dig att njuta av solen gassandes i ansiktet sittandes i ett öltält.
Härliga vänner brevid dig, en kall cider i handen och D.A.D är vad dina öron får njuta av..

Listan av alla ljuva minnen kan bli hur lång som helst.
Underbara, härliga minnen.
All den goda maten, alla dofter (på gott och ont) alla kära återseenden, allt!

Om nu då denna underbara upplevelse inte längre finns att tillgå nere i parken bland alla våra björkar.
Om nu de "fem utlovade åren" endast blev två kan jag bara säga, hoppas att ni får er en tankeställare när ingen kommer till Sigtuna för Hultsfred är och för blir småländskt.
Här lever jag, här lever mina barn och här kommer alltid, alltid musiken att leva.

\m/ Rock on!