Det var en gång...

I dag tänkte jag att eftersom det är så länge sedan jag skrev här så kör vi detta i sagoform, just för att jag i vissas ögon just "bara" är en simpel småbarnsmorsa...
Eller? ;-)
Oki, here we go..

Det var en gång en ärtig, driftig & ambitiös kvinna som älskade utmaningar. Detta lilla yrväder till människa gick hemma och kände hur arbetsmyrorna kröp runt i röven på henne.. Allt hon önskade var ett fast jobb...

Ganska många mil bort satt en fet, liten illvillig gubbe och räknade sina svarta miljoner. Han skockade lite för sig själv & tänkte,  hur ska jag göra för att öka mitt lilla svarta konto ytterligare, finns det någon dum jävel jag kan lura?...

När den lilla feta gubben fick höra om denna lilla super kvinna, tänkte han: " hon är så intresserad av att jobba så henne kan jag grundlura. Sagt & gjort den lilla feta gubben lurade yrvädret & det rejält. Yrvädret anade inga ugglor i mossen,för hon kände sig ju trygg med de arbetsavtal de slöt & papper som skrevs..

Det som kunde slutat som en riktig solskenshistoria slutade med dunder & brak då hon visade sig vara envis och inte alls så lättlurad som den lilla feta gubben hade tänkt sig.
När hon efter mångt & mycket var nära att lägga allt på hyllan om hon bara hade fått sitt arbetsgivare intyg  (på hur länge hon hade jobbat i detta svarta, icke aktiva aktiebolag) fick hon ju såklart nobben.
För det bolaget fick ju inte göra något, inte sälja eller köpa något. Inte anställa någon..
Ack,ack,ack.. Och hon som var med i facket & allt.
Hon som trots hotfulla sms från den feta lilla gubben inte gav upp.
Hon sitter nu med en massa fina överraskningar fast att den feta lilla gubben nyss lagt in om konkurs med sitt icke aktiva, vilande bolag som aldrig har haft någon anställd, aldrig ägt något och definitivt inte sålt något i detta inaktiva, vilande bolag...
Tur att detta är en saga, för i verkligheten skulle ju hans skriftliga hot faktiskt kunna användas i en polisanmälan.
Och det lilla yrvädret som i sagan anställdes som butikschef skulle i verkligheten faktiskt kunna använda sig av alla papper hon har av det icke aktiva aktiebolaget.

Puh, nästan lite otäckt där!
Tur att detta bara är en saga & jag bara är en blåst småbarnsmorsa! :-)

Stora arslen, små rövar.

Oki, here i go. Mer bitter, mer bitch än vanligt.
Varför?!
För att folk är så jävla otroligt korkade.
Jag kan inte förstå hur man är funtad om man tror att livet är så jävla "easy picey"!
Jag fattar inte att folk i allmänhet inte kan få in i sina minimala ärthjärnor att som man bäddar får man ligga.

Så om man nu då låt oss säga har något man vill framföra till någon.
Varför inte säga det då?
Till personen ifråga öga mot öga?
Nej, det är ju jobbigt,  svårt, läskigt eller vad fan nu orsaken må vara.
Gör det, steppa upp.
Stå på dig.
Jobbigt?
Ja ibland,  men vem fan har sagt att livet är enkelt?

Jag för min del säger vad jag tycker och tänker.
Och just nu är jag fan chockad av folks feghet,  deras illojala sätt att vara.
Ska det vara så här?
Är det så här vi vill att  världen ska se ut för våra barn?
Nä du.
Inte en chans!
Jag förväntar mig att mina barn växer upp till ärliga, raka indivder.
Som faktiskt vågar stå för vad de gör & även ta konsekvenserna av sina handlingar.

I min omgivning fanns en gång en feg skit som gled på en räkmacka genom livet.
Någon som faktiskt trodde att solen gick uppochner med den.
Visst om man under sin uppväxt faktiskt aldrig behöver stå för vem man är eller faktiskt har gjort, då blir livet ganska brutalt när man en dag tvingas inse att fancluben man har faktiskt bara består av dennes föräldrar.
Då kanske man lätt kan känna sig lite orättvist behandlad.

Och hur ska man behandla andra då?
Vad förväntar du dig?
Själv förväntar jag mig att man faktiskt tar i hand och presenterar sig.
Att man faktiskt reser sig upp och erbjuder sin sittplats på bussen åt någon annan som behöver den bättre. Oavsett ålder.
Att ett handslag på något faktiskt betyder något.
Att man står för sitt ord.
Sådana saker kan ju tyckas självklara för de flesta.
Men var FAN brister det då i sådana glasklara saker?
Vad är det som gör att poletten fastnar på vägen och inte plingar ner?!

Ska vi ha det så här?

Jag blir fanimej tokig på att folk öser ut i div sociala medier :" rösta inte på detta, tyck inte så, tycker du inte som jag är du inte min vän. Jag tycker bla, bla, bla!"
Och var tog allt jävla babbel vägen med att det är ett fritt land.
Ja, jävligt fritt om jag tycker som du!
Men vem har sagt att det du tycker är rätt??!
Vem har gett dig rätt att nedvärdera någon annans åsikter?
Är du då bättre än de du vrålar ut skit om i just sociala medier?
Jag bara undrar..

Något annat jag undrar över är, hur man kan döma en annan människa så lätt.
Med en axelryckning & en lam ursäkt i stil med:" vi gick faktiskt i samma klass, gympagrupp osv på högstadiet. "
Jaha, stannade du kvar där oxå?
Som person menar jag?
Förhoppningsvis har både du, jag & killen i skåpet bredvid gått framåt sedan dess.
Om du nu inte har det, kanske du borde göra dig själv en tjänst eller två och bara vara tyst..

Fast det är ju bra vad jag tycker.
Och vem har sagt att jag har rätt?

Jag tror helt & fullt på att om vi vuxna faktiskt istället lär våra barn de grundläggande kunskaper jag skrev om tidigare så kanske men bara kanske växer våra barnbarn upp till att inte bli, egocentriska, känslokalla indivder som inte ser längre än vad näsan räcker.
För som vi så kallade vuxna uppför oss idag, borde vi nog tänka om både två och fem gånger.
Skrämmande!

Och denna gott folk, denna käftsmäll bjuder jag som vanligt på!

Unce upon a time, Fuck You, The End..

Oki, idag har varit en Nirvana dag.
Och för er som känner mig vet att avrundas Nirvana med annan rock i ösig takt, så var det inte så allvarligt.
Börjar jag därefter gräva i rockballader då är vi ute på "halt vatten" för att citera en fin pingla på landet...

Skit i det, i min Nirvana dag. Där lägger vi locket på och så går vi raskt in på eftermiddagens tankar.
Tankar som faktiskt cirkulerat runt en diskussion jag hade med en viss gubbe för några veckor sedan.
Vi kan kalla den gubben för far.

Vet inte riktigt hur vi halkade in på ämnet,  men började någonstans mellan hur folk och familj ser på samma jävla person.

Vad jag menar är, när jag var reseledare och gick i kavaj och knälång kjol med stövlar som jag kunde spegla halva hultan i, då dög man minsann i allas ögon. "Så korrekt & duktig hon är minsann"..

Ok, när jag är jag. När jag kan gå ut i  mitt nitbälte, rockiga tröjor och slitna jeans.
Är jag inte samma person som just hängt av sig kavajen?
Eller gästspelar vi endast i en stor äcklig dokusåpa?
Va fan vet jag?
Djävulen förklädd i kostym och vällagd frilla...

Diskuterade med far.
Min far.
Han som faktiskt var hela min värld när jag var en liten flicka. Pappas flicka...
Vad som hände sen, var livet började och flickan försvann vet jag inte....
Iallafall min far och jag diskuterade kroppen. Inte vilken som helst utan min kropp. Ärren.
Pappa har alltid sagt till mig,  tänk dig för. Tänk på hur du kommer se ut som gammal..
Vilket jag delvis gjort.
Det har styrt och präglat mig.
Vad som mer har präglat mig är min sjukdom. Den som ärrat min kropp.

Ärren hjälper mig att minnas mina smärtor,men även hur livet kan förändras.
De håller mig på min lilla räls.
Jag vet vad jag har, vart jag kommer ifrån och vart jag är påväg.

Varför ska jag inte dölja dessa utåt, för inuti finns de ju ändå?
Varför inte göra dem vackra?
Varför spara på något jag med tur har "glädje av" när jag närmar mig slutet på min reaa?
Varför spara på en ärrad kropp när den kan " bli som ny?"
Många, många timmar under nålen sen är de borta.
Jag som inte ens är halvvägs eller kanske eller inte...
Vem vet mer än mär livet startar?
Vem kan veta när vi är halvvägs?
Eller nära slutet..
Vem vet??

Min far är envis som få.
Svår att övertala om han väl bestämt sig.
Ibland är han som en varböld i röven & ibland är han bara just min pappa.

Och lyckas man då få honom att förstå,  då är det jackpott!

Och jackpott fick jag när vi diskuterade min kropp. Min ärrade kropp.
Jag skiter väl i om det ser illa ut 10-år innan jag dör. Jag kanske inte ens når dit.
Vem kan veta, vem kan säga?
Jag skiter väl i om gubbarna & kärringarna på gågatan i Hultan får en smärre hjärtklappning just för att reseledarstassen hänger i garderoben.
De som precis rekommenderade bolaget för Arne & Greta på bridge'n i fredags..
Och nu går jag här och ser ut sådär!!
Tatuerad, piercad och "dan"..

Som min älskade gamla moster skulle säga:"åhhhhhhh!!!!Lillla pluttan" & kippa efter andan när hennes man fnissar i smyg åt att just jag är jag.:-)

Vad jag menar med allt detta dravel är att oavsett hur du klär dig, vad du än smyckar  din kropp med så döm inte utan på innan du har tittat inuti.

Sen spelar det inte så stor roll på vem du är och vart du är på väg.
För en sak är säker,  vi ska alla en dag dö.
Förhoppningsvis när vi kvalar in i den äldte kategorin och då ger jag fullständigt fan i hur du ser ut för då kommer jag garanterat inte att bry mig. Rynkig, piercad, tatueringar eller inget alls

Skiter i vilket för hur du än vänder och vrider röven, gammal som ung så spelar det ingen som helst roll. Så länge du behandlar folk med respekt.

Tack far för att du är du & att du faktiskt numer lyssnar på vad jag har att säga. Tack för att du har lärt mig vem jag är.
(Ibland gör du tom som jag säger åt dig.)
Tack för att du är du.
Men framförallt för att just du är min far.
Jag älskar dig.