Att kunna gå vidare..

Stockholm är vackert.
Ligger här på sachsska & tittar ut över staden.
Funderar på det här med livet.
Igår kväll gjorde sig livet ännu en gång mig påmint om hur fort allt kan vara över.
Hur viktigt det är att man visar de man älskar att man faktiskt gör det.

Lilla vackra Ellie.
Min yngsta dotter.
Så liten men en så otroligt viktig person.
Så sjuk, så liten & skör.
Vad skulle jag göra om vi förlorade henne?
Hela våran familj och värld skulle rasa.

Har funderat mycket över familj.
Vad den betyder.
Vad den borde betyda.

Hur man kan vara så ytliga när det ändå är eran egen.
Hur kan man inte bry sig?
Fast det är bra, för nu vet jag.
Jag vet att ni inte bryr er.
Ytliga.
Lika falska som kopiorna på kläderna ni stoltserar med.
Ett tomt skal, ett pråligt yttre.
Så att inte grannen ska se.
Så att ni ska passa in i erat fasad spel ni spelar ihop med era vänner.

Hade ni brytt er om vi hade förlorat henne inatt?
Hade ni i själ och hjärta brytt er?!
Jag tror faktiskt inte det.

Ett mess, ett ord på Facebook, ett kort samtal i mobilen.
Något!
Något som visar att ni undrar hur er systerdotter mår.
Att ni bryr er.
Att ni faktiskt har några känslor för denna lilla fantastiska individ.

Skämmas borde ni göra!
Skämmas över att ni hellre spelar teater med fake fasad så att ingen ska kunna ana att ni faktiskt inte har en aning om hur mycket hon kämpar.

Jag skiter i allt nu.
Jag är så otroligt trött på att dölja.
På att låtsas om som om att vi finns för varandra.
Det gör vi ju inte och har antagligen aldrig gjort.
Inte på riktigt.

Ni lär mig att man kan inte välja sin familj.
Att blod inte är tjockare än vatten.

Jag har en familj.
En fantastisk familj.
Där vi finns för varandra.
Oavsett vad grannarna, jobbarkompisar, kärringen på konsum tycker.

Nu har mörkret börjat lägga sig över Stockholm.
Jag tittar ut genom fönstret.
Smeker min älskade dotters febriga huvud.
Hon sover.
Jag funderar.
Småland, mörkaste småland.
Jag ångrar inget.
Jag kommer aldrig mer att vända åter.
Finns inget kvar där mer än falska fasader.

När ni leker fina familjen.
När folk snackar om hur vår familj är.
Tänk då på hur ni har valt.
Falska fasader istället för att bära huvudet högt och visa kärlek.

Jag ångrar inget och för första gången någonsin i mitt liv är jag stark, trygg och älskad av människor som faktiskt ser mig för den jag är och inte den ni tycker jag borde vara.

Hoppas dessa ord svider, nöter och bränner.
Precis som en tvättäkta käftsmäll!

Snygg och stygg!

De senaste dagarna har mina tankar snurrat, snubblat och trevat sig fram i någon form av ålderskris.
Och då menar jag kanske inte just " shitvadgammaljagär"!!
Utan mer, helvete jag blir trettiofem, vad fan har jag åstadkommit??!
Rannsakar mig själv, filurar, filosoferar och analyserar.
Vad är jag då?
Vem är jag?
Vart är jag på väg?

Jag är lycklig, busig, älskad, ambitiös, flitig, galen, mig själv.
Jag är fruktansvärt social, vet att jag är stark.
Ibland är jag klok, ibland är jag en idiot.
Är brutalt ärlig.
Jag är även hetlevrad, jag är ganska rå i vissa lägen.
Jag är orädd och öppen för väldigt mycket.

Jag tror att jag är en väldigt bra vän.
När jag väl släpper någon nära, släpper jag dem sällan.
Att älska är svårt.
Att låsa dörren är enkelt.
Att vara någon som backar upp i alla lägen har både sina för och naktdelar.

Jag är nog ganska nöjd med vad jag har åstadkommit.
Jag är ganska nöjd med vem jag är.
Jag känner mig oerhört stolt och lycklig över mina fyra fantastiska barn.
De har hjälpt till att forma mig.
De har lärt mig min inre styrka.
Utan dem skulle jag inte vara hälften av den kvinna jag faktiskt är.

Jag har snubblat fram i mörker.
Trevat, fallit, rest mig och snubblat vidare.
Varje tår som har trillat har gjort mig starkare.
Varje blåmärke jag har haft har läkt men givit mig mer styrka.
Sakta har jag byggts.
Sakta har jag hittat mig själv.

Fram ska jag.
I år blir fantastiskt!
Snart är  min mammaledighet slut.
För alltid.
Detta var sista gången jag är hemma .
Sista gången jag njuter av liven jag har skapat.
Våra mirakel,  underbara, perfekta, fantastiska små!
Nu börjar en ny epok i mitt liv.
Och det känns banne mig helt fantastiskt!
Så Fuck off ålderskris, jag är bättre, starkare, snyggare och mer fenomenal än vad jag någonsin varit!

Och om detta nu råkar stöta dig, jobbigt!
Eller inte life is a bitch och kan du inte inse det, då får du en käftsmäll av det som kallas livet.;-)

Skitungar i bh!

Sen sist så har jag funderat på detta om barn.
Vad vi har för krav på våra barn.
Om vilka vi hoppas på att de ska bli.
För min egen del så önskar jag att de ska bli kärleksfulla, kloka, varma människor.
Att de lär sig skilja på rätt och fel!
Att de på bussen faktiskt reser sig från sin plats och ger den till någon som behöver den bättre!
Att det där eviga tjatandet som man så flitig får utöva som förälder faktiskt fastnar någon gång!

Det som fick tankarna att rulla dit var faktiskt ett barn.
Ett barn som redan nu visar tydliga tecken på att bli en riktigt bitch!
Kanske inte är så konstigt.
Tycker väldigt synd om henne.
Är man tio år anser inte jag att man tex ska använda bh.
Jag menar, ska man inte ha något att stoppa i den?
Jag skulle aldrig låta min tioåriga dotter ha bh eller string för den delen heller.
Att man som tioåring faktiskt vräker ur sig saker så man bara bävar.

Jag menar bara för att jag inte springer runt i blommiga blusar och billiga pärlhalsband runt nacken betyder det ju inte att mitt barn inte har förmågan att lära sig se skillnaden på hur man bör uppföra sig och inte.
Jag är helt övertygad om att om detta barns morsa ägnade lite tid åt sin unge i stället för att vara så upptagen med att hålla sin falska fasad uppe så kanske detta barn skulle ha en ärlig chans till att få vara barn istället för att springa runt super sminkad, i bh och glappa en massa skit.
Skrämmande!
Jag blir mörkrädd.

För mig är det viktigt att barn få vara barn.
För mig är barnen det viktigaste vi har.
Vi får äran att förvalta dessa individer en kort stund.
Den stunden är det viktigt att ta tillvara på, den går fort förbi!

Kan man inte inse att barn inte är en "status pryl" utan inse att det är
det viktigaste man kommer göra i hela sitt liv, då borde man ha avselsförbud.
Och de orden hoppas jag att de sitter som en käftsmäll!