En unik garanti! :-)

En månad. Det är illa!
Har inte skrivit en rad här på en månad...
Har haft fullt upp. Ni vet familjen, trädgården, livet!

I alla fall så har det hänt ganska så mycket.
Saker som har fått mig att fundera på hur allt ter sig.
Jag menar, hur folks handlingar blir summan av att man på ett eller annat sätt agerar.

Jag kan ju känna att livet ibland bjuder på utmaningar som kan kännas omöjliga att klara av.
Fast ändå på något sätt tar man sig oftast igenom det på ett eller annat sätt.
Ta det här med min ena dotters mobbning i skolan.
Visst det har blivit bättre.
Kan tycka att skolan fortfarande agerar åt helvete i väldigt många situationer.
Men det beror nog inte bara på skolan utan även på föräldrarna till eleverna som faktiskt går på skolan.
Vi bor ju på en minimalt lite ort, där över hälften av alla är släkt på ett eller annat sätt.
Detta i sin tur märks ganska så väl i vissa lägen.
Tex på skolavslutningen i kyrkan.
Alla är där, föräldrar, elever, lärare farmödrar osv..
Jag tror jag kan säga att fem procent av alla som var där behagade att hälsa på mig och mina barn.
Varför?!
Jo för att jag satte stopp på min dotters mobbning.
Vilket i sin tur ledde till att det fick hårda konsekvenser för mobbaren.
Inte mer än rätt kan ju de flesta tycka!
Eller?!
Näe, för det var ju en såndär som är släkt med allt och alla i byn jag klämde åt och det var ju dumt?
I helvete heller att det var!!
Skulle göra om det tusen gånger till om jag var tvungen.
Ni ska veta att jag sover väldigt gott om natten & skiter högaktningsfullt i om ni hälsar eller inte!
Bitterfittor är vad ni är.
Folk som tror att de är så mycket bättre än alla andra!

Och när vi nu är inne på ämnet bitterfittor så finns de överallt.
Gamla som unga.
De finns i alla skepnader, färger och former.
De finns också av bägge könen.
Och oftast så vågar de inte stå för vad de gör.
De klarar inte av kritik.
Ej heller att någon kan vara bättre än dem.
De glider allt som oftast på andras pengar.
Vill verka ambitiösa och duktiga men när allt kommer till kritan så är varken kunskapen eller orken så särskilt stor.
Bara munnen, den är stor!
För att spela allan och i själva verket klarar de varken av att styra eller ratta.
Jobbigt, fast mest för dem som har axlat en alldeles för stor roll.
Patetiskt, att behöva gömma sig bakom någon annan när de inte klarar av situationen.
Detta har de gemensamt med en stor portion bitterhet.
Kanske är de bittra över sitt liv, sina förhållanden, sina jobb?
Eller kanske är de bittra över att de inte alltid står i centrum?
Eller så kanske de är bittra över allt de inte fått och antagligen aldrig kommer att få?
Jag har inte en aning om vad all denna bitterhet egentligen grundar sig i.
Jag vet bara att sån vill jag inte bli!

Och det är lite dit jag vill komma med allt detta.
För om jag vet om mina fel och brister.
Och faktiskt mer än gärna tar kritik och ser det som något bra.
Då vet jag att jag kommer fortsätta framåt.
Att jag kommer fortsätta utvecklas som person.
Jag kommer bli bättre.
Komma längre.
Bli lyckligare.
Bli rikare på väldigt många sätt.

Jag kommer inte bli som du!
En bitterfitta!
Och det, det kommer garanterat sitta som en käftsmäll!

Lite ego tid utan bollibompa sex!

Ikväll så har jag funderat på vad som krävs för att hålla kärleken vid liv.
Hur man ska göra.
Eller kanske vad man bör göra.
Eller vad man egentligen borde ha gjort?

Alltså vad jag menar är, räcker det med ett kallt glas vin, sega färdig skalade räkor från Ica och några rosor som sett sina bästa dagar där bredvid kassörskan när du ska betala där halv taskiga så kallade räkorna?

Eller kräver du mer?
Och i så fall vad?
Vissa kanske går igång på en massa prylar.
Andra bara att gubben är hemma en kväll.
Vissa måste hela tiden bli bekräftade på ett eller annat sätt.
Eller är det hos er som Uggla sjunger: "får jag inte nitar & läder, höga stön & porriga kläder..."

För egen del så tycker jag att det är viktigt med lite egen tid både själv men även som par om det finns barn med i bilden.
Hos oss finns det småfolk.
Fyra stycken närmare bestämt.
I varierande ålder.
Och snart är det dax för lite sånt!
Egentid alltså!
Lite hålla handen, lite gulligull, lite goda middagar på egen hand.
Helt ljuvligt, i helgen kan jag tex äta en hel varm middag utan att torka små rumpor.
Kommer kunna skita med stängd dörr!!
Kommer kunna få vara bara vi.
Lite hångel.
Lite rajraj.
Lite jävla skön rock!
Att kunna få vara ett par och inte "bara" mamma och pappa.
Även om det nu råkar vara så att vi faktiskt har världens goaste bunt med småfolk.
Skönt!
Världens bästa ord får vila lite.
Mina öron får pausa från frasen ni vet, mammis, eller Maaaammmmmaaa!!!!!

Så för att lyxa till det lite extra börjar jag med lite ego tid hos frissan imorgon.
Sen rullar det vidare lite mer varje dag, lite ego tid.
Tid för oss!

Fuck off!!

Nu får det vara nog!
Nu orkar jag inte mer!

Alltså detta hel ylle präktiga, jag tror jag spyr!!!
Shit, måste andas, måste hugga, måste få ge lite käftsmällar!!!

Ta till exempel de lata jävlarna.
De som hellre sitter på röven än att ta ett hedeligt spadtag, ni vet de där bidrags lyftarna.
De där jag kallar ""white trash".
Kan inte hjälpa det, men det går som en ilning i min kropp och jag mår illa!
Kanske taskigt att se ner på dem som inte förstår bättre.
Kanske är jag elak?
Eller så är jag bara klarsynt och ärlig?!

För är det inte så att om man är ett lat arsel och har svårt att få tummen ur röven, är det inte då "lätt att glida med någon annans pengar?"
Kan inte hjälpa det, kan inte låta bli men jag ser ner på er, lyft på röven era lata jävlar och pröva på att jobba ni oxå.
Sitt för fan inte hemma och gnäll!!!
Ta för fan och se till att barnen ni har valt att sätta till världen går före ALLT annat!
Svårt att gå upp på morgonen?
Svårt att välja mellan cigg och frukost till ditt barn?
Väx upp, sparka er själva i röven och skaffa er ett jobb.
Gör nåt! Gör nåt vettigt eller håll käft för jag orkar inte höra på erat gnäll!

Jag vaknar också på morgonen.
Jag har också varit ensam med barn, två faktiskt.
Men vet ni?!
Jag gick upp fem varje morgon, körde barn till dagis och fritids.
Slet som ett djur för hundra spänn i timmen.
Tyckte inte att det räckte till oss, till mina älsklingar, så ett jobb till när jag är ledig, är jag är barn fri.
För jag ska fixa detta, för de är mina, de är mitt allt!!
De ska ha allt, för jag väljer det.
För jag valde att bli mamma!

Nu är jag mamma ledig.
Nu är jag rastlös!
Nu kryper det i kroppen och jag måste snart ut och iväg!
Måste göra lite nytta.
Måste visa att jag duger.
Att stilla myrorna i baken.
Att inte bara "sitta still"!

Har våra underbara tvillingar,mina två underbara töser, våran gård, vårat hus med div djur.
Här finns att göra, här sitter man aldrig still!
Men rastlösheten gnager.
Måste stilla den, måste..
(Börjar med speedway premiär på hemma plan på tisdag!
En gång Dacke, alltid Dacke!)


Så du som lever på bidrag.
Du som tycker att livet är toppen så.
Nästa gång pengarna plingar in på kontot, tänk på mig då!
Tänk på alla de som är tvungna att lyfta bidrag för en verklig sak och inte för att de är lata!
Jag kan unna de som inte kan, de som inte har en möjlighet.
De gamla, de sjuka, de föräldrarlediga, de med en GILTLIG orsak. De unnar jag varenda krona för det de får är ibland inte nog.

Men du latarsel!!
Skänk en tanke, för när du trycker på uttag eller drar ditt kort hoppas jag att det står "medges ej",
Hoppas att det sitter som en käftsmäll, för mina skattepengar är inte ämnade för DIG!!