Endast illusioner eller äkta vara?

Funderar på detta med hur man ser ut.
Alltså om man låter sig vara så som man känner sig.
Om folk i allmänhet "låser in" sina riktiga jag och klär sig som någon de inte är.
Eller är det så att folk faktiskt klär sig efter vilka de verkligen är.
Och då menar jag om de lever ut vilka de är totalt..

På resan jag nyligen gjorde hade jag ganska gott om tid att studera folk som susade förbi mig på olika flygplatser och terminaler av olika slag..
Alla sorter människor, på väg någonstans.
Ta tex de där "ultra blonderarde" brudarna med väskor från Burberry och stora vita gnistrande pärlor i öronen. Den lite finare sorten..
Sedan så har vi botox brudarna med plutande läppar, och "jag har endast luft innanför pannbenet" brudarna.
Kostymnissarna, mormor-tanterna från typ Mallis, med gubben som handbagage..
Småbarns morsorna med stora blommiga toppar i div gälla färger med korta rufsiga frisyrer..
Klär alla dessa människor så som de känner sig eller gör de det för att skapa en illusion av någon de vill att vi ska tro att de är?

För min egen del så trivs jag fruktansvärt bra i slitna jeans med någon tight topp.
Mitt älskade nitbälte, överlycklig när det inte är superkallt så jag kan ha min skinnjacka.
Converse eller ett par dojjor med superhöga klackar, är också favoriter.
Men av praktiska skäl blir det ofta ett par gympaskor som går att torka av eller sandaler då jag bor på landet..

Och det är lite hitåt då jag vill komma.
Tex småbarns mamman kanske just har kort, ruffsigt hår för att det är lätt att fixa.
Eller "ultrablondinerna" sina väskor just för att det höjer deras status i sina egna ögon..
Eller?!
För egen del så när man bor som jag gör blir det snack om just ingenting (från början) som sen eskalerar till något jätte stort just för att du sticker ut lite från mängden.

Ett av mina roligaste sommar nöjen jag har här hemma (så lätt road jag är!! Hahahaha!)
är att när vi ska tillbringa en dag på stranden med ungarna, så sätter jag i min lilla playboy kanin i naveln just för att retas!
Och OJ vilka blickar man får från "bullfika-kommiten".
Just för att en mamma med en "bunny" i naveln kan väl inte ha med kanelbullar och saft till sina ungar, eller?!
Jopp det kan hon!
Fruktansvärt jättegoda hembakta kanelbullar dessutom!
Och där i deras ögon har de gett mig "en stämpel" precis som jag nyss gjorde för att lista upp div folk.
Och är det så, att man antingen måste smälta in i mängden för att passa in.
Eller är det så att man kan sticka ut även på landet?

Funderar på att sätta ribban högt i år och trippa in i Vena kyrka i ett par av mina favorit dojor.
För det att jag faktiskt törs sticka ut och vara den jag verkligen är, det kommer sitta som en käftsmäll!!

Livet är så kort!

För er som undrar så har jag inte gått under jorden.
Jag har stirrat döden blint i ögat.
Jag har funderat, analyserat och om preoriterat hela min livs bild.
Jag har sett en nära familjemedlem lida och plågas.
Att se henne plågas, våndas & slitas mellan hopp och förtvivlan är det jobbigaste jag genomlidit.

Hennes sambo försvann i en lavin precis innan påsken.
Jag påbörjade min resa hem till henne på påskafton.
Söndagskvällen var jag äntligen där i Senja, Norge.
Lavinras hade gjort att vägarna dit var avstängda så efter att åkt bil, buss, flyg fick sista biten ske med båt över havet för att komma fram.
Kändes som en taskig "katastrof-film" där man redan vet att huvudrolls innehavaren är borta.
Att vänta på att de ska börja leta och gräva efter deras kroppar.(De var tre barndomsvänner som gick bort.)
Att förbereda sig och henne på vad som komma skall.
Att få hennes älskade hem.
Att hjälpa henne plocka ihop spillrorna av deras liv för att hon ska vidare.
När man befinner sig i en sådan situation binder man även starka band med människor man aldrig innan mött.
För man finns för varandra.
Man kramar, stöttar och hoppas att det lindrar en gnutta.
Nu är grabbarna funna och vilar där de ska.
Kvar står deras älskade.
Livet är jävligt hårt ibland.

Allt detta har fått mig att fundera på om det verkligen är värt att bli sur på ungarna när de går in med skor på mitt nyskurade golv.
Eller är det värt att slösa värdefull tid på meningslöst tjafs?
För mig känns det väldig löjligt att bli sur för sådana skit saker.
Är det inte istället bättre att faktiskt ta tillvara på varje stund man har med sina nära och kära?
Jag vet att de i Norge skulle göra vad som helst för fem minuter med de sina som gick bort på ett så brutalt och tragiskt sätt.
Jag vill inte ångra mig.
Inte en gång till för jag reste ju dit när det var försent, när han redan var borta.

Jag tänker leva mitt liv till fullo.
Jag tänker inte ta hänsyn till "vad andra" ska tycka!
Jag har tex alltid önskat mig fler tatueringar än den enda jag bär.
Tänkte göra en till, sen skulle det få va just för att vad andra ska tycka..
Jag tänker ge mina ungar godis även om det inte är lördag, om jag nu vill det.
Och vill jag dricka skumpa på en tisdag just för att det är tisdag så tänker jag göra det!
Livet är för kort för att slösas bort på en massa onödiga "om och men".
Att vakna brevid mannen jag älskar är helt fantastiskt!
Att kunna sträcka ut handen och dra fingrarna genom hans hår när han sover.
Eller att bara kunna tassa in och titta på mina fyra mirakel när de ligger och sover i sina sängar.
Att kunna lyfta luren och höra sin systers röst i andra änden och faktiskt säga, jag älskar dig!

Nu har våren kommit hit och i söndags när vi var ute i trädgården gjorde jag något jag aldrig gjort innan.
Jag satte mig ner och njöt över att solen sken och att jag är här! (något jag tagit förgivet innan)
Trots att ungarna löpte mer eller mindre amok.
Trots att trädgården ser ut som fan själv efter hösten (då jag inte kunde göra något då twinsen var inneboende och jag var stor, tung och väldigt ovigulant.)
Men jag njöt av stunden och livet.
Inser att jag är väldigt rik som har allt detta!
Jag lever här, jag lever nu och jag lever till fullo för imorgon kan det vara försent!

Tills vi möts igen Börge, sov i ro min vän!

Intensiva intryck!

Intensivt.
Intensivt kan beskriva så väldigt mycket.
För min del har den senaste veckan varit intensiv känslomässigt framför allt.
Och det är ju inte så konstigt med tanke på läget.
Här har intrycken varit många.

Vi skrattar, kramas, gråter, lyssnar, minns.
Men framför allt så finns vi för varandra.
Att bara sitta tysta brevid varandra.
Eller att prata om saker vi gjort som små.

Tiden läker alla sår sägs det.
Det tror inte jag riktigt på.
Jag tror att tiden lindrar.
Någon gång blir det lättare.
Någon gång kan man leva vidare.

Oron som jag hade i kroppen försvann igår när jag klev av båten här
och kramade om henne på bryggan.
(Visst jag har små barn hemma.Men min sambo är fantastisk, han fixar det!)
När vi stod där visste jag att det var här jag skulle vara.
Här och ingen annanstans.
Jag gjorde rätt i att lyssna på mitt hjärta och det ledde mig hit.
Norskan som varit som "rena grekiskan" för mig, den förstår jag nu bra.
Naturen och dessa bergen är helt fantastisk.
Efter som vägarna hit stängde för att det gick laviner blev det då båt sista biten igår..
Annorlunda.
Att komma över fjorden in.
Att känna vinden i ansiktet och sitta där i overallen som gjorde mig till en michellingubbe och höra båtmotorn surra och båten resa sig i fören.
Jag såg säl, det har jag aldrig sett i vilt tillstånd innan.

Att känna en nära samhörighet med folk jag aldrig innan har träffat.
Två välbekanta ansikten, resten är nya men samhörigheten känns gammal.
Intryck..
Intensiva intryck.

Imorgon är det en ny dag med nya ansikten.
Imorgon, mycket kan ske om bara vädret lättar.
Vädret säger annat men vi hoppas på det bästa!